"Mirakler" eller vanlig hederlig tacksamhet...

Jag har funderat på att vissa är med om "mirakler" hela tiden, en del kristna beskriver det som ett "mirakel" att parkeringsplatsen närmast köpcentrets entré är ledig. Jag hörde en kille vittna om ett "mirakel" när han hittade en tia i kundvagnen. Ni har säkert hört om liknade "mirakler". Gud ordnade det och Gud fixade det. Gud var med på rean, hjälpte mig undan fartkameran, etc, etc.

När jag lyssnar på det här ställs jag inför ett problem, jag kan ju inte bara gå fram och säga: "Höru din tokfjant, det det var inget mirakel!". Samtidigt så är det svårt att inte problematisera och peka på att det här faktiskt förmedlar en ganska märklig gudsbild. Hur får man ihop en Gud som hjälper vissa hitta parkeringsplatser och göra kap på rean medan andra dör i krig, svält och jordbävningar? En märklig Gud, nyckfull lindrigt sagt. Men samtidigt vill jag inte beröva människor deras enkla och naiva tro. Vem är jag att säga att Gud inte kan ordna parkeringsplatser och rea kap?

Jag hörde en kristen läkare som menade att han sett en tendens hos kristna att alltför snabbt tala om "mirakler". Han hade under sitt yrkesverksamma liv endast vid några tillfällen sett det som skulle kunna kallas för ett mirakel, alltså något som inte kunde förklaras på naturlig väg. Däremot hade han sett många häpnadsväckande tillfrisknanden som han gladdes åt.

Även om vi tror på övernaturliga ingripanden kanske kan vi lära oss nått. I stället för att blåsa upp allt till det spektakulära kanske det räcker långt att ha en grundläggande hållning av tacksamhet i sitt liv. När kroppen läker så tackar vi Gud för att han skapat oss med kroppar som har en fantastisk återhämtningsförmåga. När vi får en bra parkeringsplats så tackar vi Gud för det, får vi en längret bort så tackar vi Gud för möjligheten till lite motion etc, etc. Kalla det för "vardagens små under" om du vill. Dessa ska vi vara uppmärksamma på och göra till en källa av förundran och tacksamhet. Ut på höstpromenad!

Det här borde genomsyra och känneteckna våra liv. Däremot så behöver vi inte försöka göra varje tillfällighet vi snubblar över till nått spektakulärt, det leder lätt fel och berättar en ganska märklig berättelse om vem Gud är. Eller?

Vad säger ni?

Det spektakulära!?!

Jag tror på under, men ibland undrar jag. Har vi som (karismatiskt influerad) kristenhet ibland en osund dragning till det spektakulära? Oftast så är det vår apati och vår håglöshet som lyfts upp som det stora problemet. "Det är bättre att det kokar över..." osv. Genom Dagens notis om församlingen Kraftkällan så hamnade jag av ren nyfikenhet på deras hemsida. Jag vet inte vad jag ska säga: Kolla själva!

För mig blir det bara för mycket. Försök räkna superlativen om du kan. Det mesta är "spektakulärt", "mirakulöst" och "starkt". Om du som jag känner dig tveksam till den här presentationen av kristen tror så kom ihåg att det handlar om våra syskon. Det är alltför lätt att bli ironisk, rent av cyniskt, men låt oss undvika det diket. Det fanns faktiskt en period i min kristna vandring då jag skulle tyckt det här var helhäftigt. Kom ihåg att Gud är större och han möter längtande människor även i miljöer vi inte begriper.

Den här bloggposten handlar alltså inte om församlingen Kraftkällan som jag helt saknar kännedom om (visst kom den till i efterdyningarna av Karismas krasch?)* utan om presentationen av kristen tro som sådan. Det är den jag vill fundera kring.

Om du å andra sidan tycker att Kraftkällans hemsida ger en bra bild av kristen tro. Du kanske finns med i det sammanhanget eller liknande. Skriv gärna och förklara hur ni tänker.

Jag är ärligt nyfiken!

*Enligt uppgift har Kraftkällan inget med Karisma att göra.