En personlig frälsare efter tycke och smak...

Jag håller just på och letar efter en ny dator, har kollat lite på Dell och Mac osv. Ofta möts jag av detta: "Vilken Mac är du?", "Konfigurera din personliga dator". Att något är personligt innebär påfallande ofta att det ska spegla min personlighet, min smak och min stil. Det var förresten inte förren på 1800-talet som betoning på Jesus som "min personliga frälsare" slog igenom. Den betoningen hänger med fortfarande. Jag kan, med tanke på vad jag nämnt, undra om vi inte borde se upp lite med vårt språkbruk här.

Jodå, jag vet att det naturligtvis finns något djupt personligt i frälsningen. Jesus kallar dig och mig till efterföljelse, men han kallar oss aldrig till något solo liv. Han kallar oss alltid till gemenskap med sig själv och med andra. Den kristna efterföljelsen handlar mer om gemenskap och delaktighet än vår tids egoism någonsin kan förstå.

Risken finns att jag ser frälsningen/räddningen bara som något mellan mig och Gud. Men Jesus vill ju inte bara frälsa/rädda mig, han vill ju upprätta hela skapelsen!

En annan fara med överbetoningen på Jesus som "min personliga frälsare" är att vi riskerar att missa att vi faktiskt tillhör Jesus mer än han tillhör oss. Han beskrivs inte bara som vår frälsare, han beskrivs också som vår Herre. Jag konfigurerar inte en personlig Jesus efter tycke och smak. Han kallar mig och jag formas av honom, inte tvärs om. Han har anspråk på våra liv, han är inte vår personliga teddybjörn eller snuttefilt. Han är den enastående Ledaren som sänder oss ut i världen med de goda nyheterna om sitt rike.

Någon mer som ser andra risker med denna överbetoning på Jesus som vår "personliga frälsare" eller är jag helt ute och cyklar?