Några tankar om predikan

Jag har nu regelbundet jobbat med förkunnelse och predikan sen 1999. Det är något av det mest läskiga och fantastiska jag kan tänka mig. Det är spännande varje gång, i alla fall för mig. Jag tänkte dela lite hur jag tänker kring det hela.

De första 8-åren så följde jag ett utkast slaviskt. Jag satt bokstavligt talat timmar vid datorn och slipade på formuleringarna så att det skulle låta spontant och naturligt. Jag lärde mig att ha ögonkontakt med publiken samtidigt som jag fast förankrad sneglade på papperet. Jag var övertygad om att det alltid skulle vara så. Inget fel med det, jag var nöjd med det hela. Folk verkade förstå vad jag sa och det var lätt att kontrollera. 4 A-4 sidor med 1.5 i radavstånd tog exakt fem minuter var för mig att säga. Vips, alla mina predikningar var exakt 20 minuter långa. (Vilket jag fortfarande tycker är en optimal tid).

Sen hände två saker. Jag lyssnade på Erwin McManus (som trots sitt namn inte har nått manus). På frågan hur han förberedde sig svarade han att han låg på golvet och lyssnade på musik. Det satte myror i huvudet på mig. I samma veva så gick jag en fortbildning som EFK erbjöd om predikan. Där utmanades jag att tänka nytt och våga växa på det här området. Jag bestämde mig för att så sakteliga släppa manuset. Jag vill poängtera att det här är högst personligt. Jag har vänner som är fantastiska predikanter som inte ser något behov av att lägga bort utkastet. En del ska inte göra det. Det här är min vandring, jag lägger inga värderingar i vad som är bättre/sämre.

I början kändes det som att gå på nattgammal is. Tänk om jag inte har nått att säga? Tänk om jag blandar bort mig? Tänk om jag blir ofokuserad och pratig? Farhågorna var många.

Samtidigt så utmanade bibeltexten mig mer än någonsin. Det här är ju bra saker! Budskapet om Jesus och hans rike slår ju allt. Budskapet att det finns en Gud som älskar oss och vill förvandla oss är ju helt enastående. Den fascinationen växer dag för dag.

Jag älskar att berätta berättelser. (Fråga frun och barnen). När jag berättar sagor för barnen på kvällen har jag aldrig saknat ett manus det minsta och det blir rätt bra sagor om jag får säga det själv. (Återigen får ni fråga barnen)

När jag berättar om avgörande händelser i mitt liv, hur jag träffade min fru Emma tex så har jag heller aldrig behövt nått manus, det finns ju redan i mitt hjärta. Vad var då skillnaden när jag berättar om Jesus och hans rike?

En sak jag märkt är att processen att förbereda en predikan tar längre tid. Jag brukar läsa texten i början av veckan och sen gå och idissla den. Min erfarenhet är att ganska snart så bubblar ett huvudbudskap fram. Det kan jag ofta formulera på under fem minuter. Sen gäller det att ha ett öppet sinne för bilder, erfarenheter och berättelser som kan hjälpa till rent pedagogiskt men fokus måste alltid vara på bibeltexten.

Tiden av stirrande på dataskärmen har med fördel bytts ut mot promenader och möten med människor, jag förbereder mig lika bra (kanske bättre) på ett trevligt fik än framför en dator. Bönen och Ordet är avgörande men blir inte lika expeditionsbundet. Processerna fortsätter även när jag inte är medveten om dem.

Vid vissa tillfällen tex bröllop och begravningar och längre bibelstudier har jag ett manus, ibland använder jag också PowerPoint. Det händer allt mer sällan att jag har en lapp med stödord, min erfarenhet är att det ofta förvirrar mer än det hjälper.

Just nu känns det faktiskt bäst om det bara är jag och den fantastiska berättelse jag fått förtroende att berätta. Jag är ju på väg så det här kan säkert förändras. Kanske plockar jag fram manuset i framtiden, kanske inte.

Några ord om min vandring på det här området.

Inför annandag juls evangelietext.

Vissa ord skaver och är inte så där alldeles lätttillgängliga, Det gäller definitivt Jesu ord i Matt 10:32-39. Här är ett lite smakprov inför min predikan på söndag:

Inför 4:de advent

Även denna vecka får ni stå ut med ett litet klipp. På söndag är det fjärde advent och texten är från Lukas 1:39-45. Temat för dagen är "Herrens Moder" men det är en annan kvinna som är i centrum i vår text. Hon heter Elisabet och jag tror vi har en del att lära av henne...

Visst smakar det bra: Bekräftelse, uppmuntran och kärlek!

Inför tredje advent

Här fortsätter min serie korta klipp. Den här gången så samtalar jag lite med min bror. Temat för söndagen är ju "Bana väg för Herren" från Luk 3:1-15 där Johannes Döparen har några handfasta och praktiska råd till oss som jag tror det tål att tänka på i adventstiden:

Inför 2:a advent "Byt manus!"

Här kommer en minibetraktelse inför söndagens predikan från Markus 1:14-15.
Byt manus!

Inför 1:a advent luk 4:16-30. Från hiss till diss

I det här klippet funderar jag kring vad som egentligen händer i 1:a adventstexten från Luk 4:16-30. Hur kan Jesus gå från hiss till att bli totalt dissad och närapå dödad inom ramen av några verser?

Hoppas det kan vara till hjälp för någon!

PS. Jag lider inte av talfel (vad jag vet) utan det är min (dåliga) kamera som gör att s:en distar ur och skapar en läspande specialeffekt. DS

Inför predikan 2

På söndag är det domssöndagen. Jag spelade i all hast (efter barnsången i kyrkan medan min dotter sov) in ett litet klipp. Jag småpratar lite om domens dag och väljer att belysa ett perspektiv. För den som vill ha fler så blir det att ta sig till Borlänge på söndag.

Den här gången lät jag kameran stå still, så du slipper sjösjukan från mitt förra klipp. Tyvärr är ljudet å andra sidan riktigt dåligt och svagt så du får skruva upp volymen. Nåväl. Här kommer dagens "Inför predikan" Tema: Domssöndagen

Visst har vi förresten en cool tavla i vårt läktarrum?

Inför söndagens predikan eller "bad hair day"...

Jag sitter som bäst och förbereder mig för söndagens predikan från Lukas 12:35-40. Temat är: "Vaksamhet och väntan". Här får ni se lite från mina funderingar så här långt.

Ursäkta frisyren. Jag har en "bad hair day" som det heter. Ursäkta också sjösjukan som lätt drabbar, jag filmade hållande min mobiltelefon i ena handen och resultatet blir som det blir.
(Det uppmärksamme märker att det också kommer ett SMS mitt under filmningen)

Rent teologisk vill jag säga att det här är ett perspektiv från min kommande predikan. Lovar, det blir fler på söndag...
Jag är aldrig långrandig men jag håller som regel på i mer än 3min och hinner få lite mer sagt...

Graven är tom!

Predikan på påskdagen

Graven är tom!
Vad handlar uppståndelsen egentligen om? Det här är en viktig fråga. När jag kollat vad jag predikat själv så har ett tema genomsyrat mina predikningar, det handlar om att jag försökt bevisa att uppståndelsen verkligen ägt rum. Det är spännande och det har absolut sin plats, det finns en massa bra argument för uppståndelsen. Men denna påskdag kommer jag att förutsätta att den skett. För poängen med berättelserna om Jesu uppståndelse är inte primärt att bevisa att det hänt, det var helt självklart för evangelisterna. Det handlar om något annat, något större och mer omskakande. Vad handlar då budskapet om?

För att förstå det måste vi tillbaks till första början. Gud skapade världen och han sa att den var god, så var Guds tanke från början. Allt startar i en trädgård, en god plats. Men människan valde att vända Gud ryggen och gå sin egen väg och världen förfaller och allt elände som vi har omkring oss kommer in. Höst och vinter faller över skapelsen och mänskligheten. Vi har hela gamla testamentet som pekar fram emot dagen då Messias ska komma. Sen händer det fantasiska att Jesus kommer och han visar hur Gud verkligen är, stundtals chockande och omtumlande. Han talar om och praktiskt visar Guds rike som egentligen inte är något annat än Guds perfekta vilja.

Guds rike handlar om hur allt var tänkt från början. Budskapet om riket skakar om på alla plan, sjuka helas, människor befrias, hoppets tänts och människor upprättas. Men det leder också till att makthavarna skakar, både de religiösa och de politiska.
Jesus vägra att spela deras maktspel. Jesus vägrar också att uppfylla den förväntan som fanns på Messias att med våld och makt upprätta Israel. Det är därför han slutligen dödas och det är inte judarnas fel, det är inte ens Judas fel, förr eller senare måste han dö. Jesu budskap var för revolutionerande. Makterna i den här världen kunde inte hantera honom. Han ger sitt liv också som ett offer för vår skull, han är lammet som låter sig slaktas för att ta bort våra synder. Han dör uppspikad på ett kors med orden "förlåt dem” på sina läppar. Det rike han står för handlar nämligen från början om förlåtelse och upprättelse, det är förrsten därför han kan lova en av rövarna en plats i sitt rike. Det här är enastående, men om allt slutat där hade Jesus i bästa fall funnits med som en fotnot i historien. Men det slutar inte där.

Jesus dör, men sen händer någonting. Något han talat om för sina lärjungar vid flera tillfällen var detta att han faktiskt skulle dö och inte bara det, han skulle uppstå. Har har till och med vid ett tillfälle kallat sig själv för ”uppståndelsen och livet” när han uppväckte sin vän Lasarus från döden. Jesu uppståndelse är inte bara en häftig grej i raden av många andra, det är inte bara en enastående avslutning på Jesus jordiska gärning. Alla han förlåtit, alla under, alla befrielser, alla människor som Jesus upprättat pekar fram mot uppståndelsen. Allt får sin mening genom den. Ingen uppståndelse och alla evangeliernas övriga skildringar vore värdelösa. Precis allt syftar fram till uppståndelsen.

Jag vill läsa skildringen från Johannesevangeliet närmare bestämt Marias från Magdalas möte med Jesus från Joh 20:11-18. Maria möter först två änglar, men sen möter hon Jesus. Det stå liksom i förbifarten att hon tror att det är trädgårdsmästaren hon möter. Jag tror inte det här finns där endast för att tala om att Maria misstog sig om vem hon mötte. Jag tror att Johannes faktiskt vill säga att Maria på ett djupare plan faktiskt hade rätt. Hon möter verkligen trädgårdsmästaren. Johannes är väldigt tydlig i sitt evangelium att Jesus är Ordet från begynnelsen. Johannes är också den av evangelisterna som tydligast lyfter fram Jesu gudom. Från början så står det att Gud vandrade i trädgården med de första människorna. Han var från början den store trädgårdsmästaren, skaparen av allting. Nu är Jesus uppstånden från de döda, historien har vänt. Upprättelsens tid har kommit. Den nya skapelsen bryter fram. Först och främst handlar det om människors upprättelse men Nya testamentet stannar inte där, den bild som målas upp är den av alltings upprättelse. Hela kosmos påverkas. Trädgårdsmästaren är tillbaka för att upprätta världen! Låt mig citera biskopen och teologen Tom Wright:

”Det som sker på påskdagen är att Guds nya skapelse drabbar en överraskad värld och pekar framåt mot alltings förnyelse, alltings återlösning, ja hela skapelsens pånyttfödelse”   

Det här perspektivet har vi till viss del missat. När man läser nya testamentet så finns det åtminståne två sätt man förstått det hela på. Ett av dessa sätt har präglat vår frikyrkliga tradition mer än den andra. Ett stråk talar om att himmel och jord ska brinna, det är alltså ändå ingen idé att bry sig om skapelsen det ska ju ändå gå åt skogen. Det finns ett par bibelord som skulle kunna tolkas åt det hållet. (tex i 2 Pet 3:10). Utifrån dessa tankar att allt ändå är kört. Allt blir värre och värre. Utifrån dessa tankar och några lösryckta bibelord så har man utvecklat tron på ett uppryckande. Tanken att vi kristna kommer att tas härifrån det här eländet. Men jag tror på ett annat stråk i Nya testamentet, ett stråk som jag tycker lyser fram mycket tydligare och det handlar om upprättelse. Att Gud faktiskt tänker återlösa den skapelse om vilken han en gång sa att den var god.

Om valet står mellan uppryckande och upprättelse så väljer jag upprättelse. Vad är det Paulus skriver om i Rom 8, när han kommer till höjdpunkten i sitt resonemang? (läs Rom 8:18-22). Vad är det som Jesus menar i Markus evangelium  när han säger ”Gå ut i hela världen och predika evangelium för hela skapelsen”? (Mark 16:15) Vad är det som Johannes ser i Upp 21 och 22? Jo en förnyad himmel och en förnyad jord. Vi är kallade att vara Guds medhjälpare för att föra ut uppståndelsens kraft till en väntande värld. Varje gång vi i lydnad till Kristus väljer att handla i kärlek och kreativitet, varje gång som rättvisan segrar, varje gång som fred och rättfärdighet sprider sig, varje gång människor upprättas, familjer helas och frestelser besegras så är uppståndelsens kraft verksam!

Den pekar fram emot den dag som hela Nya testamentet står på tå inför. Dagen då Jesus kommer tillbaka för att slutligen upprätta allt! 

Det är möjligt därför att graven är tom!

Läs Ef 1:17-23


Det här är inte bara söndagenspredikan det är också ett experiment där jag provar att publicera en bloggpost direkt från Google dokument, det funkar men typsnittet blir lite annorlunda än vanligt.
Tavlan är en del av Rembrandts "Christ and St Mary Magdalene at the Tomb"

En långfredagsfundering

Jag har hört de här orden ofta angående Jesu lidande på långfredagen och jag har nog sagt dem själv också:
"Och ändå var inte det värsta det fysiska lidandet utan det andliga...".
Men är inte det egentligen dualism på gränsen till gnosticism?

För det första kan vi överhuvudtaget föreställa oss något värre än det Jesus gick igenom runt korsfästelsen? Är det inte ganska så förmätet av oss att tona ned det på bekostnad av ett "andligt lidande"? Förresten kan man överhuvudtaget skilja dem åt?
Jag har i grunden en holistisk syn och ställer mig verkligen frågan.

Hur tänker ni? 

PS. I dag predikade jag bla utifrån det här perspektivet. Spännande! DS

Ledig måndag

Ledig måndag. I helgen hälsade vi på goda vänner i Vattholma och igår hade jag glädjen att predika i Lyckebokyrkan, Storvreta. Alltid roligt att möta nya människor och dela nått angeläget.

Idag blir det inte mycket här på bloggen, men en intressant intervjuer får ni. Rob Bell om att predika och vara predikant. Fantastiskt bra och insiktsfullt!

Tre ord!

I söndags så predikade jag om förkortningar och sammanfattningar. Jag menade att det är svårt att sammanfatta något på ett bra sätt. Som exempel tog jag kristna traktater. Jag menade att de ofta misslyckat ganska så rejält.

Huvudpersonen i min predikan var aposteln Johannes. Han är fascinerande på många sätt, man tror att hans skrifter tillhör de senaste i hela Nya testamentet. Man vet inte riktigt vad han skrev allra sist men det är inte omöjligt att det är hans brev. Han skriver dem ca år 90 efter Kristus. Det har alltså gått över 70 år sen Jesus gick förbi honom där han stod vid fiskebåten och sa "Följ mig". 70 hårda, spännande, intensiva, fantastiska år.

Nu är han en gammal man. Han har  sett den kristna tron få fäste i det romerska imperiet. Det finns församlingar/gemenskaper överallt. Det har inte gått lätt, många har dött. Barndomsvännen Petrus är sedan länge död, avrättad  av Rom, så även Paulus och så många av de andra. Därför att de envist hållit fast vid bekännelsen att Jesus är Herren. Själv har Johannes suttit fängslad på ett högsäkerhets fängelse på ön Patmos. Han överlevde det också.

Nu skriver han sina avskedsbrev och i de breven så hittar vi ett påstående så revolutionerande att du finner det först här i hela bibeln. Det är tre ord: "Gud är kärlek", detta skriver den Johannes som sett änglar kasta sig ner och bekänna "Helig, helig, helig är Herren". Men när han tänker tillbaka på sitt liv, när han sammanfattar allt skriver han: "Gud är kärlek". Jag tänker mig att om man bad Johannes sammanfatta vad allt handlar om till en mening så skulle det bli de här tre orden.

Vad tror du?

Trettondedag jul

Idag sitter vi inne i värmen, ute är det -25. Det här är sista helgen då man fortfarande kan säga att det är jul, det firar jag med en favorit i repris. Min predikan om de vise männen.

Ha det gott, hoppas ni har det ombonat och härligt!

Guds hus

Gud bor inte i hus, i tempel byggda av människor. Han finns mitt ibland oss, mitt i vår gemenskap. Han finns i våra liv. Så låt oss plocka bort etiketten "helig" från byggnader av trä och sten, från ritualler bakom stängda dörrar och låt oss istället sätta den på våra liv, på vår gemenskap, på vår vardag. Allt är heligt*, Gud är nära, Jesus sänder oss ut...

Uppdaterat: Jag inser att allt inte är heligt men att våra liv kan och vår gemenskap kan vara det.

Söndagen efter jul

I dag predikade jag rakt från julkrubban. Jag betonade det fantastiska kring berättelsen när Gud blir människa. Jag sa att de vise männen lär oss att sökare kan bli finnare, jag talade om Maria och Josef naturligvis, om skurken Herodes och det mäktiga Rom.

Jag ska inte återge allt jag sa men lyfta fram en poäng jag gjorde från herdarna. De gjorde verkligen en andlig upplevelse! En massa änglar som kommer och sjunger, mitt i deras vardag. Min poäng är att jag tror fler männisok än vi anar gör andliga upplevelser, men var ska de gå med sina upplevelser? Ängeln säger till herdarna i vår berättelse: "Detta är tecknet för er: ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba." (Luk 2:13)

Vad handlar det här tecknet om? Jo det ängeln säger är: "Ni finner Gud i svaghet och tjänande, i ödmjukhet och enkelhet. Gå dit ni ser det, så har ni funnit Messias!" Frågan jag ställde var om vår gemenskap är den platsen? Min poäng var att Inkarnationen inte bara skett en gång. Jesus vill bli kött och blod i våra liv. Vi kallas att vara det tecknet!

Nu är frågan till er mina kära läsare: Håller ni med? Kan man göra den poängen utifrån berättelsen?

Fjärde advent - Jesus vårt hopp

Jag predikade idag från Fil 4 Här kommer några axplock för den som är intresserad:

"Ingen vet idag vilka Euodia och Syntyche var men de lär oss den viktiga läxan att våra relationer alltid är viktiga. Vi ska alltid söka försoning"

"Tomten syns men finns inte. Jesus finns men syns alltför sällan. Han vill synas i våra liv."

"Vi får berätta våra önskningar för Gud men det gör honom inte till en jultomte. Ärligt, vem vill umgås med jultomten? När han lämnat prylarna så förväntar vi oss att han ska loma iväg. Gud däremot vill först och främst ha gemenskap med oss. Sen vill han också veta vad vi önskar. Vad vi önskar och vad vi behöver är inte inte alltid samma sak"

"Jesus vill hjälpa oss att leva utifrån en annan berättelse än den om konsumtion som det som ger glädje och hopp"

Bana väg för Herren - tredje advent

Först, ursäkta att jag inte skrivit så mycket den sista tiden. Jag har helt enkelt inte hunnit. Nåväl en liten adventsbetraktelse blir det i alla fall.

Visste ni om att ordet "advent" kommer från samma rot som engelskans "adventure" (äventyr)? Tack vare goda vänner på Twitter så fick jag det bekräftat igår. Adventstiden är alltså en inbjudan till det stora äventyret!

Dagens texter handlar om Johannes Döparen, en intressant figur som får den stora äran att lämna över stafettpinnen till Messias. Ett hedersuppdrag så stort att Jesus verkar mena att alla profeter innan honom hade önskat det (Matt 11:11). Ändå är han liten i det rike som bryter fram. Johannes står på tröskeln till det nya men han förblir en del av det gamla, det nya är så mycket bättre, större och underbarare. Nu sitter han dessutom i fängelse och han börjar tvivla. Jesus säger "Gå och berätta för Johannes vad ni hör och ser: att blinda ser och lama går, spetälska blir rena och döva hör, döda står upp och fattiga får ett glädjebud." (Matt 11:5). Det Johannes nästan missade från sin fängelsecell var att Guds rike handlar om upprättelse.

I dagens text (Matt 11:11-19) finns en liknelse som är lite märklig från Matt 11:16-19.

Vad skall jag jämföra detta släkte med? De liknar barn som sitter på torget och ropar åt andra barn: 'Vi spelade för er, men ni ville inte dansa. Vi sjöng sorgesånger, men ni ville inte klaga.' Johannes kom, och han varken äter eller dricker, och då säger man: 'Han är besatt.' Människosonen kom, och han äter och dricker, och då säger man: 'Se vilken frossare och drinkare, en vän till tullindrivare och syndare.' Men Vishetens gärningar har gett Visheten rätt."

Vad handlar det där om? Jesus målar upp en vanlig bild av barn som leker, de kommentarer jag tittat i föreslår följande scenario. De leker bröllop och begravning. Stora händelser som naturligtvis också gav återsken i barnens lekar. Det Jesus säger är att en del behandlar erbjudandet om Guds rike, i alla dess former, precis om utråkade barn gör om leken inte faller dem i smaken: "Vi vill inte va med."

Korkat va att missa inbjudan till tidernas äventyr? Vem skulle vilka göra det? Häng med i leken, den är på blodigt allvar!

Hosianna, Davids son, men vilken?

Båda kallades "Davids son". Det sades om den förste att han var vis, han var i alla fall rik. Han satt på en gyllene tron i Jerusalem. Han ägde 1400 vagnar och 12000 hästar. Folk fascinerades över hans rikedom. Han var allierad med makterna och han var början på fördärvet. Efter honom gick det bara utför.

Den andre ägde inget, när han gör sitt intåg i Jerusalem så gör han det på en lånad åsna. Han allierade sig aldrig med makterna. Tvärt om han bekämpade dem, med godhet besegrade han ondskan. I Jerusalem väntade honom inte en tron utan ett kors. Men efter honom tändes hoppet om alltings upprättelse.

Vilken av dessa "Davids söner" följer du?

Läs Matt 21:1-9 och jämför med 1 kung 10:26-29

Uppmuntrad!

Igår efter gudstjänsten så blev jag ordentligt uppmuntrad. En tjej i min ålder sa ungefär så här till mig vid kyrkkaffet: "Märkligt att när vi nu har en pastor som vill ifrågasättas så håller jag med honom när han predikar, annat var det med en del tidigare pastorer jag minns, de höll jag inte med ett dugg men de frågade å andra sidan aldrig efter vad jag tyckte..."

Jag blev i alla fall glad och hon behöver verkligen inte hålla med mig. För mig är det livsviktigt att allt ledarskap, all förkunnelse i en församling ska tåla att både ifrågasättas och kritiseras. Jag är alltid medveten om att jag inte sitter inne med den fulla sanningen, vare sig jag bloggar, fikar eller predikar. Jag har bra fantasi men när det gäller det här låtsas jag inte.

Söndagens predikan

Idag predikar jag från Matt 25:1-13. Dagens stora uppgift blir att få oss att smaka på ordet: "försent". Det är en bitter pastill vi ibland behöver suga på och ställas inför.

När är det försent?