Skulle Jesus gillat våra traktat?

Jag har gått igenom en del evangelisationsmatreal, både på nätet och i böcker/traktater. Det som slår mig är att väldigt ofta så det första dessa alster vill berätta för läsaren är att Gud är helig och han är vred på människan därför att han hatar synden.

Det ligger naturligtvis sanning i detta Gud är en helig Gud, vad vi sen menar med det är en annan sak och behöver kanske förklaras mer än det som regel görs i matrealet jag tittat på. Det betonas också väldigt starkt att Gud är vred på oss människor i vårt syndiga tillstånd. Att Gud hatar synden är det stora problemet. Sen introduceras Jesus som den som oskyldig tar straffet så att vi skyldiga kan klara oss (bli frälsta).

Jag har dock en fråga. Utifrån evangeliernas beskskrivning av Jesu liv och undervisning. Tror ni det här var det som var hans huvudbudskap? Var det verkligen den här berättelse om Gud som tullindrivare, prostituerade och andra flockades kring Jesus för att höra? Jesus visade och talar med dem om Guds rike han säger: "Omvänd er och tro på budskapet" och han säger saker som "De första ska bli de sista". Jag ser aldrig Jesus vara hård och dömande mot den här kategorin människor på samma sätt som han är mot den religiösa eliten mot fariseerna, mot dem kan han vara riktigt tuff.

Det här har fått mig att undra. Presenterar vi kanske rent av ett annat evangelium än det Jesus själv kom med? Skulle han känt sig bekväm med våra "andliga sanningar", traktater och häften? Vad tror ni?

Spännande att höra hur ni tänker kring detta?

Gud är Kärlek

Något vi aldrig får vifta bort med en fnysning är när någon frågar "Är inte Gud Kärlek?". Det är sant att ord som kärlek alltid riskeras att devalveras men jag blir mycket störd när vissa hela tiden känner sig tvungna att kompletera Guds kärlek, som om den inte räckte...

Det blir ofta så här: "Gud är kärlek MEN..." I värsta fall nått som liknar det här: "Kärlek" nästan spottar de fram. "Det är ett urvattnat begrepp vi inte behöver". "Min Gud är Helig!" (När de säger helig så misstänker du starkt att det betyder: Lynnig, vred och "passa dig!").

Jodå jag vet att bibeln visst tala om Gud som både helig och vred men så fort man får för sig att det handlar motsatser till hans kärlek som man ständigt måste lyfta fram för att "balansera upp" Gud. Då blir jag väldigt misstänksam.

Kolla vilken religion som helst, det finns alltför många arga, förnärmade, snarstuckna, lynniga, ilskna och hemska gudar för att vi ska dra ner den Gud som uppenbarat sig i Jesus till deras nivå! Vår Gud är helig, han är annorlunda, han ser ut som Jesus!

Så här på årets sista skälvande dagar så delar jag en av mina favorit musikvideos:


Den här videon väckte så många upprärda känslor att Michael Gungor kände sig tvungen att skriva så här på sin Myspace sida.

Some have criticized the "God is not a man" line. In this song I am not saying that Jesus is not God... I am primarily saying that God is not a male. In Jesus, God became human, and yes, even male. But the infinite GOD is not simply "a man". If you answered the question "what is God?" with the answer "God is a man", it would be a dreadfully inadequate statement. And too often God is portrayed in our minds, artwork and pictures as a white man on a cloud. The song was simply saying, "hey, that's not God..." God is infinity. You can not contain or put an image on infinity. Also.. People have used verses about Jacob and Easau to prove that God does not in fact love everyone. Perhaps we should just let these folks continue to worship the Bible, and more specifically their interpretation of the Bible, and politely apologize to the rest of the world for our embarassing cousin who sometimes gets a little carried away in strange ideas.

Fredagsfrågan: Om synd???

Från Guds perspektiv: Är synd mest ett brott som måste straffas eller en sjukdom som måste botas?

Fundera på den ett tag. Jag anar att var vi landar avgör väldigt mycket när det gäller vår syn på Gud, Jesus, försoningen, nåden, upprättelse m.m. (Jag vet det kan vara både ock, men vilken fot sätter vi ner hårdast och varför)

Mitt radioprat i Centralen

Sådär, då har man gjort debut som radiopratare. Jag blev precis intervjuad av Sofia Rågklint och Jon Norberg i programmet "Centralen. För en gladare vardag". En ovan situation men jag tyckte det gick hyfsat bra, jag fick ju prata om Jesus. Det finns alltid sånt man kunde sagt bättre men det var trevlig stämning i studion. Hoppas vardagen blev lite gladare för nån!

Här kan ni höra det hela.

Bilden är tagen av Sofia Rågenklint och tillhör Sveriges Radio men den föreställer ju trots allt mig så jag slänger in den. Jag står utanför Radiohuset i Falun och är nervös inför den stundande intervjun.

Gud som kosmisk byråkrat eller himmelsk pappa?

Jag fortsätter att fundera högt här på bloggen. Sen jag blev far för 9 år sen har min bild av Gud förändrats. Jag vet att Gud är högre och större än allt vi kan tänka oss, samtidigt så säger Jesus att "Den som har sett mig har sett Fadern". Gud är som Jesus och vi få kalla honom far, abba, pappa! Jag vet att det kan vara svårt för många att tänka sig Gud som en pappa därför att deras jordiske pappa varit en dålig sådan. Själv har jag vuxit upp med en bra pappa, så bilden av Gud som en god förälder är positiv för mig. Nu när jag själv är far till fyra barn så blir det här perspektivet mer och mer levande och viktigt.

När jag tänker på det här med gudsbilder så är det två olika berättelser om Gud som flyter fram, två som inte är helt lätta att förena. Dels har vi den "Kosmiske byråkraten", en Gud som styrs av eviga, rättfärdiga lagar och principer som han till punkt och pricka måste följa. Denne Gud har regler för reglernas skull. Han är Gud och han bestämmer. När du bryter dem så syndar du mot reglerna alltså mot honom och du måste straffas, allt i tillvaron är reglerat av stenhårda lagar. När vi syndar så är straff det första denne Gud tänker på, ordningen måste återställas. Tanken på ett evig helvete är inte alls omöjlig i den här berättelsen, tvärt om, denne Gud kan inte göra nått annat. Den här Guden har jag mött ibland i den undervisning jag fått. Han finns bortom tid och rymd och hans blick missar inget. Han bokför varje överträdelse med kylig precision lik en kosmisk byråkrat full av prestige.

Den här bilden kraschar mer och mer med berättelsen om Gud som en "Himmelsk pappa". Som pappa så har jag inte regler för mina barn av nått annat skäl än för att skydda dem. Vi har en gräns hemma på gården som de minsta inte får gå över, går de över den så kommer de för nära den farliga vägen. De vet om den här gränsen. En gång så sprang min lille kille ut i vägen utan att se sig för och gissa om jag sa till honom på skarpen! Varför har vi den här regeln? Jo därför att vi älskar våra barn och vill skydda dem, det är enda anledningen. När lillkillen bröt mot den regeln så var inte straff nått jag ens tänkte på, utan det var att få honom att förstå hur farlig vägen kan vara. Jag kan som pappa inte föreställa mig regler av nått annat skäl än omsorg. Vilket för oss in på gudsbilden igen.

Varför hatar Gud synden? Därför att den bryter mot hans eviga principer, eller därför att den skadar oss? I den förste berättelsen om Gud är svaret givet. Gud hatar synden därför att den bryter mot hans principer. I den andra berättelsen om Gud så är det självklart att Gud hatar synden därför att den skadar oss. I den första berättelsen så kom Jesus och dog därför att Gud var arg och nån måste straffas.

I den andra berättelsen så blir Gud själv människa och dör för oss därför att han visar oss vem han är och vad hans rike handlar om. Han låter den här världens onda makter tillsynes segra men i själva verket besegrar han dem. Han uppstår och vill inget hellre än att skapelsen, varenda människa ska upprättas, helas och räddas undan sina synder, sina misstag, sin bortvändhet och sin destruktivitet. Denne Gud kastar sig själv ut i vägen och tar smällen om det behövs för att rädda sina älskade barn. Ja, han gör det bokstavligt!

Problemet är att du kan hitta stöd för båda dessa bilder av Gud i bibeln. Jag är så glad att den bild Jesus visar på är lik den sista, den om Gud som en himmelsk pappa. Men jag kan inte bara förkasta den andra bilden bara för att jag just nu har svårt för den. Kanske blir det lättare när barnen växer upp, kanske kan jag lättare ta in den "Kosmiske byråkraten", men ärlig talat tvivlar jag på det.

Är det bara jag som funderar så här? Om inte, hur får ni det här att gå ihop?

Dagen evangelietext: The Story of the Tax Man and the Pharisee

He told his next story to some who were complacently pleased with themselves over their moral performance and looked down their noses at the common people: “Two men went up to the Temple to pray, one a Pharisee, the other a tax man. The Pharisee posed and prayed like this: ‘Oh, God, I thank you that I am not like other people—robbers, crooks, adulterers, or, heaven forbid, like this tax man. I fast twice a week and tithe on all my income.’

“Meanwhile the tax man, slumped in the shadows, his face in his hands, not daring to look up, said, ‘God, give mercy. Forgive me, a sinner.’” Jesus commented, “This tax man, not the other, went home made right with God. If you walk around with your nose in the air, you’re going to end up flat on your face, but if you’re content to be simply yourself, you will become more than yourself.”

Träffande eller hur?

Den rätta läran???

Låt mig börja med ett påstående. Varje gång den kristna kyrkan gått fel i historien genom att tex ägna sig åt makt, våld och förtryck så går det tillbaka till en sak. Man har kastat loss från Jesus. Det spelar ingen roll vilken kristen variant du tittar på, katoliker, ortodoxa, protestanter etc.
Utan Jesus i centrum går det fel. När en tolkningen av kristen tro inte längre ser ut som Jesus och det rike han representerar så är det något annat.

Jag har funderat lite kring de klassiska trosbekännelserna och tycker mig på det här området se en brist i dem. Hur kan jag drista mig till att säga något sådant? Om ni är överens med mig om att den kristna kyrkan alltid gått fel när man kastat loss från Jesus. Den Jesus som vi möter rakt upp och ner i Matteus, Markus, Lukas och Johannes. Den Jesus som med ord och handling visar vad hans rike handlar om. Inte Jesus som en idé som någon teoretisk abstrakt teologiskt detalj att förhålla sig till.

Det här gör mig fundersam till det fokus som ganska snabbt kommer in i den kristna kyrkan där Jesus teoriseras, man ägnar enorm kraft åt att fundera kring treenigheten inbördes förhållande, man bråkar om hur vi ska se på Jesu preexistens etc. Inget fel med det, spännande spörsmål i och för sig, men samtidigt, runt 300-talet och framåt så börjar våld att ursäktas i Jesu namn. Den kristna tron blir så småningom en religion som vare sig räds makt, våld eller eller svärd. Med det här perspektivet är det inte märkligt att trosbekännelserna vars uppgift just var att skydda läran lägger förvånansvärt lite fokus på Jesu liv, exempel och undervisning?

"...född av jungfrun Maria,
pinad under Pontius Pilatus..."

"...genom den Helige Ande av jungfrun Maria och blivit människa;
som ock har blivit för oss korsfäst under Pontius Pilatus..."

Ja men allt däremellan då? Guds rike? Bergspredikan? Jesu exempel?
Ja allt Jesus sa och gjorde? Saknas inte nått här?

Innan ni stenar mig totalt. Jag tar inte avstånd från dessa bekännelser jag menar bara att det finns risk för felfokus när Jesus liv kommer i skymundan. Vad säger ni?

Tänka rätt eller göra rätt?!?

Det finns en psalmvers som jag gått och nynnat på den senaste tiden. Det är egentligen en påsksång: "Vi tillber inga läror och ingen from idé. Vi är ett folk på vandring i tro på livets Gud"

Det finns en version av kristen tro där rätt lära är viktigare än rätt liv. Där fromma idéer väger tyngre än praktisk handling. Jag samtalade nyligen med en god vän som är ute på ett missionsfält någonstans. Han berättade att han alltid brukar bära med sig sina grannars sopor när han går till soptunnan. En annan missionär frågande honom varför. "För att visa på Jesu kärlek" svarade han. Den andra missionären rynkade sin panna och sa: "Tror du någon blir fräst genom gärningar?" Det visade sig att för den missionären var det viktigare att dela ut biblar än att bära ut sopor.

Den här berättelsen illustrerar något jag möter ibland. Så fort man antyder att det kristna livet handlar om något synbart och konkret så finns det de som frenetiskt börjar prata om nåden och risken med det man kallar "laggärningar". Det här förvånar mig alltid lika mycket därför att jag aldrig sett någon motsättning här. Jag har mina misstankar att det här tänket bygger på en grav missuppfattning om vad Guds rike, ja hela den kristna tron handlar om. Med andra ord: Varför är det så ofta lättare att värna om ortodoxin än om ortopraxin?

Vad säger ni?

Kärlekens Ande

Det finns en sak vi aldrig växer ifrån och det är vårt behov av kärlek. De av oss som växt upp i en kristen församling har sen barnsben hört att Jesus älskar oss. Det kanske känns banalt, nästan lite väl basic. Ändå är ingenting viktigare, ingenting. Allt börjar och slutar där.

Magnus Malm skriver så här i sin bok "Under mandelträdet"

"Den stora skillnaden är mellan dem som arbetar för att de är älskade, och dem som arbetar för att bli älskade. Eller kanske snarare mellan det vi gör för att vi är älskade, och det vi gör för att bli älskade. Den största tillgången för en gemenskap är inte rikt begåvade och "starka" människor. Det är människor som vet att de är älskade av Gud."

Gud älskar oss! Det här behöver landa i våra hjärtan gång på gång på gång...

"Så älskade Gud världen" (Joh 3:16

"Och hoppet sviker oss inte, ty Guds kärlek har ingjutits i våra hjärtan genom att han har gett oss den heliga anden." (Rom 5:5)

Slutligen så rekommenderar jag den här videon med Brennan Manning. (aktuell med boken "The Furious Longing of God") Jag brukar inte gilla "klangmattor" när någon pratar men jag gör ett undantag för den gode Brennan:

Glad Pingst på er!

PS. Och glöm för allt inte bort att visa uppskattning till alla fantastiska mammor! DS.

Hjälp! Jag är en villolärare!

Här kommer en bekännelse. Jag är en villolärare! Innan de som anklagat mig för att vara just detta applåderar så vill jag förtydliga mig. Jag är inte en heretiker när det gäller min bekännelse. Jag får nog betraktas som en tämligen ortodox evangelikal. Några har här på bloggen försökt framställa min teologi som heretisk men det är den inte, i alla fall inte om du tittar på papperet. Hittar du fel där är det du som är petig. Variationer finns naturligvis, jag är en hyfsat karismatiskt baptist som gillar Lausannedeklarationen, det kan kanske någon reta sig på.
Men nej, det är inte där skon klämmer.
Det är värre än så.

"To fail to love like Jesus is the worst form of heresy, regardless of how true one's beliefs are." ~Gregory Boyd

Här kommer mitt problem: Jag älskar inte alltid som Jesus.
I min ljusa stunder så låter jag hans kärlek forma mig och flöda genom mig, men långt ifrån så ofta som den borde.

Men jag vet att Han älskar mig och jag vet att Han är fylld av nåd och barmhärtighet och det är det enda hopp som finns för villolärare som jag.

Hur möter den uppståndne besvikna lärjungar?

Sitter och lägger de sista bitarna på plats inför dagens predikan. Jag och en god vän ska predika tillsammans från Joh 21:1-14. Just nu fascineras jag av att den uppståndne Jesus, han som precis har besegrat döden och har all makt i himlen och på jorden, sitter på stranden och fixar käk till sina besvikna och desillusionerade vänner.

Det luktar fisk om hans händer, han petar i glöden, han vänder på fiskarna. Mackorna är bredda och doften av stekt fisk fyller den tidiga morgonen. En sån Jesus är det inte svårt att följa, även om det kostar allt. Om jag skulle kunna få ett foto av någon händelse från evangelierna så tror jag att den här picknicken den där tidiga morgonen skulle slå det mesta.

Gardell, vår hackkyckling nr 1

Jag läste nu på morgonen Ulf Ekmans blogg. Idag så sågar han Jonas Gardell och dennes framträdande i Uppsala domkyrka, jag är inte direkt förvånad. Gardell har något som gör att vi konservativa kristna får spel. Det är inte ovanligt att jag möter förakt, ja tom hat mot denne Jonas. (läs gärna kommentarerna på Ulfs blogg) Jag har skrivit om Gardell tidigare.

Själv så måste jag erkänna att jag uppsakttar honom. Han är en av de bästa på att skildra utanförskap och uppväxt i det svenska folkhemmet. (läs Anton Fagerstedt om det) Sen är Gardell ofta onödigt provocerande. Jag har svårt för hans humor, speciellt när den hamnar under bältet och han är verkligen ingen teolog av stora mått. Men att uppröras att han menar att Jesu tänder var dåliga känns lite överdrivet. (bloggen Senapskorn och fikonspråk skriver om det)

Tänk efter. För några år sedan hörde jag en känd trosförkunnare säga att Jesus skulle ha åkt en Cadillac om det hade funnits sådana. Vad är allvarligast, att beskriva Jesus som en kille med Cadillacar och rikedom eller som en fattig, enkel man med dåliga tänder? Vad upprör oss mest? Varför? Angående Jonas bok om Jesus så är jag säker på att det är mycket i den som jag inte ställer mig bakom. Men jag tänker läsa den, många kommer att göra det och jag tror den kan bli ett bra avstamp för intressanta samtal.

En sak i Ulfs kritik förstår jag inte alls. Han skriver:

"Här framstår Gardell som en som har köpt läran om alltings återupprättelse, en universalist, unitarian, inte som en klassisk kristen."

Gardell anklagas för att ha "köpt läran om alltings återupprättelse" Men det har ju jag också gjort. Är det inte det som är vårt hopp, att Gud en dag ska upprätta sin fallna skapelse? Det går som ett tydligt tema i Tom Wrights bok "Suprised by hope" (Alltings upprättelse behöver förresten inte betyda universalism)

Jonas gardell är irriterande likt en geting. Men låt oss inte förakta honom eller vifta bort honom. Låt oss se förbi den provocerande ytan och ställa oss frågan. Vad vill karln egentligen?
Det tror jag Jesus skulle ha gjort.

Peter Rollins utmanar vid brasan

Peter Rollins sitter vid brasan och läser ur sin senaste bok "The orthodox heretic" och det är inte bara mysigt.

Två av mina bloggvänner är från olika perspektiv inne på samma sak.

Hur reagerar du på det här perspektivet?

Jesu liv död och uppståndelse

Jag har funderat på varför man i min tradition ofta så starkt betonat enbart Jesu död och uppståndelse men inte så mycket hans liv. Många gånger har det hela presenterats som att allt vi behöver veta om Jesus är att han dog och uppstod, sen så kastar vi oss över Paulus och breven. Men evangelierna då? Jesu undervisning då? Jesu exempel då?

En av risken med den här förskjutningen bort från evangelierna är att vi går miste om den oerhört starka betoning på Guds rike som genomsyrar Jesu undervisning och exempel. Risken finns att vi tex ser bergspredikan som texter som enbart finns för att överbevisa oss om synd och driva oss till nåden, istället för att se den som utmanande konkreta exempel på hur det nya gudsrikeslivet är tänk att levas. Allt som Paulus skriver bygger förresten på Jesus. Paulus kommer inte med något eget, något nytt, utan han förklarar ju helt enkelt och utvecklar de goda nyheterna i sina brev och hjälper mottagarna att tillämpa det på sina liv.

Självklart ska vi fortsätta att betona korset och den tomma graven, självklart ska vi fortsätta att läsa Paulus och de andra breven, men låt oss för allt i världen inte sluta fascineras och utmanas av den Jesus vi möter i evangelierna!

Ett ord inför 2009: Följ mig!

Här är ett (egentligen två) ord inför 2009. Jesus säger: "Följ mig" till var och en av oss. Det spelar ingen roll vilka vi är, var vi är, om vi är misslyckade eller lyckade, höga eller låga, han kallar på oss och vi får följa honom.

Vi behöver inte vara perfekta, färdiga eller "framme", men vi måste vara redo att förvandlas efter vägen. Han tror nämligen på oss, han tror vi kan bli allt det han tänkt, han tror vi kan vara människor fyllda av kärlek, nåd, godhet och barmhärtighet. Han vill forma oss till sin egen likhet.

2009 kommer att bli spännande!

Vikten av berättelser

Jag älskar berättelser, jag förstår mitt liv genom berättelser. Den berättelse jag önskar ska prägla mig mer än alla andra finner jag i bibeln och jag är inte ensam. Allt talar för att människor vill ha berättelser.

Jag träffar ofta ungdomar som kan återberätta varje avsnitt av vilken TV-såpa som helst. Varför? Jo de behöver berättelser att förstå sina liv utifrån. Som en som predikar regelbundet blir det här mer och mer tydligt. Frågan som finns hos varje åhörare är inte i första hand:
Vilket ämne är det här? Vilka punkter har han?
Frågan är istället den här:
Vad handlar den här berättelsen om egentligen?
Berättelser rör vid oss på ett sätt som torra fakta aldrig kan, berättelser gör mer med våra liv än instruktioner någonsin kan.

Jag läser just nu i Seth Godins bok: Tribes: We Need You to Lead Us. Ärligt talat har jag svårt med mycket av sk "managementlitteratur", men den här boken har onekligen sina poänger. En av hans huvudteser är att berättelser skapar förändring. Det är lätt att hålla med honom. Var det inte precis det här som Jesus gjorde? Han gav människorna en annan berättelse att förstå sina liv utifrån när han målade upp visionen om sitt rike.
Så här skriver Godin:

People don't believe what you tell them.
They rarely believe what you show them.
They often believe what their friends tell them.
They always believe what they tell themselves.

What leaders do: they give people stories they can tell themselves.
Stories about the future and about change.

Vad säger ni, stämmer det här?
PS. Precis samma resonemang finner du här.

En personlig frälsare efter tycke och smak...

Jag håller just på och letar efter en ny dator, har kollat lite på Dell och Mac osv. Ofta möts jag av detta: "Vilken Mac är du?", "Konfigurera din personliga dator". Att något är personligt innebär påfallande ofta att det ska spegla min personlighet, min smak och min stil. Det var förresten inte förren på 1800-talet som betoning på Jesus som "min personliga frälsare" slog igenom. Den betoningen hänger med fortfarande. Jag kan, med tanke på vad jag nämnt, undra om vi inte borde se upp lite med vårt språkbruk här.

Jodå, jag vet att det naturligtvis finns något djupt personligt i frälsningen. Jesus kallar dig och mig till efterföljelse, men han kallar oss aldrig till något solo liv. Han kallar oss alltid till gemenskap med sig själv och med andra. Den kristna efterföljelsen handlar mer om gemenskap och delaktighet än vår tids egoism någonsin kan förstå.

Risken finns att jag ser frälsningen/räddningen bara som något mellan mig och Gud. Men Jesus vill ju inte bara frälsa/rädda mig, han vill ju upprätta hela skapelsen!

En annan fara med överbetoningen på Jesus som "min personliga frälsare" är att vi riskerar att missa att vi faktiskt tillhör Jesus mer än han tillhör oss. Han beskrivs inte bara som vår frälsare, han beskrivs också som vår Herre. Jag konfigurerar inte en personlig Jesus efter tycke och smak. Han kallar mig och jag formas av honom, inte tvärs om. Han har anspråk på våra liv, han är inte vår personliga teddybjörn eller snuttefilt. Han är den enastående Ledaren som sänder oss ut i världen med de goda nyheterna om sitt rike.

Någon mer som ser andra risker med denna överbetoning på Jesus som vår "personliga frälsare" eller är jag helt ute och cyklar?

Hemma från Frizon!

Nu är sommarens utmaning (prövning) över. Jag har haft mitt seminarium om djävulen på Frizon. Visst har jag nämnt om den fulingen i predikningar tidigare men nu talade jag om honom i 40min. Här kommer en kort sammanfattning: Satan is defeated. Jag tog ett "Christus Victor" perspektiv på det hela. Jesus har vunnit seger, han har besegrat det onda genom sitt liv, sin död och sin uppståndelse.

Annars var det trevligt att träffa ett gäng andra bloggare I.R.L. Jag fikade med Jonas Lundström, Benjamin Ekman, Joel Halldorf och Fredrik Wenell. Härliga människor allihop! Det var ett mycket intressant samtal. Den enda jag träffat tidigare i "verkligheten" var Fredrik.

Ge akt på korparna

Jag skrev tidigare om min fascination över kråkfåglar. När jag läste i Lukas 12:24 så ser jag ju att Jesus till och med lyfter upp dem som föredömen. (det är alltså bibliskt att vara ornitolog) "Ge akt på korparna. De sår inte och skördar inte, de har inte förrådsrum eller loge, och ändå föder Gud dem. Hur mycket mer värda är inte ni än fåglarna?".

Ge akt på, lär er av, Hmm spännande. Det där behövde jag höra, jag som har så förtvivlat lätt för att oroa mig för allt möjligt. Korparna anses ju vara de mest begåvade av fåglar och kanske är det deras uppgift att visa oss att det mest begåvade vi kan göra helt enkelt är att lita på Jesus? Så lätt men ändå så svårt.

Apropå kråkfåglar så förekommer de på fler ställen i bibeln. Jag hittade den här gamla söndagsskolsplanschen. Den föreställer Elia när han fick mat av, ja just det, korparna. Läs hela storyn i 1 Kung 17. De ni! Korparna lär oss alltså både förtröstan och lydnad.

Jag hittade också en gammal favorit på YouTube. Det är John Michael Talbots sång "Lilies Of The Field" Där han tonsatt Lukas 12. Lite soft kanske men vackert och sant. Lyssna och njut. (och utmanas).


Nu far jag bort på sommarens enda vigsel. Men som helgläsnings så rekommenderar jag skarp Jonas Melins bloggpost om Conrad Grebel

I festival yran

"Ni kristna, ni hatar homosexuella va?"

"Du är emot evolutionsläran va?"

"Jag är uppvuxen i kyrkan med skapelsen, båten och hela grejen. Jag gillade Jesus men sen så såg jag hur illa kristna behandlade varandra"

"Prästen pratar om saker som inte angår min vardag, föresten verkar han inte tro på vad han själv säger"

Så här har några av alla samtal jag haft med människor under festivalen varit. Det verkar som om pingstpastorn från Öland med fler verkligen lyckats trumma in sitt budskap att vi kristna i första hand är emot saker.
Jag som vill prata med människor om Jesus! Och vet ni? Jesus är otroligt attraktiv för dagens människor. Låt oss skippa allt annat och berätta om honom!

Jag är trött och ska lägga mig, imorgon har jag passet mellan 02.00 och 05.00, vill hinna få några timmars sömn innan dess.

Här är en länk att läsa vidare på under helgen:
Greg Boyd lockar fram anabaptisten i mig med det här inlägget.

"From the Emergent Church movement to the Urban Monastic Movement to a thousand other independent groups and movements, people are waking up to the truth that the Kingdom of God looks like Jesus and that the heart of Christianity is simply imitating him."

Glöm inte bort Pia Koivula blogg från Peace & Love festivalen.

Jag återkommer med att berätta om mina musikintryck och skivorna jag köpt.

PS. Jo, igår kväll jag var på buffé med grabbarna i Mando Diao och deras familjer och vänner. Det var riktigt skoj men så är jag ju svåger till Mats Björke också. DS.