Vad sa Jesus? Del 3. Jesu råd om barnuppfostran, eller?

Jakob Ståhle tycker att jag är för seg att svara på hans jesuscitat. Han har rätt i att det kanske går lite långsamt, min ursäkt är dock att jag är rätt ringrostig som bloggare. Jag har helt enkelt inte fått upp farten än efter min långa paus.

Nåväl, här kommer ett svar om Markus 7:10 "Mose sade: Visa aktning för din far och din mor och: Den som smädar sin far eller sin mor skall dö.  (Jag slår två flugor i en smäll och bakar in  parallellstället i Matt 15:4 som handlar om samma sak)

Som vanligt är den viktigaste frågan inför ett lösryckt bibelcitat. Vad är sammanhanget? Jo, Jesus är i Markus 7:1-10 (Läs hela stycket) i en diskussion med fariséerna som precis har kritiserat Jesu lärjungar för att inte följa "fädernas regler" om handtvagning. Fariséerna följde en massa regler, från Torah (lagen) förstås men också andra regler som var deras egna tolkningar. Hur som helst så tillhörde handtvättning det religiösa tänket kring renhet och ansågs viktigt. Den som läser evangelierna upptäcker snart att just frågan kring hur Jesus hanterar "orena" är en stötesten för de religiösa.

Jesus står här för en tolkning där barmhärtighet är det viktigaste, där omsorg om medmänniskor trumfar religiösa regler och tolkningar. Det är därför han blir arg på fariséerna och sätter fingret på en praktik som de sysslade med. De struntade nämligen i sin egna gamla föräldrar. De gav sina pengar till templet så inget blev kvar till de närmaste. För Jesus är det här ett hyckleri utan like, givetvis är det viktigare att ta hand om varandra rent praktiskt än att ge pengar till religiösa grejer! Sensmoralen är att fariséerna fokuserar på småsaker (handtvättning) men missar det viktiga (att ta hand om varandra).

För att spetsa till sin argumentation så citerar Jesus från 2 Mos 21:17. I vår text handlar det alltså inte om barnuppfostran utan om det alvarliga i att strunta i omsorg om de som behöver hjälp. 

Men säger Jesus då inget specifikt om just den här frågan? Hur ska en förälder enligt Jesus behandla en uppstudsig son, en som smädar, en som visar ringaktning? 

Jesus har faktisk ägnat en av sina viktigaste liknelser åt just den frågan. Läs den liknelsen från Lukas 15:11-32. Jag kallar liknelsen för "liknelsen om den upprättande fadern". Berättelsen handlar om en pappa som blir skymfad och kränkt av sin yngste son som är fräck nog att rent ut önska livet av sin far genom att begära sitt arv i förtid. Vad händer? Stenas han? Vill pappan döda honom? Nej, pappan förlåter och upprättar helt och fullt.

Vad sa Jesus? Del 2 Är Jesus trots allt en blodtörstig hämnare?

Jag tänkte fortsätta min serie om tillsynes märkliga Jesuscitat. Ett som ofta återkommer på twitter från ateistiskt håll är Matt 24:45-51 som sammanfattas så här av Jakob Ståhle aka Ateistbibeln
(Jag vill varna känsliga läsare för att klicka på länken, Jakob har hittat hemska bilder för att illustrera några av sina poänger):

"Jesus: då skall hans herre hugga ner honom & låta honom dela lott med hycklarna. Där skall man gråta och skära tänder."

Jag ska återkomma till Jakobs citat och dess sammanhang men först lite om den tid Jesus levde. Det var en grym och brutal tillvaro under romersk ockupation. Tänk mer "Game of Thrones" än "Alla vi barn i Bullerbyn". Det är det här som gör Jesus så radikalt annorlunda, det saknades inte människor med messiaskomplex på hans tid. Upprorsmän som med vapen i hand trodde sig ha Guds mandat att driva Romarna ur landet. Ofta verkade de i terroristliknade band som nu och då slog till mot de romerska soldaterna. Även hos de mer teoretiska och mindre drastiskt våldsbenägna fanns drömmen om att Gud på något sätt med våld skulle bryta in i historien.

Här kommer Jesus, en rabbi som kallar sina lärjungar att vända andra kinden till. Han leder aldrig några arméer, inte ens ett lite band. (Han varnar att den som tar till svärd dödas med svärd, han sätter fingret på det eskalerande våldets matematik) Det som provocerar med honom är hans radikala undervisning och praktiserande av Guds rike som handlar om Guds erbjudande om förlåtelse, nåd och upprättelse till alla som vill ta emot. Människor från samhällets skuggsida flockas runt honom. Bland det sista han säger blodig och sönderslagen av maktens män är: "Förlåt dem, de vet inte vad de gör". Han ropar aldrig på hämnd.

Som judisk rabbi så öser Jesus från den judiska visdomslitteraturen, tänk Ordspråksboken. Där ställs ofta kontrasterna "Dåre", alltså den som struntar i Gud mot "Vis" alltså den som lyssnar på Gud mot varandra som ett retoriskt knep. Jesus är en fantastiskt historieberättare som ibland använder det här greppet. Hans liknelser är drastiska och träffande. Så även denna. Här är hela texten ateistbibeln syftar på från Matt 24:45-51:

"Tänk er en trogen och klok tjänare som av sin herre satts att ha uppsikt över tjänstefolket och ge dem mat i rätt tid.  Salig den tjänaren, när hans herre kommer och finner att han gör vad han skall.  Sannerligen, han skall låta honom ta hand om allt han äger.  Men om det är en dålig tjänare, en som tänker: Min herre dröjer,  och så börjar slå de andra tjänarna och äter och dricker med de druckna, då skall hans herre komma en dag när han inte väntar honom och vid en tid som han inte vet om och hugga ner honom och låta honom dela lott med hycklarna. Där skall man gråta och skära tänder."

Här finns de klassiska kontrasterna mellan "klok tjänare" och "dålig tjänare". Israels folk har fått uppdraget att representera Gud inför världen. Ett uppdrag de i stort misslyckas med (undantag finns), speciellt har de som borde veta allra bäst, de religiösa experterna misslyckats. Den religiösa elitens oförmåga att se vem Jesus är ett genomgående tema i evangelierna. I stället låtsas man ha koll.

Jag skulle kalla det här en drastisk berättelse med syfte att varna. Det är alltså inte Jesus som ska hugga ner någon, inte heller uppmuntrar han till nedhuggande. Men poängen står fast, det är riskfullt att som Guds utvalda folk strunta i och missbruka det förtroende man fått. År 70 efter Kristus så krossas templet och Jerusalem av Kejsar Titus efter att man gjort ett dödfött uppror mot Rom.

Läsarna av Matteus hade det i färskt minne. Varningen liknelsen visar på träffar fortfarande mig idag. Jag vill inte dela lott med hycklarna. Faktum är att jag ser frestelsen som fariséerna föll för som en av de största riskerna kyrkan i dag står inför, Religiöst nit kan fortfarande få oss att missa Jesus.

Jesus är alltså inte någon blodtörstig hämnare, han är en djupt engagerad rabbi som ser människor gå käpprätt åt skogen. Han vill väcka dem, bland annat genom sina drastiska berättelser.

Det var min "take" på den här liknelsen. Komplettera gärna i kommentarerna. (Som jag hoppas fungerar för er, jag uppgraderad Disqus idag och hade problem att få till det)

Vad sa Jesus? Del 1 Kränker Jesus sina lärjungar?

Jag tänkte börja med Mark 8:17-18:
"Han märkte det och frågade: ”Varför säger ni att ni inte har bröd? Har ni ännu inte fattat och förstått någonting? Är ni så förstockade?  Kan ni inte se fast ni har ögon och inte höra fast ni har öron?"

Ateistbibeln har gett det här rubriken "Jesus tillrättarvisar sina korkade adepter". Poängen han har är att Jesus "kränker" sina lärjungar. Vad är det här för pedagogik? Att kalla de värnlösa lärjungarna för förstockade och säga att de inte fattat någonting?

Var befinner vi oss i evangeliet? Jo Markus har vid det här laget beskrivit Jesus tjänst ganska ingående. Skiljelinjerna börjar dra ihop sig. Fariséerna är nu verkligen ute efter Jesus. Kapitel 7 börjar med en ordentlig uppgörelse med den religiösa eliten. De religiösa stirrar sig blinda på yttre saker. Jesus pekar på hur de missförstått alltsammans genom att sätta religiösa grejer före det viktigare, i det fallet, att bry sig om sin föräldrar. Jesus har precis innan vår text gett mat till fyra tusen men fariséerna vill ändå se mer "tecken" som om matundret inte räckte. Trots allt han gjort så kvalificerar Jesus inte in i den mall av hur en messias ska se ut som de religiösa ledarna har. Det här är sprängstoff, det är precis här striden står. Vad handlar Guds rike verkligen om? Hur ser det ut?

Jesus varnar därför sin lärjungar för fariséernas och Herodes surdeg. Han varnar för den korrupta eliten alltså. Han tar en tydlig bild från surdegsbak (Vanligt nu, vanligt då). Korruptionen har spritt sig precis som en deg syras, både religiöst (fariséerna) och politiskt (Herodes). Jesus vet att han provocerat och utmanat mäktiga makter. Nu vill han som rabbi göra sina vänner lärjungarna införstådda i situationens allvar. Men de fattar inte, (de tror Jesus pratar om vanligt bröd. Som de förresten glömt ta med sig, personligen finner jag också komik i texten. Den är tydligt skriven med glimten i ögat.)

Ofta i evangelierna så låter författarna (I det här fallet Markus) lärjungarna framstå som lite bortkomna. Det intressanta är att evangelierna är skrivna av samma lärjungar eller människor i deras närhet. För mig hade trovärdigheten upplevts som krystad om lärjungarna hela tiden utmålat sig själv som överlägsna och supersmarta. Poängen är att de är lite bortkomna precis som de kristna Markus skriver till, precis som vi många gånger är.

De läser situationen fel. Jag känner igen mig i det. Jesus är en tålmodig lärare, men hur många pedagogiska illustrationer och exempel från "real life" han än använt, så verkar inte palleten falla ner i vår text. Jesus curlar inte. Det fanns inte i pedagogiken hos en rabbi på den här tiden. Han tillrättarvisar och utmanar. Kränkande? Nej, Kränkande hade varit att bara anta att de inget kunde fatta eller förstå. Jesus vet som deras rabbi vad de kan, han vet deras kapacitet och han förväntar sig därefter. Mycket står på spel. Påminner mig om en pinsam incident när jag övningskörde och höll på att köra ut framför ett tåg. Läraren tvärbromsade och ruskade på huvudet. Kränkande? Knappast.

Förresten, strax efter så visar lärjungarna att de förstått något som de religiösa ledarna missat, de har förstått att Jesus är messias.

Has the Church Replaced Israel?

Ett intressant samtal mellan Calvin Smith and Stephen Sizer.
Ämnet är: Has the Church Replaced Israel?

Det är ett respektfullt samtal som verkligen visar på skillnaderna i teologi som finns i den här frågan. Rekommenderas till alla intresserade! 


"Has the Church Replaced Israel?" Revelation TV Debate from Stephen Sizer on Vimeo.

Hur respekterade kristna ledare/teologer ser på Israel/Palestina

Jag är som många andra i den svenska frikyrkan uppvuxen med det självklara att alltid "Välsigna Israel", vilket var det samma som att oreserverat stödja den moderna staten Israel. Ni som läser min blogg vet att jag problematiserat det här ganska rejält. Jag kallar mig fortfarande israelvän men också en palestinavän och ärligt talat så väger vågskålen ofta över åt den palestinska-sidan. Kanske är det för att jag överlag hellre sympatiserar med den svage, den mobbade, den utsatte än med den starke?
Måhända är det en dum förenkling?

Egentligen vill jag hålla mig neutral, min resa i Israel/Palestina och mina möten med orättvisorna där gör det svårt. Samtidigt vet jag att ingen blir hjälpt av skyttegravar, polarisering och svartmålning av den andre.

Det för mig över till några länkar jag finner mycket intressanta. I min del av frikyrkan så är det moderna Israel en självklar och viktig del av Guds plan som vi kristna måste stödja och välsigna och judarna är per automatik "Guds folk".

Det som jag fått upp ögonen för är att den här "självklara synen" inte alls är så självklar när man läser vad ledande teologer skriver. Det här finner jag mycket intressant.

Här är några citat med länkar från inflytelserika teologer/pastorer:
De är alla israelvänner utan att för den skull köpa det teologiska pekat som fortfarande är så viktigt för så många här i Sverige.

N.T. Wright är biskop i angelikanska kyrka och en av de främsta teologerna på Nya testamentet, respekterad i alla kristna läger. Wright tar avstånd från alla anspråk att det moderna Israel är en del av löftenas uppfyllande och han skräder inte orden.

"To suggest, therefore, that as Christians we should support the state of Israel because it is the fulfilment of prophecy is, in a quite radical way, to cut off the branch on which we are sitting."

Johan Stott som är av den moderna evangelikala rörelsens grundare och respekterad pastor och teolog i alla läger. Stott drar samma slutsatser som Wright och jag rekommenderar verkligen hans predikan: "The Place of Israel"

"First, the Old Testament promises about the Jews’ return to the land were accompanied by the promise that they would also return to the Lord. It is hard to see how the secular State of Israel can be a fulfillment of those prophecies. Secondly, the Old Testament promises about the land are nowhere repeated in the New Testament..."

John Piper. Även om jag kritiserade Piper när han på twitter skrev "Farwell Rob Bell", är han ändå en respekterad pastor och teolog i den reformärta världen. Piper har skrivit en viktig och bra bloggpost om sitt möte med palestinska kristna och de slutsatser han drar av det.

"A non-covenant-keeping people—Jewish or Arab—does not have a divine right to hold the land of promise while they are living in rebellion against the God who promised it to an obedient people. “If you will indeed obey my voice and keep my covenant, you shall be my treasured possession among all peoples” (Exodus 19:5).

Lynne Hybels är gift med den kände pastorn Bill Hybels och en av grundarna av Willow Creek. Lynne har skrivit en otroligt intressant bloggpost som jag verkligen rekommenderar er att läsa.

"I don’t hold to a theology asserting that the modern State of Israel represents a divinely mandated return of ancient Israel to the Promised Land, but I do wholeheartedly support its existence as a national homeland for the Jews."

Lynne avslutar hela posten med ord jag tror vi alla instämmer i:

"I am still pro-Israel, but I’ve also become pro-Palestine. Pro-peace. Pro-justice. Pro-equality for Jews and Arabs living as neighbors in the Holy Land. And bottom line, pro-Jesus."

PS. Missa inte Frank Schaeffers recension av filmen "With God on our side". Det är en mycket bra film som jag rekommenderar till alla som vill ha bakgrunden angående en del kristnas oreserverade stöd till staten Israel. DS.

Våld!

Sociala medier är rätt intressanta. Jag hamnade nyligen i en spännande och märklig debatt om våld. Det hela började med att jag gillade ett inlägg som Josef Bengtson skrev på sin blogg.

En ny bekantskap på twitter som heter Pelle Poluha reagerade på Josefs inlägg med ett på sin egen blogg.

Jag gav mig in i samtalet och fick möta en syn på våld som faktiskt är ny för mig. Läs gärna Pelles blogg och sätt er in i problematiken. Våra positioner är verkligen olika och stundtals hettar det till. Det är märkligt att man kan dra så olika slutsatser av vad evangelium och Jesu efterföljelse handlar om.

Även om jag inte delar den så har jag respekt för Pelles syn som delas av många kristna. Jag har bara inte mött den så tydligt tidigare.

Jag avslutar med ett klipp från en av mina favoritteologer:
Stanley Hauerwas om våld:

Religion and Violence from CPX on Vimeo.

GOD TV blundar för etnisk rensning

Via Stephen Sizers blogg så läste jag om hur den kristna kanalen GOD TV aktivt stöder ett trädplanteringsprojekt i Negevöknen, det låter ju bra om det inte var för att beduinerna som bott där i generationer först jagas bort och deras byar rivs. Något som inte rör GOD TV i ryggen det minsta.

Det är ju det judarnas land, alla andra får skylla sig själv om de råkar vara i vägen. Dispensationalismens profetior ska uppfyllas så håll er undan. Det är rörande att se hur dessa beduiner reser sig ur dammet och trotsigt bygger upp sina hem igen när soldaterna försvunnit. Men det ska nu en skogsplantering finansierad av GOD TV:s givare sätta stopp för.
Från Sizers blogg:

"The tractors and heavy machinery have been busy since Sunday. The lands being currently forested belonged to the Alamat Tribe before 1948, and who have since been refugees in Jordan.

It is extremely cynical that the donations are coming from an evangelical ministry named GOD-TV, who claim to have received "instructions from God… to prepare the land for the return of my Son… Plant a million trees." (See their video on http://www.god.tv/excavation minute 21:00).  So – the JNF, a Jewish organization, that is "redeeming land for the Jewish people", is now supporting (and being supported by) an evangelical ministry that wishes to utilize Israel and the planting of trees – to bring about the return of Christ. Anything… that will make sure the Bedouin cannot utilize their ancestral lands for agriculture."

Rory Alec och svensken Bo Sander från GOD TV

Israeliska människorättsorganisationer  protesterar. Men det hindrar inte GOD TV från att gå på med religiöst fikonspråk om att de ska "klä öknen med träd för Jesu skull".

Se det här oerhört talande klippet:

GOD TV and Jewish National Fund's Forest Of Hate from Max Blumenthal on Vimeo.

Det här är för mig ett tragiskt, konkret exempel på att dålig teologi (dispensationalismen) inte bara kan förpassas till kuriosa. Den river idag människors hem.

Richard Silverstein skriver målande om vad som sker och hans referenser till Jesaja tala för sig själva.

Hur reagerar du på det här?

Church as Pointless

Här kommer ett erkännande, jag gillar inte management, visioner och målsättningar det minsta. Helt enkelt därför att jag starkt ogillar jämförelse och kramp. Snart närmar vi oss den tid på året då samfunden, i mitt fall EFK vill ha in statistiken från året som gått. Hur många har vi döpt? Händer det nått i Borlänge? Flyttar någon in och blir medlem? Hur många nya har vi registrerat?

Skulle Borlänge kunna segla upp som en ort att ha nått häftigt "församlingstillväxt event" i? Det fanns en tid jag drömde om det. Det var det yttersta tecknet på framgång som pastor. Så inte längre.

Sen några år tillbaka så kommer det människor till vår gemenskap som inte alls är intresserade av medlemskap nödvändigtvis. Det betyder inte att de skyr ansvar och är individualistiska, eller hur nu de traditionella förklaringar brukar låta. Tvärt om, det är människor som gärna engagerar sig. Det är bara det att de inte vill vara medlemmar. De vill bara vara med.

Jag tror, medlemskap eller inte, att församlingen ska vara just en sån gemenskap. En blogg som jag läser med stor behållning är David Haywards Naked Pastor. Han skrev igår en post som jag tyckte var helt briljant: Church as Pointless

"In other words, churches should be pointless. Pointless like my family is pointless. My family is not without its problems and issues, but it is a vibrant, rich, joyful and dynamic community. But it is completely pointless. It doesn’t mean things don’t happen or that we haven’t had an affect on others or the world. But we are pointless. We’re not even intentionally pointless. We are just pointless. And I love it for that. That’s why I love to go home every day and just be, just relax, just love and be loved."

David skrev tidigare en post på samma tema som jag fann mycket uppmuntrande: Vision: I Cast You OUT! grymt befriande för mig som en post-Willow Creek influerad yngre pastor.

Hur reagerar ni inför de här perspektiven? Är de befriande eller skrämmande?

En internteologisk fråga

Alla som inte är ett dugg intresserade av teologiska frågor rörande Israel/församlingen kan sluta läsa nu.

Vad är ersättningsteologi egentligen?

Det har varnats för det under hela min frikyrkliga uppväxt och det varnas fortfarande men begreppet blir bara diffusare och diffusare.

Skulle följande bild klassas som det?

Gamla förbundet med dess löften till Abraham är likt en puppa som blir en fjäril i det nya förbundet genom Jesus och hans uppståndelse. Man kan ju säga att fjärilen ersätter puppan men hellre att den fullbordar den.

Så ser jag på relationen Israel/församlingen alltså Gamla förbundet/Nya förbundet.
Är jag en ersättningsteolog nu?

Är det förresten inte ett större problem rent teologiskt om man hävdar att Gud haft/har en annan agenda än Jesus och följden av hans uppståndelse?

Vad säger ni?

Har du hört nått om templet?

En liten detalj. För många kristna är det väldigt spännande att spekulera i huruvida templet kommer att byggas på nytt i Jerusalem. En fråga jag fått efter mitt besök i Jerusalem är den här: "Har du hört nått om templet?"

En liten bakgrund, den romerske kejsaren Titus rev det andra judiska templet ca 70 e.kr. Många teologer menar att mycket av det Jesus säger om "den sista tiden" syftar till just detta. Det här var ett trauma för det judiska folket av aldrig tidigare skådat slag.

Men hör och häpna. Judendomen överlevde och utvecklades. De allra flesta judar är stolta över sin tro så som den ter sig idag. Det är endast mer extrema grupper som vill återuppta de blodiga offren igen. För de flesta judar är tanken motbjudande. Det skulle bli en helt ny religion, totalt annorlunda från det vi idag kallar judendom.

Men om det inte är judarna själva som driver på här, vilka är det då?

Gissa? Precis! Det är kristna grupper, speciellt från USA. Dessa grupper läser bibeln på ett sätt som gör att templet måste byggas, inte för judarna skull, utan för antikrist. Jo, han behöver ett tempel att vanhelga och det måste ske innan Jesus, som i den här storyn plötsligt är väldigt intresserad av "heliga" byggnader och tempel-offer, kommer och ger honom på nöten.

Det här kallas för eskatologi (alltså läran om framtida händelser) och dessutom av det mer tvivelaktiga slaget. Dessa kristna har mycket dollar och de gör allt för att knyta kontakter med de marginella krafterna inom judendomen som vill ha ett nytt tempel.

En drivkraft i detta är också en längtan efter "slutstriden" Harmagedon. Alltså tanken att alla folk ska resa sig mot Israel i ett jättestort och blodigt slag strax utanför Jerusalem. Vad vore då ett bättre sätt än att riva Klippmoskén som idag står på tempelberget? Det skulle i alla fall reta upp den muslimska världen som aldrig förr.
Jag behöver väl inte tillägga att dessa grupper är helt ointresserade av fredsprocessen. Den är i det närmaste kontraproduktiv i deras ögon.

Men jag gillar fortfarande frågan, den ger mig chansen att berätta det här!

Inget nytt har skett genom Jesus..?

En av grundbultarna i min förståelse av bibeln är att något helt nytt kommer med Jesus. Alla löften, alla förhoppningar i det gamla förbundet syftar fram till honom. I Jesus så visar Gud verkligen vem han är. Vi ser aldrig Gud så tydligt som vi ser honom i Jesus.

I Gamla Testamentet ser vi som en skuggbild som hebreerbrevets författare skriver. Allt pekar fram mot Jesus och det nya förbundet. Jag kan inte se att det gamla på något sätt fortsätter parareellt med det nya utan det uppgår och fullbordas i Jesus. Paulus är kristallklar att alla Guds löften fått sitt ja i Honom. Löftena om återupprättelse, löfterna om en ny kung, en messias och följaktligen även löfterna till Abraham om ett land. Paulus lämnar inte rum för undantag i sin undervisning här.

Det är det här som är det fantastiska i det nya förbundet. Gud vill upprätta hela sin skapelse, hela den värld om vilken han en gång sa att den var god. Den här tron är en av huvudanledningarna till att jag kallar mig en kristen, att jag vill följa Jesus som min Herre och Messias.

Därför kan jag inte förstå hur de läser bibeln som hävdar att Gud fortfarande har en speciell förkärlek till en landremsa i mellanöstern. Det kan låta drastiskt men är inte det man teologiskt säger då att Gud inte gör något nytt och revolutionerande i Kristus? Pauls har fel, Gud har aldrig fört fram någon ny mänsklighet i Kristus. Jesu försoning har inte rivigt några murar. Inget har förändrats, ingen nytt kommer med det nya förbundet. Gud trivs fortfarande i rollen som en stam-gud, han gillar fortfarande vapen och soldater, politisk-makt och vissa nationer mer än andra.

Om det trots allt är så här, om jag fått allt om bakfoten, undrar jag ändå. Varför sa Jesus inget om det? Tvärtom ser vi att Jesus är helt ointresserad av politisk makt, han är faktiskt helt ointresserad av det politiska Israel så vitt jag kan läsa evangelierna. Själva poängen är ju att hans rike är av ett annat slag. Varför skulle han ha ändrat sig? Paulus undervisar inte heller en enda gång om det.

En hörnsten i den här tolkningen är att det är en av församlingens huvuduppgifter är att föra judarna tillbaka till staten Israel. Man bygger på bibelord som det här: Jesaja 43:5-6
Var inte rädd, jag är med dig. Från öster för jag hem dina barn, från väster samlar jag er alla. Till norden säger jag: Ge mig dem! och till södern: Släpp dem! För hem mina söner från fjärran och mina döttrar från jordens ände,
Men vi vet att det här uppfylldes år 556 f Kr när judarna återvände från Babel. Alla texter i GT om ett återvändande har uppfyllts. Man kan naturligtvis hävda att det handlar om en andra, framtida uppfyllelse. Men utan stöd från Nya Testamentets undervisning finner jag en sådan tolkning väldigt bristfällig. Defenetivt ingenting att med säkerhet slå fast och undervisa. Speciellt inte med tanke på mitt resonemang ovan.

När jag läste teologi fick jag lära mig från att mindre än 2% av GT:s profetior handlar om Messias. Mindre än 5% beskriver det nya förbundets tidsålder. Mindre än 1% berör sådant som ännu inte inträffat.
Jag tror det är en bra tumregel.

Men jag kan ha helt fel.
Kom igen nu, försök att övertyga mig. Jag har ändrat mig förr!

Nu släpper jag Benny Hinn med: "Vad var det jag sa"

Det är väldigt sällan fruktbart att säga: "Vad var det jag sa". Men jag gör det ändå. Jag har konsekvent varnat för den typ av andlighet och kristendomstolkning som Benny Hinn står för. Ibland har jag känt mig både antikarismatisk och som en "Party Crasher".

När nu hela Hinn-affären är över är jag stärkt i min skepsis. Jag delar helt Håkan Arenius uppfattning när han slår fast att det här aldrig hade behövt äga rum om Livets ord ödmjukt lyssnat på den väl underbyggda kritik mot Hinn som faktiskt finns från hela världen.

I dagens Dagen så undersöks sanningshalten i en rad av Benny Hinns påståenden, föga förvånade är mycket väldigt tveksamt. Lite mer förvånade är att Benny Hinn säger sig vilja ha hjälp av både Ulf Ekman och Stanley Sjöberg. Det är positivt! Han ångrar enligt uppgift sina uttalanden som han kallar "felformuleringar". Men för mig är det uppenbart att det handlar mer om en felaktig teologi i botten än bara olyckliga formuleringar.

Säger man att Jesu kropp var av ett annat material än vanliga kroppar och liknande så är det en del av ett större tänk. Säger man att vi är våra andar men inte våra kroppar så visar det ett i grunden annat sätt att se på tillvaron än det som bibeln och kristen tro presenterar. Men Hinn menar ändå att det bara handlar om felformuleringar: "Han säger inte i det här läget att han har någon teologi att omvända sig ifrån" enligt Stanley Sjöberg.

Det är ändå bra att Hinn vänder sig till Sjöberg och Ekman. Han verkar genom det ändå visa på en villighet att ompröva och ändra sig. Emanuel Karlsten funderar på hur det ser ut med kritiken mot en person som Hinn. Är han bara omgiven av "ja-sägare"? I så fall är det djupt tragiskt. Den diagnos Stanley Sjöberg sätter på Benny Hinn är talande och faktiskt ganska sorglig: ”en bländande estradör och stor evangelist, och samtidigt en väldigt bräcklig personlighet”.

Slutligen så konstaterar jag att min kommentar på Stefan Swärds blogg fått återklang på nätet. Stefan svarar mig också igår kväll. Jag gillar som sagt Stefan, men här tänker vi visst olika.

Slutligen. Hjälp mig att fundera kring:
"Myten om det överkokande vattnet"

Antikrist som fredsmäklare?

I kölvattnet av min Israelfråga så har ett påstående dykt upp som jag hört många gånger från dispensationalistiskt håll och det är att antikrist (Läsa gärna den här posten där jag funderar kring antikrist) kommer med fred i mellanöstern. Den dagsaktuelle Benny Hinn får stå som ett typexempel på en sån hållning i det här klippet.

Jag har hört kristna på allvar argumentera att det är fel att verka för försoning mellan palestinier och israeler därför att vi då "går antikrists ärenden". Någon som vet teologin bakom den här läran? Jag är bered att lyssna på en saklig genomgång av tänket. Men såna här påståenden måste kunna backas upp av mer än spekulativa predikanter med näsa för lyx och undergångsromantik.

Den här läran gör några livsfarliga antaganden med stora konsekvenser. Den säger att fred är något vi ska akta oss för, den säger att försoning mellan människor (israeler och palestinier) är omöjlig och till och med olämplig. Rent spontant så skulle jag säga att det är den här läran som är antikristlig. Den går ju tvärs emot den Jesus som kallas fredsfursten och vars rike består av fred. Han säger: "Saliga de som håller fred, de skall kallas Guds söner.". Jag tror att i vår kallelse som lärjungar ingår att alltid verka för fred. 

En sak till som jag inte begriper med "Left behind" kristendom. Hur kan folk tro att de vet precis vad som kommer att hända? Tre år dit, sjuttio årsveckor dit. etc? "Sen kommer det att hända och sen det och sen..."

Bibeln reduceras i det här tänket till något som närmast liknar en manual till ett linjärt gammalt dataspel med olika förutsägbara banor att spela sig igenom. Underskattar inte också ett sånt här tänk ondskan?
Framför allt, förminskar det inte Gud till någon sorts marionett-mästare som sitter långt bort någonstans och drar i trådarna?

Hur tänker ni?

Uppdaterat: Bloggkompisen Monica hänger på med en bra text och intressanta länkar!

Vilken relation har du till Johannesevangeliet?

Johannes skiljer sig från de andra evangelisterna. Det finns tex bara sju under (eller tecken som Johannes skriver) medan de andra dryper av mirakler. Jesus pratar mer, är mer djupsinnig, en del skulle säga kryptisk. Den messianska hemlighet avslöjas å andra sidan så gott som direkt. Det är ingen tvekan om vem Jesus är hos Johannes. När jag var yngre hade jag svårt för stilen. Jag gillade det konkreta hos Matteus, actionfarten hos Markus och Lukas alla berättelser. Johannes däremot gjorde mig lite förvirrad. Men inte längre.

Johannes skriver sitt evangelium efter alla de andra, det är en åldrad man som ger sin version av de livsförvandlande åren med Jesus. Både åren när han fysiskt vandrade med honom men också alla de andra då Jesus varit lika närvarande. Idag växer Johannes evangelium för mig och det har blivit en av mina favoriter.

Hur ser din relation till Johannes ut?

(Slänger med ett bra klipp med Tom Wright)

Det här med under och mirakler...

Jag vill ställa några frågor som har med under och mirakler att göra. Egentligen gör jag lite våld på min egen definiering nu men låt gå. För mig är det nämligen ett mirakel att jag vaknade i morse, att fåglarna sjunger så vackert utanför fönstret i vårsolen. Det är ett mirakel att vår jord finns på exakt rätt avstånd till denna sol. Det är ett mirakel att maskrosorna skjuter upp genom asfalten. Det är ett under att såret jag hade på fingret för ett par dagar sen är borta, etc.

Jag kliver alltså ur min egen definition av mirakler och menar från och med nu: Ovanliga och märkliga grejer (En del skulle välja att kalla dem "övernaturliga", jag är själv tveksam, ser inte vitsen med att dela upp tillvaron i övernaturligt och naturligt, men jag tror ni hänger med). Saker som att gå på vatten, som att saknade kroppsdelar växer ut, som att döda uppstår, etc. Jag tror på de här sakerna också. Absolut, det är bara det att jag inte sett så mycket av det. Det finns naturligtvis några få tillfrisknanden jag sett som jag skulle klassa "mirakulösa". Jag är ju uppvuxen i en karismatisk miljö så jag har ofta också varit med om (och är med om) profetiska ord som är för exakta för att det skulle handla ett "skott från höften" som råkar träffa rätt. (Jag har visserligen också sett alldeles för många "skott från höften" som resulterat i sårade och förvirrade människor).

Å andra sidan, jag har verkligen sett sett mirakler i människors liv. Mirakler så uppenbara att jag inte kan tvivla på dem, där människor som tidigare saknade hopp ni är fyllda av det. Jag har sett människor på väg mot elände byta inriktning och gå mot livet. Jag har sett människor gå från fångenskap till frihet. Jag har verkligen sett Guds rike verka genom ordet och bönen. Så även om jag inte sett så mycket av de där ovanliga och märkliga grejerna så nog har jag sett under alltid. Både i mitt eget liv och i andras.

Så ser det ut för mig, hur ser det ut för dig? Det som slår mig är att alla bedyrar att vi minsann tror på en "karismatisk" kristendom. Att vi tror på "tecken och under" etc. "Vi behöver mer av det!". Jag kan personligen inte låta bli att tänka: "Jo, men..."
Vad tänker du?

Efter en lång inledning så kommer här mina frågor som alltså till viss del gör våld på mina egna definitioner:

1. Hur många av er har sett ett "riktigt" under i bemärkelsen något väldigt underligt och märkligt? För att vara lite tråkig så ber jag er bortse från huvudvärken som plötsligt försvann eller förkylningen som kom av sig etc. (Som sagt, jag tror det är under också, men här räknas bara tunga grejer)
   
   
2. Min följdfråga är: Gör vi rätt om vi i vår teori och i vårt "snack" låter de här "tunga grejerna" vara det normativa? 

Garanti eller hopp?

Jag sa på en begravning för några veckor sedan att något av det mest problematiska med att vara människa är leva utan garantier. Vad som helst kan hända, vad som helst kan drabba oss. Jag minns när jag vaknande upp inför det här. Innan, under hela mina tonår och tidiga vuxenår så levde jag starkt influerad av trosrörelsens teologi. Jag minns att jag hade en bibel från Harrison House (ett av trosrörelsens största förlag) där det fanns böner om beskydd. När jag bett de bönerna var jag övertygad att inget kunde hända mig eller mina kära. Allt var så enkelt, gjorde man rätt, trodde man rätt, bekände man rätt så var man på det torra.

Sen vaknade jag upp och insåg det förljugna i det här. Jag insåg att bara för att man är kristen, ber, läser bibeln etc så finns det inga garantier. Tragedier slår blint. Estonia sjönk fast det fanns med goda kristna, människor dog i cancer fastän allt gjordes "rätt". Människor drabbas på alla möjliga sätt. Jag började förstå att vi alla lever under förgängelsen utan garantier. Det här var ett jobbigt uppvaknande, innan jag landade i mina nya villkor kändes tillvaron som att gå på vatten, eller i vart fall nattgammal is.

Därför blir jag så upprörd när predikanter garanterar mirakler och under. Lägger de sen till en ekonomisk aspekt på det hela blir det än värre. En av de saker jag idag har svårast när det gäller den klassiska teologin i trosrörelsen är att den är så mekanisk. Gör du B så får du C. Denna mekanik blir otroligt brutal när undret inte sker för då är det ditt fel, du trodde inte rätt, du gjorde och bekännde inte rätt. Överdriven "sådd och skörd" undervisning leder till ett förödande "karma-tänk" där nåden helt försvinner.

Jag ser mig idag som en försiktigt karismatisk kristen (kallar mig ibland för post-karismatisk). Jag tror under sker men vet att det oftast inte sker som vi tänkt oss. Om någon drabbas av en dödlig sjukdom så vill jag be om under men jag vill också prata om annat än ett möjligt under. Ibland uppträder en obalans här. Det här får jag brottas med som pastor, ofta talar vi som om undret var det naturliga när det naturliga är att vi alla ska dö av någonting. Rent teologiskt så är döden naturligtvis något onaturligt, något som Jesus besegrat men frågan är när vi ser det helt och fullt. Ibland törs inte människor möta sin egen dödlighet utan gömmer sig bakom att miraklet ska ske när det sen inte sker finns bara besvikelsen kvar. Jag vill hålla båda bollarna i luften, både undret men också förberedelsen och bearbetandet av den egna dödligheten.

Tror du inte på under? Kanske någon undrar, är inte det här otro?. Mitt svar är att vi ska be: "ske din vilja, tillkomme ditt rike" och bland ser vi bönesvar i form av det vi definierar som mirakler och under. Jag tror Gud verkar idag. Men jag tror att vi måste vara ödmjuka inför att det oftast inte sker som vi tänker. Nu kanske någon säger: "Men i Afrika och i tredje världen där sker det minsann". Visst, det ligger säker nått i det. Jag har varit i Afrika på kampanj, jag har sett under ske där, men jag såg också ofarbara lidanden som vi knappt kan tänka oss. Jag unnar verkligen människor i tredje världen varje under och varje mirakler! Samtidigt ber jag att Gud ska bevara dem från framgångsteologins avarter. (Som ställer till med stor skada i dessa länder). En vän till mig i Afrika som är pastor i ett karismatiskt tros-sammanhang ringde till mig för några år sedan och berättade att hans fru dött knall och fall bara fyrtio år. Det finns inga garantier.

Men det finns hopp! Det kristna budskapet handlar om Guds rike och det handlar om hopp. Jesus är med oss genom allt och en dag kommer förgängelsens förbannelse att brytas över skapelsen helt och fullt. Tills dess lever vi utan garantier. Men vi lever i hopp! Mindre garantier och mer hopp alltså!
Hopp som leder till tro i bemärkelsen förtroende och tillit. Jesus är med oss genom allt. Med det kan vi möta både denna denna världen och den kommande med öppna ögon utan fruktan och utan illusioner med hjärtan fyllda av förtröstan.

Hur ser din resa ut på det här området?

Kan vi hoppa tillbaka till innan Konstantin? Jag tror det, här är varför:

Ibland hör jag att vi i frikyrkan är så historielösa. Vi ser bara vår korta och futtiga historia, i bästa fall tillbaks till 1800-talet men sen hoppar vi ända till Nya Testamentet och glömmer allt däremellan. De gamla kyrkorna skakar på huvudet åt oss. Just nu pågår också ett stort uppsving för de historiska kyrkorna bland kristna i Sverige.

Det är inte ovanligt att frikyrkliga konverterar till Katolska kyrkan och andra lockas av den ortodoxa. Rörelsen runt Bjärka-Säby handlar om denna nyupptäckt av historien. Först vill jag säga att jag uppskattar allt det här, jag tror verkligen att det finns en enorm vishet och erfarenhet i de gamla kyrkorna som kan berika oss och som jag i ödmjukhet vill lyssna till.

Men jag tror ändå att det är möjligt och nödvändigt för oss att våga hoppet ända tillbaks till innan Konstantin. Hur kan jag drista mig att säga det? De första församlingarna växte upp i marginalen, de växte upp i skuggan av det romerska imperiet. Det som höll dem samman var bekännelsen att "Jesus är Herren", en bekännelse som i många fall ledde till döden. Tanken på en kyrka förknippad med en viss nation skulle förefallit absurd för dessa kristna, tanken på en kyrka allierad med makten likaså. Att kristna ca tusen år senare skulle ge sig ut i krig och korståg med makt och svärd var ett otänkbart scenario. Man kände bara ett perspektiv och det var underifrån och man växte så det knakade!

Därför vill jag påstå att svenska baptister som förföljda och ringaktade av makten (i vårt fall den lutherska kyrkan helt allierad med den svenska staten) som samlades i hemmen under mitten av 1800-talet hade mer gemensamt med de första kristna än, låt säga, en svensk präst i maktposition på 1600-talet. Eller en katolsk dito från 1200-talet. Det här är en succession som jag tror på och bekänner. En succession i marginalen som letat sig genom historien, genom kyrkor men alltid i utkanten av mäktiga instutioner fram till våra dagar. Utmaningen, som jag ser det, är att lära av den. Därför fascineras jag av anabaptisterna men även av de långt tidigare ökenfäderna och ordnar inom de historiska kyrkorna som befunnits sig i marginalen.

Vår tid påminner en hel del om de första åren. Imperiet som utmanar oss heter inte Rom men likväl utmanas vi av krafter som kräver vår uppmärksamhet och vår tillbedjan. Vi lever i marginalerna och vi kämpar med vad den urgamla bekännelsen att Jesus är Herre betyder för oss och våra liv idag. Vi lever i ett efterkristet samhälle, ett sekulariserat samhälle där minnet av kristen tro mer och mer bleknat bort. En del förfasar sig och drömmer sig tillbaka till en stark kyrka mitt i byn. Personligen är jag försiktigt positiv. Ett problem jag ser med de historiska kyrkorna är den starka betydelse de lägger i traditionen, jag är skeptisk därför att tradition alltid är född i en viss kontext och när vi rör oss in i nya tider så ska vi naturligtvis känna till historien men inte fastna eller normalisera beslut och val tagna i andra tider. Det viktigaste vi har är bibelns berättelse, Andens ledning och bekännelsen att Jesus är Herre. Detta måste alltid gestaltas på nytt i varje tid och varje kultur. Det är utmaningen.

Därför förblir jag en envis baptist som vägrar kalla mig historielös. Gud hjälpe mig!

Ett unikt tillfälle för Livets ord. Benny Hinn del två

Här kommer en bloggpost till om Benny Hinn. Två saker sammanfaller på ett spännande sätt. Livets ord offentliggör att Benny Hinn kommer till Europakonferensen och Livets ord kritikern och "avhopparen" Per Kornhall kommer med sin bok om Livets ord. Jag har inte läst boken men huvudtesen tyckts vara att Livets ord fortfarande är en toppstyrd sekt där ingen törs säga emot Ulf Ekman. För mig öppnar sig ett unikt tillfälle för Livets ord att en gång för alla göra upp med det här.

Benny Hinn är utan tvekan en av de mest kontroversiella predikanterna i världen idag. Han har gjort helt sanslösa teologiska uttalanden, dessutom står han för en sammanblandning av givande och mirakellöften som saknar motsvarighet även i mer extrema karismatiska kretsar. Personkulten runt honom och den stab av tjänare han alltid har med sig liknar mer den kring en fåfäng rockstjärna än en Herrens tjänare. Jag har själv som pastor mött det inflytande han kan ha på människor desperata efter ett under. Han står för en livstil i omättlig lyx. Hans tjänst är byggd på hans unika smörjelse och kallelse, en kallelse som enligt honom själv är så unik att inte ens fruns skilsmässa på något sätt får stoppa honom. Givetvis måste Livets ord vara medvetna om allt det här. Vill man verkligen promota ett sånt ledarskapsideal?

Om Kornhall har fel kommer vi att se reaktioner och samtal om det här inifrån Livets ord. Jag uppmuntrar därför alla medlemmar som är kritiska till Bennys besök att ta upp det med era pastorer och ledare, om församlingen är sund så borde det inte vara några problem. Våga föra samtalet offentligt! I EFK skulle det absolut fungera så. I min församling skulle jag önska att mina medlemmar sa stopp om jag tog dit en diskutabel predikant. Speciellt vädjar jag till alla teologer och eftertänksamma personer inom Livets ord. Det är er församling! Säg vad ni tycker. Bevisa att Kornhall och gänget har fel! Visa att ni har ledare och pastorer som lyssnar och är beredda att ändra sig.

Jag uppmuntrar också alla att hålla ögonen på Ulf Ekmans blogg. Om han där är tillmötesgående och inser det diskutabla med Benny Hinn så är det ett stort friskhetstecken. Om han däremot snart kommer att skriva raljerande om "fattigdomsideal" etc och helt och fullt försvarar Hinn och det han står för är det mycket tragiskt. Om han är helt tyst om Hinn är det också märkligt. Bjuder man in en diskutabel person måste man ta ett ärligt och öppet samtal. Utan att överdriva så tror jag att Ulfs sätt att hantera dessa frågor kommer att vara avgörande för Livets ords relation till andra kyrkor i vårt land.

Låt samtalet leva! 

Suck! Benny Hinn kommer till Livets Ord

Väl hemkommen från en internetfri semester på Legoland så läste jag ikapp mejlen och nyheterna. En sak förvånar mig och det är att den amerikanska "super-predikanten" Benny Hinn kommer till Livets Ords Europakonferens i sommar. Flera andra bloggare har berört detta bla Monica Olsson Kolkman, Carl-Henric Jaktlund och Markus Wallgren. Jag trodde faktiskt att Livets Ord distanserat sig från de värsta överdrifterna när det gäller framgångsteologi och pengafixering.

Jag trodde att de börjat lämnat den totala människofokusering som predikanter som Benny Hinn står för. Benny Hinn lever på folks längtan efter mirakler, han fyller jättelika arenor världen över. Är det fel? Det blir fel därför att undret och miraklet är knutet till honom. Du får det om du ger pengar till hans tjänst, till hans smörjelse. Jag har sett hans tiggarbrev och det är ingen trevlig läsning. Kopplingen mellan att ge pengar och under borde göra att Livets Ord av idag drar öronen åt sig. En gång var han en av mina favoritpredikanter, men inte längre. Han utnyttjar helt enkelt desperata människor. Jag vill återigen påminna om Torsten Åhmans debattartikel i Dagen från 2003, den är lika aktuell nu som då. För mig känns det som om Livets Ord tar ett kliv 15 år bakåt i tiden...

Vad säger Livets Ord genom att kalla en predikant som Benny Hinn? Jo man säger att det är okej för kristna ledare att hota sina kritiker med "smörjelsen", dvs att mena att kritiker drar på sig Guds straff, något som Hinn gjort sig ökänd för. Man sanktionerar genom att kalla honom tvivelaktiga mirakel-löften bara folk ger pengar. Man säger vidare att det är helt okej för "super-predikanter" att vältra sig i lyx och jet-plan. Allvarligt? På vilket sätt utmanar en rik snubbe med eget jet-plan och slott vår livstil och våra avgudar?

Varför? Har ärligt talat inte en aning....

Varför är jag då förvånad?

• Jag har i bloggvärlden mött många reflekterande och skarpa teologer från Livets Ord som jag uppfattat stått för något helt annat än den typ av teologi och livstil som Hinn står för. Jag trodde att det var något som kommit att prägla hela församlingen på ett positivt sätt. Jag trodde helt enkelt att ett kritiskt tänkande och ökad reflektion på det teologiska området gjort att man gått vidare från en del avarter.  Hur får man tex ihop Bennys teologi med ett teologiskt seminarium?
  
  
• Jag trodde att Ulf Ekman tagit intryck av andra kyrkor och traditioner genom sitt ekumeniska arbete, jag trodde att det också fått honom att distansera sig från avarter och märkligheter i sin egen tradition dit man onekligen måste räkna Benny Hinn. 

Uppenbarligen hade jag fel, eller?
Vad säger ni?

Dagens flashback: "Dina harpors buller". Vem tar ansvar för eländet?

Ibland ser jag tillbaka på företeelser som påverkade mig i min ungdom. Jag har berört fenomen dekalmissionen och andra grejer. Som av en tillfällighet snubblade jag idag över Thomas Arnroths bok från 1991 "Dina harpors buller". Mitt eget ex har jag kastat för längesedan och när jag bläddrar i boken får jag obehagliga flashbacks.

För er som inte läst den så kan den summeras med att all modern musik är ockult och från djävulen utom möjligtvis lovsång så som den tedde sig på Livets Ord tidigt 90-tal. Retoriken påminner mycket om det här, det är bara det att Arnroths bok inte skriven på 30-talet, den är skriven i vår tid. Teologin är uppåt-väggarna, han gör hur mycket som helst av två verser i Jesaja. (Som givetvis handlar om djävulen och rockmusik). Jag ska egentligen inte hacka på Thomas, jag misstänker att han gått vidare i livet och minns sin bok med rodnad.

Däremot så undrar jag hur ledarna som resonerade så här tidigt 90-tal tänkte. Ulf Ekman hade en hård retorik mot hårdrock vill jag minnas. Hela trosrörelsen som den var då var väldigt svart/vit i de här frågorna och Ulf Christiansson pratade om en "ny musik från himlen" (en typ av wailande lovsång om jag inte minns fel) Ulf har för övrigt skrivit förordet till Arnroths bok. "Det här är en bok som borde finnas i varje hem och som varje förälder och tonåring borde läsa" (Allvarligt, hur tänkte du Ulf???)

Självklart behöver även musik ibland problematiseras. Men inte på det här sättet, det borde ha varit uppenbart för alla inblandade.

En öppen fråga: Hur tänkte ni?

PS. Dela gärna med er av musikminnen från den här tiden. DS

Uppdatering: Thomas Arnroth har tagit avstånd från sin bok. Jag hittade det här i Dagens arkiv på nätet. Missa inte heller den här artikeln av Jonatan Sverker. Jag har blivit uppmärksammad på att artiklarna är låsta. Det blir bara till att prenumerera...