Church as Pointless

Här kommer ett erkännande, jag gillar inte management, visioner och målsättningar det minsta. Helt enkelt därför att jag starkt ogillar jämförelse och kramp. Snart närmar vi oss den tid på året då samfunden, i mitt fall EFK vill ha in statistiken från året som gått. Hur många har vi döpt? Händer det nått i Borlänge? Flyttar någon in och blir medlem? Hur många nya har vi registrerat?

Skulle Borlänge kunna segla upp som en ort att ha nått häftigt "församlingstillväxt event" i? Det fanns en tid jag drömde om det. Det var det yttersta tecknet på framgång som pastor. Så inte längre.

Sen några år tillbaka så kommer det människor till vår gemenskap som inte alls är intresserade av medlemskap nödvändigtvis. Det betyder inte att de skyr ansvar och är individualistiska, eller hur nu de traditionella förklaringar brukar låta. Tvärt om, det är människor som gärna engagerar sig. Det är bara det att de inte vill vara medlemmar. De vill bara vara med.

Jag tror, medlemskap eller inte, att församlingen ska vara just en sån gemenskap. En blogg som jag läser med stor behållning är David Haywards Naked Pastor. Han skrev igår en post som jag tyckte var helt briljant: Church as Pointless

"In other words, churches should be pointless. Pointless like my family is pointless. My family is not without its problems and issues, but it is a vibrant, rich, joyful and dynamic community. But it is completely pointless. It doesn’t mean things don’t happen or that we haven’t had an affect on others or the world. But we are pointless. We’re not even intentionally pointless. We are just pointless. And I love it for that. That’s why I love to go home every day and just be, just relax, just love and be loved."

David skrev tidigare en post på samma tema som jag fann mycket uppmuntrande: Vision: I Cast You OUT! grymt befriande för mig som en post-Willow Creek influerad yngre pastor.

Hur reagerar ni inför de här perspektiven? Är de befriande eller skrämmande?

Vilka vill "relativisera äktenskapet"?

I kölvattnet av att EFK församlingarna i Stockholm släpper SALT utbildningen har åter frågan om EFK:s olika falanger blossat upp. Är man mer "konservativ" (vad nu det betyder) i Stockholm? Är man mer "liberal" (vad nu det betyder) i Göteborg? Min blogg brukar hamna om än inte i det liberala facket så i vart fall i det mer progressiva. Lite roligt tycker jag nog, jag har alltid sett mig själv som lite för mycket konservativ.

Nåväl, det där med klassificeringar är vanskligt. Jag vill dock ta upp en formulering som dykt upp lite för ofta i samtalet/debatten och det är att vissa inom EFK skulle "relativisera äktenskapsbegreppet". Eller "Inte vara tydliga nog i äktenskapsfrågan". Det här gör mig frågade därför att jag aldrig mött en EFK-pastor någonstans som tar lätt på äktenskapet. Jag har aldrig mött en församling, organisation, utbildning, tidning etc inom EFK som söker "relativisera" det.

Däremot så finns det en viktig grupp som ser risker med ett oreserverat hyllande av kärnfamiljen. Jag kastar lite sten i min egen villa just nu, jag är en del av en kärnfamilj, har fru, fyra barn, volvo och villa. (aldrig vovve dock, gillar inte hundar) Jag finns i en församling med många barnfamiljer. Jag vet riskerna som finns att vi stänger in oss i vår egen lilla värld, att vi gör familjen till en avgud som trumfar allt annat. Jag vet, därför att jag gör det själv. Jag har glädjande nog mött människor inom EFK som vill utmana familjen att komma ut ur sin bubbla. Som utmanar familjer att sätta Guds rike före den egna bekvämligheten. Vi ser det här bla hos människor som väljer att bo i kollektiv etc. (Det kontroversiella numret av NOD nummer 4 2008 handlade till stor del om detta) Det handlar inte om att relativisera, det handlar om att radikalisera och jag/vi behöver utmaningen!

Eller vad säger ni?


Uppdaterat: Pekka Mellergård och Roland Spjuth skriver klargörande i Dagen apropå SALT & New Wine

Dagens tips: Min favorit predikant/författare

Som pastor så predikar jag en hel del. Det är inte så ofta jag hinner/kan åka på olika fortbildningar och liknande. (Även om jag försöker prioritera det). Min lösning är att som komplement till personliga bibelstudier och bön också läsa böcker och lyssna på predikningar på nätet.

Jag vill verkligen rekommendera Greg Boyd. Han är teolog, författare och pastor i Woodland Hills Church, Minnesota. Jag läser hans blogg och jag lyssnar regelbundet på hans predikningar. Hans perspektiv på Guds rike och efterföljelse har verkligen inspirerat och utmanat min tro. På församlingens hemsida finns ett oerhört omfattande arkiv som går ända tillbaka till 1992.

Se där, dagens tips!

De första kristna var en brokig skara

I dagens Dagen så gör Carl-Henric Jaktlund en intressant intervju med Mikael Tellbe. Mikael jobbar på Missionsskolan, Örebro och är en mycket duktig NT-teolog. Han har gjort ett omfattande arbete kring hur den första församlingen styrdes. Den här frågan kommer upp titt som tätt. Det har stundtals funnits en nästan drömsk längtan till "urmodellen". Det helt rätta och enda bibliska sättet att vara församling på.

Tellbe slår hål på den myten, om vi studerar Nya testamentet och dess församlingar så framträder en brokig skara med olika betoningar och modeller när det gäller strukturer. Det verkar finnas en stor frihet i dessa frågor.

Att omfamna mångfalden tror jag är nyckeln till sann gemenskap troende emellan. Istället för att söka sig en bit tillbaka till olika skeenden i kyrkohistorien och mena att man funnit "den rätta modellen" så låt oss gå hela vägen tillbaka till den brokiga begynnelsen då föramlingarna i den spirande Jesus-rörelsen byggdes utifrån bekännelsen att Jesus är Herre och konsekvenser det fick. Låt oss hålla fast vid den bekännelsen, bejaka mångfalden och så bygga Guds rike.

Keep it Simple

Jag har varit till Dalagården på midsommarkonferens som det så käckt heter. Jag och de två äldsta barnen sov i bilen medan frun och de två minsta stannade hemma. Barnen älskade att springa omkring (eller klaffsa omkring, det regnade mycket) på området och gå på bra samlingar.

Det som gav mig mest på hela konferensen var att jag hann med en snabbfika med Victor John och hans fru Solevi. Victor är en oerhört fascinerande man som står i ett explosivt arbete i Norra Indien. I det som förr kallades missionärernas begravningsplats växer den kristna kyrkan som aldrig förr. Den rörelse Victor startat har vuxit till över 3000 församlingar. 10.000 tals döps årligen. Detta är faktiskt en av de kristna rörelser som växer snabbast i världen.

Victor berättade hur han som missionär i Indien drömde om att få leda en megaförsamling, med en stor kör (tänk Yonggi cho typ). Men det blev inget med det. Gud sa åt honom att han aldrig skulle komma att leda en "elefant församling". Varför? Jo en elefant konsumerar hejdlöst mycket och det tar 25år innan den kan få sitt första barn. Gud sa till Victor att han istället skulle grunda "kanin församlingar". Församlingar som inte konsumerar en massa utan som istället förökar sig och växer så det knakar, de är inte stora och svårhanterliga utan små och fruktsamma. Och så blev det med Guds hjälp.

Det Victor står i är ett arbete som verkligen fungerar. Man predikar evangeliet i all sin enkelhet och under och tecken sker, sen grundas församlingar helt utan byråkrati och en massa hierarkier. "Trust the Holy Spirit" som Victor säger. Man är måna om att möta människor i den kultur där de finns. Mönsterbilden tar man från evangelierna (tex Luk 10). Jag är övertygad om att det finns principer här som skulle fungera bra även här hemma i Sverige.

Det som jag kommer att bära med mig från mötet med Victor är följande råd: Keep it Simple

Mer om Victor John kan du läsa hos Mattias Neve här och här och hos Richard Hultmars här och här. Jag har skrivit om honom tidigare här.

The Myth of a Christian Religion

Nu har boken jag väntat på kommit. Greg Boyds:
"The Myth of a Christian Religion".

Här är ett litet citat från första kapitlet:

God had been teaching me that the Kingdom of God not only can't be identified with any political party, ideology, or nation; it also can't be identified with any human institution, including the Church, or any organized religion, including Christianity.

Rather, the Kingdom of God displays the beautiful character and behavior of the One who first embodied it.
It always looks like Jesus - loving, serving, and sacrificing himself for all people, including his enemies.

To the extent that any individual, church, or movement looks like that, it manifests the Kingdom of God. To the extent that it doesn't look like that, it doesn't.

It's that simple.

Spännade va?

Jag är med Saron

Jag måste säga att jag blir mer och mer betänksam inför mina kollegors behov att markera mot Saronförsamlingen i Göteborg bara för att de betonar medlemskapet som en process där man inte är färdig utan där man är på väg, där man formas. Jag tror att dessa pastorer som skrivit under tänker på samma sätt. Det enda som skiljer är egentligen hur man definierar medlemskap. (Vilket iofs är en viktig fråga som just nu är väldigt aktuell). I alla dessa församlingar (Saron och de andra) är människor välkomna precis som de är och i alla dessa församlingar ställs speciella krav på människor i ledarskap. So what's the difference???

En del tycks se omvändelsen som en engångshändelse då "allt" klaras upp. Man är redo att med värdighet inta sin plats i bänken, färdig och värdig. Det är ett farligt synsätt som vi behöver varna för. OBS jag tror inte att pastorerna som markerar mot Saron har den synen, men den finns och är ett långt större problem.

Det bästa en kristen församling kan vara som jag ser det är en gemenskap där jag kallas till efterföljelse, där jag utmanas och möter sanningen men också en gemenskap där jag finner kärlek och nåd. En gemenskap där jag får växa och förvandlas, kan snubbla och falla men också resa mig och gå i vidare i. Saron försöker (vilket de med all tydlighet visat) vara en sån församling.

I den kampen finns varje pastor och varje församling. Är det inte bra mycket bättre om vi istället för indignerade insändare tror det bästa om varandra och stöttar varandra? Låt oss istället koncentrera oss på att ge medlemsbegreppet innehåll och mening.

Porrsurfande kristna

Dagen har skrivit om porrsurfande bland kristna och vips så hamnar ämnet längst upp i besöksstatistiken. Inte så konstigt, det är onekligen ett känsligt ämne som många brottas med och det är svårt att veta vilken approach man ska ha. Jag gillar Jonathan Brinks sätt att möta det hela. Läs hans serie "Dialog On Porn".

"So what Jesus is not saying, “Go back and play the behavior game again.” He’s saying, “Go and live a different identity.”

Sagt om predikan

Jag fick en gång följande råd av en äldre och erfarnare förkunnare:

"Hur du säger det du säger avgör i allra högsta grad vad du faktiskt säger."

Lite apropå den här posten. Några tankar?

5 minuter från varje tradition

Den här helgen har vi en ekumenisk satsning i Borlänge.
Temat är: Strömmar av levande vatten.

Det är vårt ekumeniska råd som ordnar det hela och samlingarna blir i Korskyrkan. Jag har varit med och planerat och lagt upp kvällen vars tema blir: Enhet och mångfald.
Vi kommer sen att få möta följande kristna traditioner: Den lutherska traditionen, Den metodistiska traditionen, Den baptistiska traditionen, Frälsningsarmén och slutligen Pingst och den karismatiska traditionen.

Vi har en präst, en metodistpastor, en baptistpastor (jag) och en frälsningsofficer och slutligen en pingstpastor. Alla får 5-7 minuter på sig att ge en personlig presentation av sin tradition med fokus inte på polemik utan på vad traditionen betytt och hur den kompletterar helheten. Med andra ord: Vi ska helt enkelt peppa och utmana varandra!

I morgon har vi en gemensam gudstjänst då alla stadens församlingar finns med (Svenska kyrkan representeras av EFS). De enda som saknas är egentligen katolikerna men de har inte så mycket arbete i Borlänge utan finns mest i Falun.

Visst låter det lite spännande!

Samtalsgudstjänsten

En liten rapport från vår samtalsgudstjänst igår. Den med temat: Kristen tro målsnöre eller startlinje. Det blev ett bra samtal kring borden. Först gick jag igenom resorna i gamla testamentet. (folket är nästan alltid på väg) sen utgick jag från Heb 12:1-2 och jag hämtade, inte helt oväntat, bilden för min predikan från Vasaloppet. Det är en resa som börjar långt innan Sälen. Att se frälsningen som målsnöret vore lika dumt som att åka över precis åka över startlinjen och sen sätta sig platt på marken och tycka att man var klar. En mängd bra tankar kom upp. Alla behöver hjälp, blåbär så väl som proffs. Ingen klarar loppet själv.

Jag problematiserad kring att "rese perspektivet" riskerar att komma bort i vår tro. Jag ställde det jag kallade "Steg för steg teologi" mot "Vi är framme teologi". Min förhoppning är att när vi alla inser att vi är på väg så blir det okej att inte vara okej och vi kan hjälpa varan istället för att krampaktigt behålla våra masker. Vi firade också nattvard tillsammans. En blåbärskontroll efter vägen.

Tack för alla förslag och all hjälp!

Indien, "emerging", m.m.

Det är mycket snack om "emerging church" i Sverige just nu. Då kan det vara roligt att konstatera att det pratas om oss på andra ställen också, eller rättare sagt om en av oss, nämligen EFK missionären Victor John. En av Storbritanniens största emerging bloggare Andrew Jones på bloggen Tall Skinny Kiwi skriver om Victors arbete i Indien under rubriken: What can Europe learn from India?
Han skriver bla så här:

What can Europe learn from India? A heck of a lot. The importance of discipleship, the simplicity of starting house churches, the priesthood of all believers, the place of personal sacrifice, faith in the Holy Spirit. And a lot more?

Spännade!

En sak till. Jag rekommenderar den här texten till alla som är tveksamma till hela postmodern-grejen. Den är skriven av en kille som avfärdade det hela men som ångrade sig.

Måste kyrkan fortsätta vara modern?

Jag har läst Stefan Swärds artikel i Dagen om "emergin church". Jag gillar att Swärd är nyfiken och öppen, samtidigt så tycker jag han missar några saker i det han skriver. Han ställer tex på ett olyckligt sätt hela "emerging" rörelsen mot det han kallar "genuin väckelskristendom". Jag menar att det är precis tvärt om. Rob Bell och Brian McLaren (två som brukar nämnas i dessa sammanhang) skulle kanske inte tala om "väckelse" men de skulle tala om "Guds rike". En term som är mer förankrad i skriften och som jag personligen gillar bättre. Sen förekommer det ett mycket intressant samtal om sund karismatik inom emerging rörelsen, något som Swärd helt bommar.

Swärds varning mot kulturanpassning är angelägen men att han nämner varningen i samband med "emerging church" känns faktiskt aningen malplacerat. Det är i dessa strömningar jag mött den tydligaste kritiken och utmaningen mot vår västerlänska livsstil, mot konsumtion och prylhysteri. Istället söker man presentera alternativ grundade på radikal Jesus efterföljelse, det om något bryter mot vår kultur. Läs tex Alan Hirsch och Shane Claiborne.

Stefan Swärd är också kritisk till användandet av begreppet postmodernism. Swärd ser inte alls att någon annan norm än den moderna skulle vara rådande. För mig är det uppenbart att något har förändrats, frågan är vad man ska kalla det. Jag återkommer.

Jag säger ja och amen till när Swärd skriver: "Att vara kristen är oförenligt med att vara både modern och postmodern, i ordens strikta betydelse." Helt riktigt! Men kanske ser jag ett större behov av att problematisera det moderna än han gör. Rubriken på Swärds artikel är: Måste kyrkan också bli postmodern? En minst lika viktig fråga är: Måste kyrkan fortsätta vara modern? Samtalet kommer att fortsätta!

För en mer fullödig genomgång av det hela så rekommenderar jag Carl-Henric Jaklunds lysande fundering utifrån Swärds artikel.

Årsmöte i Korskyrkan

Som de flesta frikyrkoförsamlingar med föreningsstruktur så har också vi i Borlänge ett årsmöte. Vårt var idag. Vi funderade på saker som budget, mission, människor valdes till olika uppgifter m.m. Det var faktiskt riktigt trevligt.

Jag önskar jag kunde skriva och berätta om fantastisk tillväxt men det kan jag inte. Jag har under mina 6 år i församlingen begravt nästan 20 personer, vi har visserligen haft dop regelbundet men det är inga fantastiska segerrapporter. Det lär dröja innan Dagen kommer för att göra ett reportage om oss.

Men samtidigt så kommer det mer människor som ännu inte funnit en kristen tro till våra samlingar än kanske någonsin tidigare. Det är spännande. Temat under 2008 har varit: "Korskyrkan Borlänge, en församling på väg" och det temat släpper vi inte! Sakta men säkert så hittar nya människor till våra gudstjänster och det är jätteroligt.

Så här skrev jag i vår årsberättelse:

"Må vi berätta berättelsen om en gemenskap som möter människors grundläggande behov, må vi berätta en berättelse om förändring, om process och förvandling och må vi med våra ord och våra liv berätta berättelser om hopp och upprättelse."

En sjuk pastors bekännelser

Det är inte så farligt som det låter men illa nog. Jag blev hemma från gudstjänsten idag, är fortfarande ordentligt förkyld. Ärligt talat, det är inte lätt att vara hemma så här. Jag kan på en hand räkna gångerna jag varit sjuk en söndag under mina 10år som pastor. Frågor som kommer är: Vad kommer att sägas? Vem ska hälsa på alla och glida omkring och vara trevlig välkomnande och intresserad? Vem ska se till att våra nya vänner känner sig sedda och viktiga? Vem ska skapa den där atmosfären som vi börjar bli kända för? etc, etc...

Någonstans där påminns jag om att om svaret är pastorn på ovanstående frågor så är det riktigt, riktigt illa, eller hur? Klart vi klarar det utan mig! Vi är ju ett team där alla är lika viktiga. Många av mina vänner i församlingen är mer begåvade än jag. Förresten är det ju Guds församling där Han verkar och han verkar ju genom oss alla. Och jag som trodde jag var helt fri från kontrollbehov...
En knäpp på den förkylda näsan var precis vad jag behövde!

Skönt, nu kan jag vara sjuk på riktigt ett tag till. Man får så konstiga tankar ibland...

En fråga om postmodernitet

Jag tror att många av problemen som Carl-Henric Jaktlunds intressanta artiklar om "kyrkflykten" lyfter upp har att göra med att vi inom kyrkorna misslyckats med att se det stora paradigmskiftet från det moderna till det postmoderna. Det moderna sättet att tänka släpper så sakteliga sitt grepp om oss svenskar medan det postmoderna kommer mer och mer. Mest märks det naturligtvis hos de yngre.

Vi måste inse var vi befinner oss och likt sanna missionärer ha grepp om denna nya spännande men också utmanade värld. Observera att jag inte på något sätt är oreserverat positiv till postmodernismen men det är där vi finns och det är den vi har att möta. (Däremot tror jag att vi i många fall svalde modernismen med hull och hår, därav många av våra problem. Det är aldrig någon bra idé att gifta sig med tidsandan)

Så här skrev jag den 5 oktober 2007 för att visa på skillnaderna. Jag vet att detta är rysligt förenklat men jag är övertygad om att det här är väldigt, väldigt viktigt.

• Moderna människor vill tro innan de tillhör.
  
• Postmoderna människor vill tillhöra innan de tror.
  
  
• Moderna människor frågar sig: ”stämmer det?”
  
• Postmoderna människor frågar sig: ”funkar det?”
  
  
• En modern metafor på tron: Ett beslut.
  
• En postmodern metafor för tron: En resa.

• En modern inställning till lärjungaskap: Lär jag mig rätt saker? Gör jag de rätta sakerna?
• En postmodern inställning till lärjungaskap: Rör jag mig åt rätt håll?
  
  
• Moderna tankar om gemenskap: Gemenskapen är medel för ett mål.
  
• Postmodern tankar om gemenskap: Gemenskapen är målet.
  
  
• Ett modernt förhållningsätt till evangelisation: Övertyga och ge svar.
  
• En postmodernt förhållningsätt till evangelisation: Var närvarande, ställ frågor.

Hur påverkar det här vårt sätt att vara församling?

• Från olika program till processer

• Från olika modeller till ett missionellt sätt att tänka

• Från likriktning till en mängd olika uttryckssätt

• Från proffsigt till passionerat

• Från sittande till sändande

• Från fokus på beslut och avgöranden till fokus på lärjungaskap

• Från en ”kom hit till oss” mentalitet till en ”gå ut” mentalitet

Vad säger ni?

PS. Jag rekommenderar verkligen "Kristen på nytt sätt" av Brian McLaren. Vi håller på och läser den i församlingen och aha-upplevelserna är många. DS

Ett påstående om nattvarden

Jag tror den kristna församlingen är tänkt att vara en alternativ gemenskap mitt i världen där vi kallas att inkarnera de goda nyheterna om Guds rike. Vi är kallade att förkroppsliga vad det hela handlar om. För mig är det här långt meningsfullare än huruvida brödet och vinet verkligen förvandlas till Jesu kött och blod i nattvarden eller om personen som delar ut det har rätt "ämbete" eller ej och liknande frågor som för en del är det viktigaste.

När fler och fler attraheras av det sakramentala så sätter jag lite försiktigt ner klackarna. Jag är inte emot (jag har med stor behållning firat nattvard tex på Bjärka-Säby). Jag vill bara lyfta fram perspektiv som riskerar att gå förlorade (Om du som läser tycker jag ser motsättningar där inga finns så tveka inte att kommentera). Rob Bell resonerar åt det här hållet i sin bok "Jesus Wants to Save Christians" och jag har inte kunnat släppa det.

Det viktigaste är att Jesus får ta gestalt i våra liv, i vår gemenskap. Det är helt avgörande. När Jesus sa "Gör detta till minne av mig" så menar han definitivt mer än en liten brödbit och en klunk druvsaft. Han menade hela grejen, tjänandet, kärleken, detta att osjälviskt ge sig själv. Ja i förlängningen hela inkarnationen. "Som Fadern har sänt mig, sänder jag er...".

Om någon undrar firar vi regelbundet nattvarden på ett ganska klassiskt frikyrkovis. Det är viktiga tillfällen då vi påminns om vad Jesus gjort, gör och kommer att göra. Ibland behöver vi stanna upp, se bortom ritualen och fråga oss varför vi gör det vi gör och vad det ytterst handlar om.

Så tänker jag, hur tänker du?

PS. För ganska exakt ett år sen skrev jag så här på samma tema. DS

Låt mig komma med ett påstående

Det finns två spår i svensk kristenhet. Det ena drar åt mer av institutioner och ämbeten. Sen finns det en annan grupp som istället söker förenkla och fokusera på lärjungaskap och sändningen ut i världen.

Jag attraheras av det senare. Jag tror detta passar bättre i en efterkristen postmodern tid, även om jag har stor respekt för gänget i den första kategorin som till viss del kan hävda att traditionen och historien är på deras sida. Men vad säger ni? Ligger det något i min bristfälliga analys? Vilket spår sympatiserar ni i så fall med? Kan man förena dessa två?

Uppdaterat den 27 januari

Elof hänger på och fortsätter diskusionen här på den spännade bloggen "Kristen under jord". (som just nu kallar sig "Kristen under vatten"...)

Runar Eldebo om helighet

Jag har ju haft ledig helg och kunde i dag i lung och ro läsa fredagens Dagen. Det bästa i tidningen var utan tvekan Runar Eldebos artikel om det heliga. Du måste tyvärr vara prenumerant för att läsa. Men jag ger här ett axplock från den mycket läsvärda artikeln.

Om "heliga byggnader" skriver han så här:

När Jesus dör står det att förhänget går sönder mellan det heliga och det allra heligaste. Man skulle kunna säga att Jesus avsakraliserar hela vår tillvaro. Så egentligen behöver vi inte inviga kyrkor. Vi behöver inte avsakralisera de heller när de säljs för att bli sommarstugor. Det finns inte mer eller mindre heliga plaster. Förhänget har gått sönder.

Han fortsätter lite längre fram:

Vad finns det då att hålla heligt? Heligheten i kristen tro verkar inifrån och ut. Heligheten stavas överlåtenhet. Enligt kristen tro ska vi människor vara heliga liksom Gud själv är helig. Denna helighet avgränsas inte från det profana. Heligheten avgränsas från det onda. Du och jag ska hålla oss för goda att vara onda. Det är poängen med heligheten. Gud vill inte ha något med ondska att göra. Det ska inte du och jag heller vilja.

Ni som läst den här bloggen ett tag vet att jag resonerat i de här banorna tidigare. Det här perspektivet är grymt utmanade. Mot slutet av artikels skriver Runar:

Den församlingen tror jag på. Där Guds omutliga ord förvandlar och fostrar människor till livsöden som bär hans färg och närvaro i världen. Där staketen är lika långt borta som öster är från väster därför att hela jorden ännu är varm av hans steg som gick här. Där vi som tagit emot honom äger makten att vara Guds barn, ägnar vårt liv åt att bekämpa all slags ondska och bärs av vissheten om att vi gör en skillnad hela tiden och i hela det världsvida rummet.

Amen säger jag!

Apropå "enheten"

Dagens Dagen är full av intressanta texter om enheten apropå S-E Daniel Nilssons debattartikel. Ulf Ekman skriver och intervjuas av Carl-Henric Jaktlund. Per Beskow skriver så här osv.

David Nyström gör en bra genomgång av hela "Livets Ord är på väg att bli Katoliker grejen" och jag delar, med några reservationer, hans slutsatser.

När det gäller allt tal om "enhet" så har jag följande invändning som jag också skrivit på Davids blogg Metanoia. Lite förmätet att citera sig själv kanske, men här kommer det:

"Jag vet att många yngre pastorer i mitt sammanhang (jag inkluderad) mer och mer upptäcker och utmanas av de anabaptistiska rötterna och det bryter lite mot en enhet där hierarkier och ämbeten betonas. Det behöver i och för sig inte vara ett problem om ömsesidig respekt finns. (problemet är att det ofta är de med en "enklare" syn på dessa frågor som förväntas att vika undan)

Personligen så är jag mest upptagen med "Missio dei" just nu. Hur når vi människor i en postmodern tid? Hur är vi församling? Osv. Självklart är detta inget motsatsförhållande till "enhet" men jag är väldigt skeptiskt till tanken som ibland skymtar förbi att det är mer av institutioner och hierarkier vi behöver. Jag tror tvärs om. Fram för det allmänna prästadömet! Varje kristen är en lärjunge med olika gåvor och förutsättningar, alla är lika viktiga!"