Dagens flashback: "Dina harpors buller". Vem tar ansvar för eländet?

Ibland ser jag tillbaka på företeelser som påverkade mig i min ungdom. Jag har berört fenomen dekalmissionen och andra grejer. Som av en tillfällighet snubblade jag idag över Thomas Arnroths bok från 1991 "Dina harpors buller". Mitt eget ex har jag kastat för längesedan och när jag bläddrar i boken får jag obehagliga flashbacks.

För er som inte läst den så kan den summeras med att all modern musik är ockult och från djävulen utom möjligtvis lovsång så som den tedde sig på Livets Ord tidigt 90-tal. Retoriken påminner mycket om det här, det är bara det att Arnroths bok inte skriven på 30-talet, den är skriven i vår tid. Teologin är uppåt-väggarna, han gör hur mycket som helst av två verser i Jesaja. (Som givetvis handlar om djävulen och rockmusik). Jag ska egentligen inte hacka på Thomas, jag misstänker att han gått vidare i livet och minns sin bok med rodnad.

Däremot så undrar jag hur ledarna som resonerade så här tidigt 90-tal tänkte. Ulf Ekman hade en hård retorik mot hårdrock vill jag minnas. Hela trosrörelsen som den var då var väldigt svart/vit i de här frågorna och Ulf Christiansson pratade om en "ny musik från himlen" (en typ av wailande lovsång om jag inte minns fel) Ulf har för övrigt skrivit förordet till Arnroths bok. "Det här är en bok som borde finnas i varje hem och som varje förälder och tonåring borde läsa" (Allvarligt, hur tänkte du Ulf???)

Självklart behöver även musik ibland problematiseras. Men inte på det här sättet, det borde ha varit uppenbart för alla inblandade.

En öppen fråga: Hur tänkte ni?

PS. Dela gärna med er av musikminnen från den här tiden. DS

Uppdatering: Thomas Arnroth har tagit avstånd från sin bok. Jag hittade det här i Dagens arkiv på nätet. Missa inte heller den här artikeln av Jonatan Sverker. Jag har blivit uppmärksammad på att artiklarna är låsta. Det blir bara till att prenumerera...

Jag kommer ut som nostalgisk Tolkien-romantiker...

Kalla mig Tolkien-romantiker, kalla mig en nostalgisk drömmare, men jag kan inte stå emot en låt med den här strofen i texten:

"I've heard that elfs have ships on which to sail the way across the western waters to there Grey Havens, fair and far remote from here..." Pádraig ô Tuama

Lyssna på hela låten från Peter Rollins Insurrection tour. Det må vara släpigt och knarrigt men jag gillar det!

Gud är Kärlek

Något vi aldrig får vifta bort med en fnysning är när någon frågar "Är inte Gud Kärlek?". Det är sant att ord som kärlek alltid riskeras att devalveras men jag blir mycket störd när vissa hela tiden känner sig tvungna att kompletera Guds kärlek, som om den inte räckte...

Det blir ofta så här: "Gud är kärlek MEN..." I värsta fall nått som liknar det här: "Kärlek" nästan spottar de fram. "Det är ett urvattnat begrepp vi inte behöver". "Min Gud är Helig!" (När de säger helig så misstänker du starkt att det betyder: Lynnig, vred och "passa dig!").

Jodå jag vet att bibeln visst tala om Gud som både helig och vred men så fort man får för sig att det handlar motsatser till hans kärlek som man ständigt måste lyfta fram för att "balansera upp" Gud. Då blir jag väldigt misstänksam.

Kolla vilken religion som helst, det finns alltför många arga, förnärmade, snarstuckna, lynniga, ilskna och hemska gudar för att vi ska dra ner den Gud som uppenbarat sig i Jesus till deras nivå! Vår Gud är helig, han är annorlunda, han ser ut som Jesus!

Så här på årets sista skälvande dagar så delar jag en av mina favorit musikvideos:


Den här videon väckte så många upprärda känslor att Michael Gungor kände sig tvungen att skriva så här på sin Myspace sida.

Some have criticized the "God is not a man" line. In this song I am not saying that Jesus is not God... I am primarily saying that God is not a male. In Jesus, God became human, and yes, even male. But the infinite GOD is not simply "a man". If you answered the question "what is God?" with the answer "God is a man", it would be a dreadfully inadequate statement. And too often God is portrayed in our minds, artwork and pictures as a white man on a cloud. The song was simply saying, "hey, that's not God..." God is infinity. You can not contain or put an image on infinity. Also.. People have used verses about Jacob and Easau to prove that God does not in fact love everyone. Perhaps we should just let these folks continue to worship the Bible, and more specifically their interpretation of the Bible, and politely apologize to the rest of the world for our embarassing cousin who sometimes gets a little carried away in strange ideas.

Pinsamma musikminnen

Jag har blivit utmanad av Charlotte Therese att dela med mig av mina skämmigaste exempel på musik jag har gillat/gillar. Först lite om mig själv, jag är ju uppvuxen i ett tryggt frikyrkohem där man lyssnade på Pelle Karlsson och Bröderna Samuelsson.

Mitt allra pinsammaste minne har att göra med just nämnda bröder. Tänk dig till tillbaka till 80-talet. Mina kompisar lyssnade på Queen, Depeche mode och Eurythmic men jag lyssnade alltså på Samuelssons. Jag har ett väldigt levande minne som jag nu delar med er: En dag kom en tjej från klassen förbi, innan jag hann stoppa henne så tog hon min Freestyle (en gul Sony Walkman) och satte på sig hörlurarna. Hon fick något märkligt i blicken varvid hon säger: "Ja sånt kan man kanske också lyssna på." Jag minns fortfarande hur röd om kinderna jag blev, jag ville bara försvinna. Så Håll till godo med Samuelssons mitt allra pinsammaste musikminne.

Sen gjorde jag ju en sväng i trosrörelsen, (lägg märke till att jag fortfarande sitter fast i den frikyrkliga subkulturen). Här var det Carman som gällde! Gissa om jag tyckte hans låt "Satan bite the dust" var häftig, det var musik för radikala kristna det! (den måste bara kvala in som pinsam)

Genom en god vän (tack Micke!) så kom jag i kontakt med Pink Floyds musik och gillade den skarp, sen upptäckte jag U2 och där någonstans börjar min resa från den frikyrkliga subkulturen. (Visst, jag är till viss del fast fortfarande, har tom försonats med Samuelssons musik och jag respekterar verkligen människor som gjorde andliga upplevelser när de såg "Minns du sången")

I dag så lyssnar jag fortfarande på U2 men också på bla Cold Play och min käre svåger Mats band Mando Diao förstås. Men även Nick Cave och Johnny Cash är favoriter. Listan skulle så klart kunna göras längre. Men nu var det ju om pinsamheter jag skulle skriva...

När det gäller nutida skämmigheter så antar jag att den här låten kvalar, japp jag hittade den på min mp3-spelare. Sen blir jag fortfarande berörd på något sätt av det här. Lite halv patetiskt va?

Utmaningen går vidare till den som törs hänga på!

Dagens Cash: "Singer of Songs"

Jag älskar musik, speciellt musik som berättar bra berättelser. Troligtvis var det därför jag föll för Johnny Cash för några år sedan. Lyssna bara på "Singer of Songs", en av hans sista sånger.

Dagens Rock tips: Mando Diao!

Ibland händer det att jag lämnar andra frågor för att skriva om musik, börjar därför dagen med att tipsa om en skiva. Jag har precis lyssnat på Borlänge bandet Mando Diaos senaste platta: Never seen the light of day och jag måste säga att jag är imponerad!

Jag har en speciell relation till det här bandet, inte bara för att grabbarna kommer från Borlänge utan för att deras organist Mats Björke är bror till min fru Emma. Därför fick vi också en CD av morbror Mats lite innan den släpps i dag. Jag kan bara säga att skivan är fantastiskt bra! Den har en annan stil än bandets andra skivor. Den är mer akustisk, mer finstämd än garage rocken från de tidigare (även om den också har sin charm), men visst svänger det. Gissa om!

Skivan är lite lagom lokalpatriotisk, sista låten heter ”Dalarna”. CD:n hyllas inte helt oväntat i Borlänge Tidning men även i Svd. Expressen ger den en 4:a DN lika så! Så dagens skiv rekommendation om du gillar Rock and roll (med touch av Dalarna)! Köp Mandos senaste!

PS Dessutom finns svärmor med på skivomslaget, bara det! DS

Johnny Cash!

Lyssna på det här! Jag är ingen stor älskare av country musik, men det finns några undantag och Johnny Cash är definitivt ett av dem. Här hör ni hans trötta åldrande, men likväl fantastiska röst från en av hans sista inspelningar. American V: A Hundred Highways. Låten heter: Help me.