Enhet + Hierarki = Problem

Apropå min förra bloggpost så fortsätter jag på temat hierarkier. Ulf Ekman menade i senaste Keryx att frikyrkans problem är bristen på hierarkier. Inte så konstigt, han är ju själv ledare för en rörelse som bygger på tydliga hierarkier. Samtidigt så bär Ulf på en vision om enhet mellan kristna. Jag har ingen anledning att ifrågasätta den visionen men den här kombinationen av betoningen på hierarkier och enhet känns som att blanda lera och järn. Som jag förstår enhet utifrån bibeln så handlar det om ömsesidighet och respekt. Att man erkänner varandra och godtar varandra med alla de olikheter och skillnader som ändå finns.

Men vad händer om den ena parten säger: "Enhet är att ni som har en annan syn på det här (hierarkier) än vi underordnar er oss"? Kommer inte alltid den som mer betonar ömsesidighet att komma i kläm gentemot den som mer betonar underordnande och hierarkier?

Jag utvecklar det hela lite mer här. Tyck till!

Mina frågor och Ulf Ekmans svar

För några månader sedan så ställde jag några frågor till den alltid aktuelle Ulf Ekman med anledning av decembernumret av tidningen Keryx. I det senaste numret som jag fick igår så finns både mina frågor och Ulf Ekmans svar med.

Jag är glad att man från Keryx håll var positiv till mina frågor och publicerade dem och jag tycker Ulf svarar bra även om jag hade önskat att han utvecklat några saker lite mer. Jag fick tex inte något riktigt svar på vad ett "institutionellt ämbete"är för något rent konkret. Det är också några andra saker jag önskat lite mer detaljerade svar på.
Vad säger ni?

Här kommer mina frågor och Ulfs svar:

Tack för en bra tidning!
Jag fick dock några frågetecken när jag läste i decembernumret. Det gäller Ulf Ekmans artikel om "Den karismatiska väckelsen och enhet" Den är spännande och intressant, men den lämnade mig med några funderingar. När Ulf Ekman vid ett tillfälle räknar upp riskerna som finns med nya karismatiska rörelser skriver han att en risk är: "att man inte längre tror sig behöva ett mer institutionellt ämbete". (sid 10 vänstra kolumnen) I Ulfs resonemang verkar det självklart att ett "institutionellt ämbete" är viktigt och behövs. Men frågan som kommer till mig som frikyrkopastor är då, ja men vad är det för något? Var ställer det oss pastorer som inte lägger vikt vid den apostolisk successionen i dess klassiska tappning? Ja var hamnar hela frikyrkan i
relation till "Den nya ekumeniken"? Det vore väldigt spännande om Ulf Ekman ville utveckla vad ett institutionellt ämbete är och inte är.

Min nästa fråga gäller en formulering som finns i artikeln och det är formuleringen "den institutionella kyrkan". Ulf Ekman avslutar med ett citat av Kardinal Suenens: "Vi kan aldrig avskilja den institutionella kyrkan från den karismatiska". (sid 18 vänstra kolumnen) Jag tror inte heller att man kan skilja karismatiken från församlingen, så långt är jag med. Men frågan som dröjer kvar hos mig är: Vad menas menas med "den institutionella kyrkan"? För Kardinal Suenens är svaret givet, det är naturligtvis den Romersk-katolska kyrkan. Det vore intressant om Ulf Ekman ville utveckal hur han tänker kring formuleringen. Vad inkluderar den?

Jag tror det är viktigt att man är tydlig i såna här frågor för att
undvika onödiga missförstånd.

Allt Gott och guds rika välsignelse!

Joachim Elsander
Pastor i Korskyrkan, Borlänge
Evangeliska Frikyrkan

Ulfs svar:

Tack för dina frågor som, om du inte har något emot det, jag bakar ihop och besvarar gemensamt. Artikeln du läste var ett föredrag jag höll på aKF (arbetsgruppen Kyrklig Förnyelse) i augusti 2007. Min uppgift var att försöka beskriva hur den karismatiska väckelsen kan medverka till enhet. Ofta har den i många sammanhang, inte minst i de historiska kyrkorna, likställts med splittring. Därför var det roligt att kunna ge exempel på att det inte alltid är så. I detta kyrkliga sammanhang, och med erfarenhet från ett antal olika karismatiska grupper och rörelser, tog jag upp den speciella spänning som ofta blir rådande mellan etablissemang och förnyelse, mellan struktur och frihet, mellan institution och karismatik. Det är i detta sammanhang jag menar att ett institutionellt ämbete är viktigt. Det är något som vi i vår församling faktiskt alltid betonat.

Vi känner väl alla till olika uttryck för förakt för ordningar och strukturer som av olika anledningar kommer som ett resultat av olika andliga erfarenheter. Jag tror det är behövligt att strukturerna får beskydda det andliga livet och att det andliga livet får ges frihet att ge liv åt det institutionella. Här behöver varken finnas en motsättning eller en nedsättande eller minimerade inställning till behovet av ordningar och tjänster, vilket vi tyvärr ofta finner i väckelsesammanhang. När jag citerar kardinal Suenens så är jag medveten om att han talar från sin katolska horisont, men jag menar att det är en allmängiltig sanning som kan appliceras även i våra frikyrkor.

Till sist berör du frågan om var frikyrkan hamnar relation till "den nya ekumeniken". Helt kort vill jag bara säga att väckelserörelsernas betoning på omvändelse, personlig tro, biblisk tro, evangelisation och lekmannaengagemang är något absolut nödvändigt och omistligt. Det som skulle ha ingjutit liv i kyrkorna blev ofta, av olika historiska anledningar, utfruset och fick skapa egna ordningar. Där finns mycket liv och välsignelse och detta är en viktig och autentisk del av Kristi kropp. I vår tid, ofta präglad av historielöshet, glömmer vi ibland bort delar av det arv och den tro församlingen fått överfört generation efter generation ända från apostlarnas tid. Jag menar att närheten till de historiska kyrkorna kan hjälpa oss att se det vi saknar, så att vi både kan återupptäcka det, fördjupas och tillgodogöra oss en större fullhet i Kristus. De olika lemmarna behöver trots allt varandra.

Ulf Ekman

(Ulfs svar är publicerat här på bloggen med tillstånd från Keryx)

Gardell, vår hackkyckling nr 1

Jag läste nu på morgonen Ulf Ekmans blogg. Idag så sågar han Jonas Gardell och dennes framträdande i Uppsala domkyrka, jag är inte direkt förvånad. Gardell har något som gör att vi konservativa kristna får spel. Det är inte ovanligt att jag möter förakt, ja tom hat mot denne Jonas. (läs gärna kommentarerna på Ulfs blogg) Jag har skrivit om Gardell tidigare.

Själv så måste jag erkänna att jag uppsakttar honom. Han är en av de bästa på att skildra utanförskap och uppväxt i det svenska folkhemmet. (läs Anton Fagerstedt om det) Sen är Gardell ofta onödigt provocerande. Jag har svårt för hans humor, speciellt när den hamnar under bältet och han är verkligen ingen teolog av stora mått. Men att uppröras att han menar att Jesu tänder var dåliga känns lite överdrivet. (bloggen Senapskorn och fikonspråk skriver om det)

Tänk efter. För några år sedan hörde jag en känd trosförkunnare säga att Jesus skulle ha åkt en Cadillac om det hade funnits sådana. Vad är allvarligast, att beskriva Jesus som en kille med Cadillacar och rikedom eller som en fattig, enkel man med dåliga tänder? Vad upprör oss mest? Varför? Angående Jonas bok om Jesus så är jag säker på att det är mycket i den som jag inte ställer mig bakom. Men jag tänker läsa den, många kommer att göra det och jag tror den kan bli ett bra avstamp för intressanta samtal.

En sak i Ulfs kritik förstår jag inte alls. Han skriver:

"Här framstår Gardell som en som har köpt läran om alltings återupprättelse, en universalist, unitarian, inte som en klassisk kristen."

Gardell anklagas för att ha "köpt läran om alltings återupprättelse" Men det har ju jag också gjort. Är det inte det som är vårt hopp, att Gud en dag ska upprätta sin fallna skapelse? Det går som ett tydligt tema i Tom Wrights bok "Suprised by hope" (Alltings upprättelse behöver förresten inte betyda universalism)

Jonas gardell är irriterande likt en geting. Men låt oss inte förakta honom eller vifta bort honom. Låt oss se förbi den provocerande ytan och ställa oss frågan. Vad vill karln egentligen?
Det tror jag Jesus skulle ha gjort.

Men hallå! Inte tänker ni väl så här nu för tiden...

Läste precis en recension i Dagen (Tack Marcus P för tipset). Det är den amerikanske pastorn John Beveres bok "Heder" (Livets Ords förlag) som recenseras av Dagens kulturredaktör Inger Alestig. Hon ställer bra frågor och jag delar till fullo hennes kritik (tyvärr bara tillgänglig för prenumerationer). Inger citerar följande från boken:

"Vi bör behandla och tala till kristna ledare med yttersta respekt. Vi bör tilltala dem formellt och kalla dem 'pastor' och 'sir' eller 'ma'am' såvida de inte uttryckligen önskar något annat. Vi bör hålla ögonkontakt med dem hela tiden under en konversation och inte gå därifrån förrän de har skickat iväg oss eller då vi vet att de talat färdigt med oss".

Jag blir minst sagt lite förvånad att man fortfarande promotar den här ledarstilen på Livets Ord. Jag skrev redan 2004 en insändare om det här och jag trodde faktiskt att man lagt ner de här absurditeterna (okej, inte beroende på min insändare, det vore aningen högmodigt att tillskriva sig själv sån betydelse, utan pga en sund utveckling). Bevere skriver tex att en pastor aldrig bör hämtas i en smutsig bil, han tar det som ett exempel på grov respektlöshet. (just det här med ostädade bilar verkar vara något han upprörts mycket över) Well, så här såg min bil ut i morse när jag skjutsade barnen. Beverer Be aware!

Allvarligt talat, jag har blivit hämtad i ganska så ruffiga bilar. Har det någonsin stört mig det minsta? Svar: Aldrig. Tvärt om så känner jag gemenskap med andra som inte hinner med bilen och prioritera annat i stället.

Jag har i ganska så många bloggposter gått igenom den period i mitt liv då jag verkligen var influerad av Livets Ord och trosrörelsen under 1990-talet. Nu har jag ett ganska bra förhållningsätt till det hela, jag har skrivit av mig min kritik, och de "livets ordare" jag möter idag är vettiga och reflekterande människor. Jag har funderat på ett studiebesök i Uppsala för att se förändringen med egna ögon. Vore väldigt spännande och se om teorierna i Beveres bok i dag praktiseras på Livets Ord. I hope not!

Här är en fråga speciellt till mina läsare inom trosrörelsen. Hur är det? Skulle du kunna hämta Ulf Ekman (eller någon annan ledare) i samma bil du just skjutsat barnen med till Dagis? Skulle du förresten kunna tilltala personen ifråga utan att hänga på "pastor" innan förnamnet? Känner du dig förresten helt i bekväm i ledarens sällskap?

Det här är oväsentligheter, kanske någon tycker. Tvärt om, det är bland annat de här småsakerna som avgör om en ledare är värd att följas eller inte.

Uppdaterat 16:40 Jonas Melin tipsar i kommentarerna om Are Karlsens blogg där han skriver om konsekvenserna av Beveres förkunnelse. Extra tråkigt att Are har med ett ljudklipp som visar att en av mina gamla hjältar Colin Urquhart verkar ha spårat ur. Jag hörde Colin första gången 1987 i Hedemora, verkligen tråkigt.

Keryx väcker några frågetecken

Jag fick igår senaste numret av Keryx. Efter att ha träffat tidningens trevlige redaktör Benjamin Ekman på Frizon i somras så tänkte jag ge den en chans. Den är bra, jag rekommenderar Keryx, artiklarna är ofta både intressanta och välskrivna. Ni som följer bloggen Teologiskt Forum känner igen flera av författarna.

I det senaste numret fick jag dock några frågetecken. Inte helt oväntat i dessa tider så är temat enhet och Ulf Ekman skriver en intressant artikel: Den karismatska väckelsen och enhet. Det är några saker som återkommer i artikeln som skulle behöva förtydliganden. När Ulf vid ett tillfälle räknar upp riskerna som finns med nya karismatiska rörelser skriver han att en risk är: "att man inte längre tror sig behöva ett mer institutionellt ämbete". (sid 10 vänstra kolumnen) I Ulfs resonemang är det solklart att ett "institutionellt ämbete" är viktigt och behövs. Men frågan som kommer till mig är då, ja men hur ser det ut? Vad är det för något? Är det katolska kyrkans? Lutherska kyrkans? Har det överhuvudtaget med tankarna på apostolisk succession att göra? Eller räcker det som i mitt sammanhang att man har en församlings förtroende? Hur ser han på de ledarskaps modeller som redan finns i karismatiska sammanhang? Frågorna blir många och här behövs förtydliganden. Vad är ett "institutionellt ämbete" i Ulfs tankevärld?

Han skriver återkommande om det han kallar den "institutionella kyrkan". Han avslutar artikel men ett citat av Kardinal Suenens: "Vi kan aldrig avskilja den institutionella kyrkan från den karismatiska". (sid 18 vänstra kolumnen) Men är det oproblematiskt att bifalla ett sånt citat? Frågan vad blir då: Vad är den "institutionella kyrkan"? För Kardinal Suenens är svaret givet, det är naturligtvis den Romerska Katolska kyrkan, men är svaret lika givet för en protestantisk pastor? Vad är egentligen den "institutionella kyrkan" i Ulfs tankevärld?

Parallellt läser jag Allan Hirch bok "The forgotten way" och han ställer ju "The institutionalised church" mot en (bättre) modell som han kallar "The organic missional church". Ärligt talat, tanken att vi som kyrkor och församlingar behöver gå mer mot institutioner känns faktiskt inte så fräscht om du frågar mig. Men det är möjligt att jag är orättvis i min jämförelse.

Det finns ju en högljud kritik mot den sk "nya ekumeniken", mycket är onyanserat och urspårat men samtidigt finns berättigade frågor. Det är lite tråkigt att Ulf inte möter dem, snarare skapar han fler. Han varnar i sin ledare (sid 4) för de bloggar som i gällt röstläge sprider fördomar. Ulf skriver: "Visst kan frågorna tas på allvar". Men är det inte självklart att frågorna skall tas på allvar?

Tråkigt att verkliga möten så sällan sker, vi behöver verkligen samtala om frågor kring ämbetssyn, kyrkosyn och bejaka varandra men också ibland vara överrens att vi helt enkelt inte är överrens. Hoppas Keryx dyker djupare i dessa frågor framöver.

PS. Glöm inte bort min adventsutmaning. DS

Livets Ord i Dagen del 8: The end

Varning ytterligare en lång post apropå Livets Ord i dagen. Det har ju blivit mycket Livets Ord här på bloggen ett tag. Jag ber om ursäkt om jag varit lite enkelspårig, men hela kapitlet kring Livets Ord kom att påverka mitt liv och min tro under några viktiga år i tonåren och upp i tjugoårsåldern. Jag har bearbetat det här under åren och de här bloggposterna får väl ses som ett avslut för min del.
Jag är en "post-livetsordare" kan man säga.
När man är tonåring är ju allt svart vitt och man saknar ofta nyanser så var definitivt för mig i alla fall. Om jag inte mött trosförkunnelsen då kanske jag inte varit kristen idag alls, å andra sidan kanske jag varit en kristen med lite mindre att bearbeta. Svårt att veta vilket.

En sak jag har svårt att förstår är varför Ulf Ekman har så svårt att säga att han, Livets Ord undervisningen, betoningen m.m. förändrats. Ser jag på mitt liv och min tro så är jag ständigt på väg och vissa saker ändras från grunden. Man lär sig nya saker och en del gamla hamnar på soptippen. Visst är vi på väg allihopa? Det är väl inget märkligt alls.

Jag såg en del grejer som jag nog alltid kommer att räkna som knäppa. Ta kollektiv barnsnödsbön med Mary Alice Isleib. (Du som inte omedelbart fattar vad det handlar om, fråga inte!) Men också fantastiskt utmanande och bra saker, mycket av Ulfs undervisning och Lester Sumralls genomgång av Paulus liv under en Europakonferens var helt lysande vill jag minnas.

Jag var tonåring på den tiden men Ulf, Robert och de andra var betydligt äldre. Jag har lättare att förstå att en tonåring kan köpa tex Copelands, Hagin och de andra trosförkunnarnas världsbild än jag kan förstå att en färdigutbildat präst med viss livserfarenhet gör det. Det här tycker jag är märkligt, men som Roy Orbison sjunger i en av sina sånger: "A diamond is a diamond a stone a stone but a man’s not all good nor all bad" Så är det med oss alla. Ganska många saker är svåra att begripa med mig också!

Trots mina invändningar så vill jag ändå idag välsigna Livets ord och Ulf Ekman.
Det kommer inte att bli lika mycket Livets Ord här på bloggen i fortsättningen, jag lovar, även om jag kommer att hålla koll på teologin m.m. även i fortsättningen. Enhetssträvandena blir också spännande att följa.

Livets Ord i Dagen del 7. Ekumeniken

Enheten och ekumeniken behandlas i den sista artikeln om Livets Ord. Jag tycker rent generellt att det är positivt när kristna närmar sig varandra. Jag tillhör dem som inte ser några som helst vinster med att demonisera tex den katolska kyrkan. Samtidigt så finns det en del saker jag skulle vilja problematisera. En sån sak är den betoning på ämbeten och sakramenten som katolska och även andra kyrkor har. Här verkar trosrörelsen starka betoning på underordnande passa som handen i handsken.

Jag är ju ganska envis när det gäller att betona det allmännaprästadömet. Jag tror inte lösningen för församlingen ligger i mer tydliga hierarkier utan i större delaktighet. Historien visar att dessa två märkligt nog ofta hamnar i konflikt med varandra. Stark betoning på ämbeten riskerar att passivisera "vanligt folk" som då kallas "lekmän".

Men en stark betoning på församlingen som en kropp där alla delar behövs, där alla är viktiga pusselbitar skapar delaktighet och engagemang. Lärjungaskap helt enkelt. Sen är det klart att olika gåvor behövs och en del har tex tydligare gåvor när det gäller ledarskap än andra och de ska uppmuntras och stödjas. Det är väl mitt (ana)baptistiska arv som ger sig till känna.

Det är spännande att Baptistsamfundet, Missionskyrkan och Metodistkyrkan planerar att gå samman, men jag undrar hur de tacklar den här dimensionen? Jag har Allan Hirschs varning ringade i öronen: Ju mer betoning vi lägger på kyrkans organisation och struktur desto mer "religion" får vi och desto mindre kommer vi att betona lärjungaskap och efterföljelse.

"Jesus and religion don’t mix well together"
Allan Hirsch"

Jag har skrivit tidigare kring samma ämne här:

Allan Hirsch del 1. del 2, del 3, del 4.

Behöver vi heliga prylar och platser?

Sakramentalisering på gott och ont

Vilken väg vill vi gå?

Vad säger ni om detta?

Livets Ord i Dagen del 6

Dagens artiklar om Livets ord behandlar ledarskpasfrågan. Här har jag några invändningar, men först. Jag är själv en sån ledare som gärna leder med andra, som gärna samtalar och är tillmötesgående. (ibland kanske för mycket) Jag är inte någon "peka med hela handen typ". Jag är alltså väldigt olik Ulf Ekman, i bland fruktar jag att det måste till "peka med hela handen ledare" för att få något gjort i Guds rike. Kolla bara på Lewi Pehtrus tex. Så i den bemärkelsen kommer jag till korta. Nu vet ni lite hur jag är.

När det gäller ledarskapsfrågor har jag för det första ingen egentlig praktiskt erfarenhet av Ulf Ekmans ledarskap. Men en sak som slår mig när jag tänker tillbaka till trosrörelsen på 80-90-talet är den betoning på underordnade som man ofta mötte i dessa sammanhang. Som jag minns det så gick man initialt väldigt hårt åt det man kallade "religiösa andemakter" som fanns i de gamla sammanhangen (motstånd mot lovsång, motstånd mot "frihet", osv). Men efter några år när folk började ställa nya frågor så började man istället att betona underordnade väldigt starkt. Nu talade man inte längre om "religiösa andemakter" utan nu var det istället "upprorsandar" som var problemet när människor kände sig tveksamma och frågade. Människors egna initiativ och visioner som inte stämde överens med ledarens stämplades som uppror.

Detta mötte jag dock inte på Livets Ord utan mer i mindre närliggande församlingar. Jag mins en pastor i en trosförsamling som sa: "Om jag har fel så ska ni ändå lyda mig, er uppgift är att underordna er. Gud dömer mig om jag har fel. Er dömer han om ni inte lyder".
Med sådana pastorer så behöver man inga andemakter överhuvudtaget, man har händerna fulla ändå! Men lite av den här kulturen odlades ändå från Uppsala som jag minns det.

Sen har vi hela "visa respekt för pastorn" grejen. Jag har vänner inom LO som korrigerade mig när jag sa Ulf (sa man "Uffe" så kunde blickarna mörda). De gjorde det vänligt men bestämt: "vi säger Pastor Ulf". Jag minns att man var väldigt beroende av att saker sanktionerats från plattformen, jag kommer tex ihåg en vän som konstaterade att nu var det okej att läsa Peter Halldorf för det hade Pastor Ulf sagt. Det lät lite märkligt i mina öron. Jag reagerade mot hela titelgrejen med en insändare i Dagen 2004 (läs den som pdf här) Det har gått några år sen dess och insändaren känns kanske inte helt relevant idag.

Många av dessa trospastorer distanserade sig också från "vanligt folk". Här anar jag en märklig ämbestssyn. Intressant att Ulf Ekman även i Dagens artikel betonar ämbetet. Ett arv från den Lutherska kyrkan månntro? Flera av de här pastorer vet jag ångrar sig idag och har lagt om stil och det är ju jättebra. Men jag är nyfiken på varför man i första hand valde det här mer auktoritära och hierarkiska sättet att tänka kring ledarskap? När jag frågar brukar man peka på den klassiska frikyrkopastorn som en mes/tönt som inte har något att säga till om. Men är det hela sanningen? Måste en ledare vara auktoritär för att få något gjort i Guds rike? Vad säger ni?

Jag rekommenderar Jonas Melins på Barnabasbloggens tankar kring ledarskap. Del 1, del 2.

Livets Ord i Dagen del 4

Som alla min kommentarer till artiklarna om Livets Ord så är det här inte så intressant läsning för mina icke kristna läsare. Jag bearbetar och funderar kring mina egna erfarenheter kring fenomenet Livets Ord.

I dagens reportage om Livets Ord så står missionen i fokus. Det finns mycket att säga om deras stora arbete men jag tänkte fundera kring en liten detalj i artikeln. Jaktlund skriver i en passus om "Operation Jabotinsky". Jag minns den konferens på Livets Ord då det hela presenterades. Det var som så ofta en ödesmättad stämning och Ulf berättade om Herrens uppdrag att föra judarna hem till Israel. Han berättade om skeppet som de hade skaffat (eller tänkte skaffa, jag minns inte). Jag blev som alla andra helt gasad över alltihopa. Jag fick min fästmö (nu mera min hustru) att regelbundet ge pengar till båten Restoration. Det var jag då. (själva grejen att hjälpa förföljda judar har jag naturligtvis inget emot)

Två saker skulle jag vilja fundera vidare på.

1. Hela "Israelgrejen".
Det är stoff för många bloggposter, få se om jag får inspiration framöver.

2. Det profetiska på Livets Ord.
Som jag minns det hela så profeterade Ulf Ekman att Raoul Wallenberg skulle komma tillbaka.* (Någon mer än jag som minns Carolas sång: "Raoul, Raoul en hjälte för vårt land" som kom i samma veva?). Mina minnesbilder är att varje nyårskonferens var fylld av profetiska ord från Ulf Ekman, det var något man med spänning väntade på. (kanske är det så fortfarande på nyårskonferenserna?). Jag vill absolut inte förakta det profetiska. Men som jag minns det så var det verkligen ingen atmosfär av att pröva och fundera kring det hela. Jag minns att jag åkte till Europakonferenserna med förhoppningen att den här gången så skulle Rauol presenteras framme på plattformen. Ulf hade ju profeterat. (Jo, jag vet han skulle teoretiskt sett fortfarande kunna dyka upp, 96år gammal.)

Vi är många som fortfarande drar oss för att säga "Så säger Herren". Just på grund av självklara och odiskutabla profetsior som dessa . För mig blev mötet med Vineyard och John Wimber en otrolig befrielse, här fanns det profetiska, fast i en skönare förpackning. (jag erkänner att jag är subjektiv) Man kunde, ja man till och med uppmuntrades, att pröva.

Tillbaks till båten Restoration. Är det någon som vet om man på Livets Ord gjort en öppen och gemensam utvärdering om det hela? Jag menar nog att om jag upplever att Herren säger något till mig som kostar en hel massa pengar och engagemang, att jag då är skyldig att göra en ordentlig öppen utvärdering av det hela. Som jag minns det så försvann båten bara plötsligt och man tog flyg istället. Kanske hade varit smartast med flyg från början? Hänger ni med hur jag tänker? Vrider man och vänder på saker på det här sättet, eller kör man bara på?

Det här är en omständig post bara för att komma fram till min fråga:
Någon som vet hur mycket och öppet Ulf Ekman själv utvärderat sina profetior?
Som jag ser det har alla har rätt att ta fel ibland, bara man är öppen med det.

Jag är väldigt nyfiken!

*Här går minnesbilderna isär, hur var det egentligen? Är detta en vandringsskröna, ett missförstånd eller profeterade Ulf verkligen om Raouls återkommst? Ni som var med när det begav sig får gärna kommentera/kompletera.

Livets Ord i Dagen del 3

Bröt Livets Ord mark för nya församlingar?
En fråga som lyfts i Dagens reportage är huruvida Livets Ord verkligen bröt mark på ett positivt sätt när det gällde församlingsplantering i Sverige. Ulf Ekman är övertygad om det, jag citerar artikeln:

Ulf Ekman tror att en stor del av kallelsen var att bryta igenom barriären och visa att det går att starta nya församlingar. "Alla samfund talar om det i dag, och det tror jag att vi är en av orsakerna till."

Jag är lite tveksam av följande anledningar. Jag minns när Segerbaneret började i Leksand, Dalarna. Nästan alla församlingar i Borlänge upplevde hur familjer "bröt upp för att gå med Gud". Jag mins ett samtal till min familj från en person som valde att bryta upp från vår församling: "Ni måste följa med, Jesus kommer snart tillbaka och då blir ni i Korskyrkan kvar!" Så laddad var stämningen! Känslan att detta var det största och sista Gud gjorde var stark och påtaglig. Nu gällde det att hänga på! Pastorer stod villrådiga församlingar splittrades och mängder av sår skapades. Självklart var det inte bara de som gick som gjorde fel, många gånger kände de sig utfrysta och tvingade. Hela situationen var helt enkelt olycklig.

Jag vet inte hur det ser ut tex med Segerbaneret i dag (de verkar i alla fall inte ha en hemsida), men intrycket är att de för en ganska tynade tillvaro. (Jag är öppen för korrigering) Flera av de människor som drog iväg har kommit tillbaka till Borlänge, många har lyckligtvis hittat hem i andra församlingar men hel del hamnade i ett vakuum. Jag kan inte låta bli att fråga mig: Var det nödvändigt? Var det verkligen så bråttom?

När jag tänker mig församlingsplantering tänker jag något helt annat. Jag tänker mig församlingar som ser ett behov och som förlöser människor att fylla det behovet. Man planterar en församling och detta sker i kärlek och samförstånd med befintliga församlingar med utgångspunkt i en trygg moderförsamling.

När jag sagt det så vill jag betona att självklart så utvecklades många av dessa trosförsamlingar till stabila gemenskaper, jag har tex stor respekt för Centrumkyrkan i Heby (f.d. Herrens gård) som verkligen gjort upp med sitt förflutna och nu har väldigt bra relationer med de andra församlingarna i Heby. Tyvärr har det inte blivit så på alla platser.

Hur såg det då ut i Sverige på 1980-talet? Det är alltid svårt att måla upp ett "What if" scenario. Men låt mig försöka. Det fanns kontakter med församlingsplanteringsrörelser i England. Mitt samfund (Örebromissionen på den tiden) hade tex kontakter med församlingsplanteringsrörelsen Ichthus , troligtvis hade hela tänket kring församlingsplantering kommit hit ändå och kanske på ett mer mjukt sätt. Några församlingar/gemenskaper hade ju också planterats innan Livets Ord. Med det inte sagt att LO inte behövdes, men kanske är bilden mer mångfasetterad?

Vad tror ni som idag jobbar med församlingsplantering, hur mycket hjälp har ni haft av Livets Ord? Är det mest hjälp eller stjälp? Jag är nyfiken.

Livets Ord i Dagen del 2

Dagen fortsätter sin serie om Livets Ord 25år, idag med fokus på teologin. Några snabba observationer, den Ulf Ekman man möter i dag(en) är en sund, balanserad karismatiker. Samtidigt så har jag mina minnesbilder från Livets Ord tidigt 90-tal och det går inte riktigt ihop.

Den Ulf jag möter nu talar om "redan nu och ännu inte". (teologiska termer som betyder att vi inte kan räkna med att få allt här och nu) Jag minns inget av det perspektivet från mina besök på Livets Ord, tidigt 90-tal eller från de böcker jag då läste av Hagin, Copeland, Kenyon och grabbarna. Det var under mina studier i Örebro, främst genom Eldon Ladd och John Wimber, som jag fick upp ögonen för detta perspektiv som betydde mycket för mig och utformningen av min tro.

Kanske kan man tycka att Ulf kunde säga mer klart att man, i alla fall i vissa delar av den undervisningen man stod för, lade för stor vikt vid "redan nu". Samtidigt så erkänner Ulf i artikeln överdrifter. Det är bra, men jag får hela tiden känslan av att självkritiken sitter väldigt långt inne, måste den göra det hos en driftig ledare som Ulf?

Jag har en teori om att det blir svårare att backa ju större ens arbete växer. Är man ledare för låt säga 100st är det lättare att säga "Hörni det blev lite tokigt det här, jag är ledsen för det. Hur gör vi nu?" Men har man ansvar för tusentals människor som man dessutom fått att investera sina liv i arbetet är det svårare att backa och ändra sig. Då försöker man kanske i stället gasa sig ur det hela. Men jag är glad åt den Ulf som jag möter nu. Kanske är jag lite besviken på att inte fler tuffa frågor ställdes på det som man faktiskt har undervisat och fört fram. Det finns fler saker att ha åsikter om men det här får räcka för nu.

Jag hoppas Jaktlund undersöker ledarskapsstilen i kommande artiklar, där har jag några synpunkter.

Det intressant att följa Ulfs blogg parallellt med artiklarna i Dagen.

Livets Ord i Dagen

I dag börjar Dagen sin stora reportageserie om Livets Ord 25år. Bakom reportaget står den skicklige journalisten Carl-Henric Jaktlund. Det ska bli väldigt spännande att följa den här serien. Förväntningarna är höga, för vilken tidning förutom Dagen skulle kunna ge en rättvis men samtidigt sunt kritisk bild av Livets Ord och trosrörelsen i Sverige?

Världen Idag? Knappast de har för många band till LO. Någon av det vanliga tidningarna? Tror inte det. Det är hos Dagen möjligheten finns. Det är onekligen ett stycke spännande nutida kyrkohistoria som ska avklaras. Räkna med kommentarer och reflektioner från Kolportören.

Lite småkul att Ulf Ekman en gång i stridens hetta profeterade om tidningen Dagens snara undergång. Men både Dagen och Ekman verkar piggare än någonsin!