Jag läser i Dagen att fler och fler som skriver insändare vill vara anonyma. Det kan säkert finnas legitima skäl att inte gå ut med sitt namn (du finns i ett vittnesskyddsprogram, är med i en helgalen sekt etc) Men personligen begriper jag inte hur man resonerar, man vill säga något men samtidigt inte stå för det. Hur går det ihop? Bland det tråkigaste som finns tex i lokaltidningen är en välformulerad och vettig insändare som är anonym. 95% av trovärdigheten försvinner omedelbart.En tendens jag märkt här på bloggen är att de tråkigaste kommentarerna nästan uteslutande är från anonyma. Lyckligtvis är tråkiga kommentarer på Kolportören nästan obefintliga, men ändå. När det väl händer törs människor vara spydiga, insinuanta och rent ut sagt elaka. Är inte det märkligt och tragiskt? Det finns skäl att vara anonym så jag kommer att fortsätta tillåta det, men jag förstår det oftast inte.
Personligen har jag aldrig lämnat en anonym kommentar på någon blogg någonsin. (eller skrivit insändare el dyl för den delen). Det räcker tex med ett förnamn eller en länk för att jag ska veta att jag har och göra med en person därute.
Däremot vill jag tacka för alla som skickar mejl och liknande, det uppmuntrar jag! För mig handlar bloggande om samtal, reflekterade och nätverkande. I bästa fall kan även kontakter knytas och relationer byggas.
Hjälp mig med detta: Varför vill man vara anonym?
En brasklapp: Jag är bara nyfiken, om du vill (for whatever reason) vara anonym så är du alltid välkommen att skriva och kommentera här på bloggen. Så sluta för all del inte! De flesta anonyma skribenter är vettiga och sakliga, endast en liten minoritet skriver tråkiga saker.
15 kommentarer:
Från din horisont av att vara publikt anställd som pastor så förväntas du uppträda öppet.
Men att vara anonym & ändå påvisa stringent genomtänkta åsikter behöver inte alls bottna i att man inte står för det som sägs.
De egala skälen kan bottna i:
1) Du har ett profant yrke som är karriärutsatt. Dvs. i dagens mainstreama sekulära samhälle förväntas det att du inte är engagerad bland "religiösa frimicklare". På sin höjd kan det vara accepterat att du sjunger i en kyrkokör varannan vecka.
2) Du kanske t.o.m. tillhör en ledningsfunktion i ett kristet samfund & tvingas officiellt att inta en tillrättalagd profil. Öppnar du upp för att uttrycka åsikter som går emot det som är vedertaget accepterat så kommer du otvetydigt att utsättas för skvaller-stämplingar i de breda leden om du nu inte blir uppläxad av en kollega.
3) Du kanske sitter inne med insider-kunskaper som det förväntas att du inte yppar utanför en sluten krets, för då stämplas du direkt.
4) Det kan faktiskt vara nyttigt att det släpps information av nyhetsvärde anonymt. Det kan indirekt medverka till att de med grumligt mjöl i påsen inte får behålla sin möjlighet till mjölspridning.
5) Predikostolsägare har fortfarande en viss vetorätt till predikostol, då den är utformad för envägskommunikation.
Det gör att den anonymes åsikter inte alltid kan skjutas i sank med envägskommunikationens företräde.
Den som biktar sig vill också att anonymiteten respekteras - det ligger goda värden i anonymiteten också. //
anonym i vissa sammanhang - gillar inte etikettering.
Anonym: Jag vill poängtera att inte alla anonyma inlägg är tråkiga. Ditt var väldigt sakligt och bra.
Jag kan förstå ettan, men om man skriver vettigt och sakligt så kan det ju också leda till bra samtal på arbetsplatsen. (om någon där mot förmodan skulle snubbla över ditt namn på google tex)
Jag kan förstå tvåan också, men där borde ju även jag till viss del ligga illa till som pastor. Min erfarenhet är den att bloggen och det jag skriver där enbart lett till konstruktiva samtal. Borde det inte vara så för andra kristna ledare?
Trean har ju sina risker även om man är anonym. Men jag hänger med.
Fyran håller jag med om helt. Visst ska människor kunna berätta sanningen om tex en sekt, en urspårad församling etc anonymt. (I alla fall initialt.)
Femman är tyvärr också sann. Jag instämmer i att det är för mycket envägskommunikation. Det är därför jag sitter här och samtalar med dig.
Tack för dina synpunkter. Jag tar dem i beaktande!
Hejsan! Följer din blogg i varierande intensitet men alltid intressanta inlägg. Tänkte bara kolla hur du ser på Emergent church i Sverige. Det var från min synvinkel väldigt på modet för två tre år sedan men nu hör man inte så mycket. Ser inte något stort behov att upprätthålla just Emergent så länge funderingar kring hur vi som församlingar kommunicerar tro/evangelium i dagens samhälle. Men finns det något samlat och aktuellt kring detta som du ser det?
Kalle! Spännande fråga. Jag delar helt dina intryck här. Jag tror att det finns delar av emergent church tänket som är väldigt viktiga, samtidigt så gillar jag mer och mer betoningen på att vara missionella. Alltså där man betonar vår sändning ut i världen. Man går inte till kyrkan, vi är kyrkan. Kyrkan har inte en mission, missionen har en kyrka. Vi finns mitt i sändningen!
Jag utmanats mycket av Allan Hirsch (som ju var på Götabro i april) och anabaptistiska tankar. Jag tycker Vioalas bok "Pagan christianity" är spännande, inte för att jag delar allt men för att jag tror den är något avgörande på spåren.
Jag vet att det finns många spännande tankar i EFK kring det här. (Kanske speciellt i EFK ung). Men mest tycker jag det här diskuteras i bloggvärlden.
Vi försöker tänka så här i Borlänge, jag vet andra församlingar som mer eller mindre medvetet går i den här riktningen. Det är inte helt enkelt för det bryter lite mot en annan stark strömning, den mot mer av hierarkier och strukturer.
Tja, det kan ju vara lite vad som helst som spökar. Exempelvis kan man ha åsikter som är starka, extrema, och som familjemedlemmar, med samma efternamn, inte vill ha bannor för.
Mamman till en polare skrev en gång en lång missnöjes-insändare om att man i Sverige blir diskriminerad när man letar jobb, om man har ett konstigt utländskt namn (hon hade fått mååånga nej och var arbetslös), och att hon är gôrbesviken på Sverige.
Hennes man, som är överläkare/klinikchef, hade varnat henne, och han fick, mycket riktigt, många pinsamma stunder på jobbet för detta och ständigt frågor om han egentligen inte gillade att jobba i Sverige etc...
Han hade föredragit att hon inte skrivit sitt efternamn under insändaren.
Annat exempel: Det finns tydligen två kända bloggare som jobbar/jobbade som eskorter/prostituerade. Jag förstår att de inte skrivit sina namn någon gång.
Jag har funderat på samma sak ibland. Kan förstå att det kan finnas skäl att skriva anonymt ibland, men för egen del ser jag inte vitsen. Det finns ju en massa anonyma åsikter som florerar överallt, men för mig blir ett samtal bara meninsgfullt när det förs i ett sammanhang, och det kräver att man vet vem man samtalar med. De som läser ett inlägg från mig kan placera in det i ett sammanhang genom att jämföra det med andra saker jag har skrivit i olika kommentarer eller på min egen blogg.
Men att lägga ned tid på att läsa allsköns påståenden och åsikter som levereras av personer man inte har ngn aning om vilka de är känns helt meningslöst. Då läser jag hellre en bok, för där vet man ju åtminstone oftast vem författaren är...
Jag undrar lite vad Pagan Christianity tar upp som exempel på saker vi gör i kyrkan som har hedniskt ursprung.
När jag går i kyrkan är det bön, undervisning och lovsång. Sedan fika och samtal där vi samtalar om det som händer i vår vardag. Allt detta bör väl ha förekommit bland de tidiga kristna? Så jag förstår inte riktigt. Att sedan saker vi gör vid vissa högtider samt vår kyrkostruktur är annorlunda är ju en annan sak. Jag gillar idén med smågrupper inom församlingen som väl kanske bäst liknar hur det var "från början" som jag förstått det.
Herrar David Nyström och Joachim Elsander
Ni två har ju så att säga redan era karriärer i kyrkan. Ni har inget att förlora på att skriva om Jesus varje dag om ni vill. Tvärtom är det en merit när ni söker pastors-/präst-tjänster.
Många arbetsgivare i Sveriges land är ytterst skeptiska mot att anställa religiösa människor. "De kan ju vara "terrorister" eller ännu värre "Jehovas""
Jag har haft flera kollegor (3) som har berättat i smyg att de är katoliker, men ville absolut inte att det skulle komma ut till chefen, som var strikt ateist.
På min fakultet finns ingen utom jag som sedan jag varit där (2 år) påstått sig vara religiös eller troende.
Frågan är inte så lätt.
Jag vill inte undvika Guds-frågorna i min blogg. Därför har jag pseudonymen Z, bl a.
/Cecilia
Z, som sagt kan jag förstå att det finns anledningar till att skriva anonymt ibland. Du skriver dock inte anonymt utan under pseudonym, vilket är lite annorlunda. Då kan man i alla fall sätta det du skriver i relation till andra saker du skrivit och sådant som du berättat om dig själv (att du är katolik, akademiker etc). Men lösa kommentarer från helt okända personer under signanturen "anonym" finner jag intressanta endast på samma sätt jag kan tycka att en artikel i en encyklopedi är intressant - dvs för själva sakinformationen de kan tänkas innehålla. Den relationsmässiga aspekten som finns närvarande i ett samtal förvinner dock nästan helt när endera parten är fullt anonym, tycker jag.
Z: Jag skulle nog svarat precis som David. Har man en egen trevlig blogg och är intresserad av samtal (som du är) är det en milsvid skillnad mot någon som skriver något bitskt utan att lämna några spår.
Ulrika: Viola menar att vi gett kyrkobyggnader, olika ämbeten, hela "klä upp sig när man går till kyrkan" tänket m.m. allt för stort utrymme på bekostnad av enkel efterföljelse. Jag håller inte med honom om allt, men han lägger några tunga puckar i den ena vågskålen. Om man tänker sig att den andra är full med ikoner, ämbeten och kyrkostrukturer.
David & Joachim
Ni har förstås rätt i att rent anonyma insändare/kommentarer, är tråkiga, och ofta ganska så aggressiva/rasistiska/fyllda med svordomar, något personerna inte hade vågat göra om de undertecknat med namn, eller känd pseudonym.
Obs glömde säga att jag tycker det är modigt av er att stå för allt ni skriver med för- och efternamn.
Z och andra. Du har naturligtvis helt rätt i det du skriver. Jag kan själv bekräfta det av egen erfarenhet.
Trots att jag aldrig någonsin yppar något om min blogg privat så känner alla arbetskamrater till den både i Umeå och i Uppsala. Jag har behövt förklara mig åtskilliga gånger - inte minst när jag fick min nya tjänst i Uppsala.
Det är inte på något vis en fördel för karriären att gå ut med sin gudstro. Det är ungefär lika accepterat som att vara sverigedemokrat. Om mågon frågar vad man har gjort i helgen så är det ok att säga att man har varit på mässan, men inte mer än så.
Om Z vill göra karriär inom högskolan så kan jag rekommendera att ligga lågt med att offentligt antyda att din tro är viktig tills du har fått en doktorandtjänst. Fram till dess gäller det att vara ******** politiskt korrekt.
Vad grundar sig trovärdighet på? Det är en stor och omfattande fråga som blivit allt mer aktuell under de senaste åren, i och med Internets utbredande och framväxandet av nya arenor för opinion. När du skriver att "95% av trovärdigheten försvinner" vid anonyma inlägg i lokaltidningen så är det ett "modernt" mått, inte överförbart på Internetkultur i stort (som, om man i sammanhangen ska använda slitna begrepp, är förbi "det moderna" och har en ny syn trovärdighet. Postmodernt om du så vill :). I peer-to-peerkulturen bygger "Trust and reputation" på andra faktorer än namn. Peter på Fibrer skrev ett riktigt bra inlägg på ämnet: http://fibban.fleecelabs.se/2007/04/om-anonymitet-o.html
Trust and reputation: Välkommen hit!
Tack för dina synpunkter. Jag är tydligen fortfarande ganska modern i mitt tänkande! Men samtidigt så är väl lokaltidningen jag refererade till knappast web 2.0 heller.
I min tanke är man i en bemärkelse inte anonym om man har en bogg/webbplats. Är man sen öppen för samtal och kommentarer så är det ännu bättre. Det jag i huvudsak vände mig mot var personer som passar på att leverera osakliga kommentarer utan möjlighet till samtal och diskussion. Det känns också ganska modernt på ett negativt sätt.
Skicka en kommentar