Laggärningar???

I det mycket spännande samtal om "emerging church" som pågår så har jag märkt några återkommande drag i kritiken mot det hela. Låt mig börja med varningen för att EC leder till "laggärningar".

En fråga som EC ställer och som många i min generation (som är uppvuxna med en massa ord) delar är den här: "Ja men, hur ser det ut?". Med ett finare ord så kan man säga att det handlar om ortopraxi (rätt handlande) istället för enbart ordodoxi (rätt lära). Visst, du kan prata om: "nåden som verkar i våra hjärtan", du kan prata om: "Andens förvandlade kraft i mitt inre" eller "Jesus som mitt hjärtas personliga frälsare" etc. Men till syvende och sist så kommer ändå frågan:
"Jo visst, men hur ser det ut?"

Jag tycker den här konkretiseringen av tron är sund, biblisk och livsnödvändig. Men som ett brev på posten kommer motreaktioner i form av varningar för "laggärningar". Många börjar oroligt skruva på sig och säga att gärningar minsann inte frälser någon. Personligen har jag svårt att se den här risken eller ens någon motsättning. Vad säger ni?

PS. Jag rekommenderar verkligen Antons bloggpost om Jakobsbrevet. DS

Därför gillar jag hela "Emerging Church" grejen

Det har skrivits ganska mycket om Emerging Church (EC) Tack vare att Stefan Swärd lyfte det hela på sin blogg för ett tag sen. EC är ju ingen ny kyrka eller rörelse på det sättet utan helt enkelt ett samtal om vad kristen tro är och hur det kristna livet kan levas ut. Det är därför med nödvändighet ett svårfångat och spretigt fenomen. Samtidigt som det är just en konversation så är uttrycken för det hela ofta väldigt praktiska och jordnära, tyngdvikten ligger på hur den kristna tron ser ut. "What does it look like?" är en fråga som ofta kommer igen.

Jag har läst böcker av bla Rob Bell och Brian McLaren. Även Alan Hirsch skulle kunna räknas in här och det mycket friska "Missional" tänket, där man verkligen betonar Jesus sändning. Jag ska inte räkna upp fler namn, det är många som faller inom ramen för detta. En del säger förresten att termen "Emerging Church" är ute, det må så vara men samtalet är i allra högsta grad levande, viktigt och spännande. Det som går igen i allt detta är en tydlig fokusering på Jesus som Herre och vad den bekännelsen betyder.

Det finns människor i det här samtalet med en liberalare (gillar egentligen inte den här uppdelningen) bibelsyn än jag har och det finns dem med en mer fundamentalistisk tolkning och det är helt okej. Jag har lärt mig livsviktiga sanningar om Guds rike från båda dessa grupper. Jag har tex "liberala" vänner som utmanat mig när det gäller evangeliets sociala dimensioner.

Det som gör mig bekymrad är vissa kristnas totala ovilja att fundera över hur den kristna tron kan gestaltas. För dem så är det en ryggradsreflex att ropa "villolärare" och komma med domsord. Precis på samma sätt reagerade fariséerna när Jesus kom och berättade om riket annorlunda. Lite läskigt om du frågar mig.

Om du följer kommentarerna på tex Carl-Henric Jaktlunds blogg, Stefan Swärds blogg och även här så möter du snart denna totala ovilja mot att tänka annorlunda. Sådana tvärsäkra människor skrämmer mig, för dem är inte bibeln berättelsen om en Gud som älskar. Den är en hammare att slå folk i huvudet med. Hur möter man det?

Här på Kolportören hoppas i alla fall jag att det här samtalet kan fortgå i alla dess former. Självklart ska allt prövas. En sak som är bra med EC är just att prövning ständigt uppmuntras. Det ser jag som en inbyggd skyddsmekanism.

Vad vi än väljer att kalla det. Låt oss fortsätta att resonera kring hur de goda nyheterna om Jesus kan förvandla oss och på bästa sätt förmedlas till människor i Sverige idag!

Jag avslutar med ett citat från Mars Hills hemsida:

We have great confidence that God will restore all of creation under the authority of Christ. We believe that every church has to ask the question: "What does it look like for us to live out that future reality today?" We are constantly exploring, questioning, and wrestling with new and creative ways to live out and communicate the teachings of Jesus. Because we see faith as a journey, change is assumed, innovation is expected, and rebirth is welcomed.

Indien, "emerging", m.m.

Det är mycket snack om "emerging church" i Sverige just nu. Då kan det vara roligt att konstatera att det pratas om oss på andra ställen också, eller rättare sagt om en av oss, nämligen EFK missionären Victor John. En av Storbritanniens största emerging bloggare Andrew Jones på bloggen Tall Skinny Kiwi skriver om Victors arbete i Indien under rubriken: What can Europe learn from India?
Han skriver bla så här:

What can Europe learn from India? A heck of a lot. The importance of discipleship, the simplicity of starting house churches, the priesthood of all believers, the place of personal sacrifice, faith in the Holy Spirit. And a lot more?

Spännade!

En sak till. Jag rekommenderar den här texten till alla som är tveksamma till hela postmodern-grejen. Den är skriven av en kille som avfärdade det hela men som ångrade sig.

Måste kyrkan fortsätta vara modern?

Jag har läst Stefan Swärds artikel i Dagen om "emergin church". Jag gillar att Swärd är nyfiken och öppen, samtidigt så tycker jag han missar några saker i det han skriver. Han ställer tex på ett olyckligt sätt hela "emerging" rörelsen mot det han kallar "genuin väckelskristendom". Jag menar att det är precis tvärt om. Rob Bell och Brian McLaren (två som brukar nämnas i dessa sammanhang) skulle kanske inte tala om "väckelse" men de skulle tala om "Guds rike". En term som är mer förankrad i skriften och som jag personligen gillar bättre. Sen förekommer det ett mycket intressant samtal om sund karismatik inom emerging rörelsen, något som Swärd helt bommar.

Swärds varning mot kulturanpassning är angelägen men att han nämner varningen i samband med "emerging church" känns faktiskt aningen malplacerat. Det är i dessa strömningar jag mött den tydligaste kritiken och utmaningen mot vår västerlänska livsstil, mot konsumtion och prylhysteri. Istället söker man presentera alternativ grundade på radikal Jesus efterföljelse, det om något bryter mot vår kultur. Läs tex Alan Hirsch och Shane Claiborne.

Stefan Swärd är också kritisk till användandet av begreppet postmodernism. Swärd ser inte alls att någon annan norm än den moderna skulle vara rådande. För mig är det uppenbart att något har förändrats, frågan är vad man ska kalla det. Jag återkommer.

Jag säger ja och amen till när Swärd skriver: "Att vara kristen är oförenligt med att vara både modern och postmodern, i ordens strikta betydelse." Helt riktigt! Men kanske ser jag ett större behov av att problematisera det moderna än han gör. Rubriken på Swärds artikel är: Måste kyrkan också bli postmodern? En minst lika viktig fråga är: Måste kyrkan fortsätta vara modern? Samtalet kommer att fortsätta!

För en mer fullödig genomgång av det hela så rekommenderar jag Carl-Henric Jaklunds lysande fundering utifrån Swärds artikel.

En emerging snubbe att bita i...

Apropå samtalet som pågår om postmodernitetens vara eller icke vara och fenomenet "emerging church" så vill jag rekommendera den här videon med Peter Rollins. Han är en företrädare för emerging tänket från Irland.

Denne Peter är en ny bekantskap för mig, jag hittade honom via den här länken. Han har också en egen blogg där han bland annat skapade debatt genom att förneka Jesu uppståndelse! Innan någon kastar datorn genom fönstret, läs själva. Efter att ha läst artikeln så inser jag att jag allt för ofta också är en förnekare...

Denne Rollins verkar var i intellektuellaste laget för min smak men ändå förespråkar han en utmanade och praktisk kristen tro.
Vad säger ni?

Explaining Emergent Churches - Inner Compass from Calvin College on Vimeo.

Apropå etiketter...

Apropå det här med etiketter. Tyckte dagens ASBO-Jesus var riktigt skoj.
Klicka på bilden så ser du den bättre.

Väckelsegrejen del 2

Risker med osund väckelsefokusering

Man blir lätt...

1. frustrerad.
   När kommer det där fantastiska som Birger Skoglund (eller var det Böne-Sven?) profeterade om?*
   
   
2. passiviserad.
   När ska de ofrälsta komma hit till våran fina kyrka egentligen?
   
   
3. mottaglig för minsta nyck.
   Vi drar till Florida, där verkar det hända grejer!
   
   
4. fast i en förlegad världsbild.
   Vilken tur att jag har alla svaren när de ofrälsta kommer, då du ska de minsann få höra att Darwin hade fel!
   
   
5. dömande.
   Det här är det största Gud gjort på vääälidigt länge och nu, nu, nu går tåget (flyget) och om du missar, aj, aj, aj!
   

Fördelar med sund gudsrikesfokusering.

Jesus sa ju trots allt inte: När ni ber. Be om väckelse.
Han sa: När ni ber. Be att riket ska komma.

1. Vi utmanas varje dag till förvandling
   
   
2. Vi aktiveras och tar Guds sändning ut i världen på allvar
   
   
3. Vi blir en hoppets röst
   
   
4. Vi förs närmre Gud och varandra
   
   
5. Vi jobbar med Gud för upprättelse i hela skapelsen
   

Fyll gärna på med mer!

Daniel Astgård på Tro & Tänk som ofta tänker som jag (eller är det tvärs om) skriver om det han kallar väckelsemyten här och här.
Uppdaterat den 14 maj: Bloggen "Tankar i natten" skriver också väldigt intressant om det här med väckelse här.

*Detta är absolut inte för att raljera med dessa personer, jag har den största respekt för IBRA:s arbete och vi behöver verkligen bedjare som Böne-Sven. Men ofta när väckelse kommer på tal så refereras det till profetiska tilltal på ett lite väl vidlyftigt sätt kan jag tycka.

Allan Hirsch del 2

Som jag skrev i min förra post så har jag lyssnat till Allan Hirsch. Jag har bara läst om Allan på nätet tidigare, jag har heller inte läst någon av hans böcker än. (Kom ihåg att jag bara är 60% boknörd) Men det var en trevlig (om än utmanande bekantskap). Det som slog mig var att Allan var väldigt Jesus centrerad. Dagen skriver om det hela här.

Allan började sitt föredrag med att betona allvaret i situationen. Kyrkan i Europa är bara en generation från utplåning! Det låter tufft men jag är rädd att det stämmer med statistiken både från frikyrkan och Svenska kyrkan här hemma. Det vi har gjort har uppenbarligen inte fungerat, anledningen enligt Allan är att vi missat att göra människor till lärjungar, efterföljare till Jesus helt enkelt.

Skälen till det är många en är att vi ofta har en dåligt underbyggd bild av Jesus. Han tog en rad exempel på hur vi försökt "tämja" Jesus. Allan visade en serie bilder föreställande Jesus. Bla en misstänkt lik en icon (Den kallade han "Spooky Jesus") Sen fanns det "Buddy Jesus" dvs "springpojke Jesus", han nämnde också "söndagsskols Jesus" osv. Poängen var att vi behöver tillbaka till evangeliernas Jesus. Det är han som är vår Herre, det är han som kallar oss till efterföljelse. Allan gjorde otroligt klart att Jesus inte var det minsta religiös. Tvärtom så hade ju Jesus stora problem med de religiösa. Allan gjorde tillsammans med oss ett test där det visade sig att vi som kallar oss evangelikala ligger kusligt nära fariseerna. Aj, aj!

En av poängerna var att alla kristna rörelser som vuxit och förvandlat världen har en sak gemensam. Man har en okomplicerad och enkel syn på kyrkan/församlingen men man har en hög och utvecklad syn på lärjungaskap. Vi gör precis tvärt om, vi krånglar till det här med kyrkan något så otroligt. Här fick sig både katoliker och amerikanska megakyrkor en släng av sleven.
Jag håller med Allan till 110% Som jag skrivit gång på gång här på bloggen så tror jag inte att vi ska gå åt mer av ämbetssyn och kyrkliga hierarkier (som faktiskt vissa "enhetsströmningar" antyder), tvärt om så behöver vi gå åt andra hållet! "Every beliver is a churchplanter" upprepade Allan gång på gång. Han hade i sin undervisning en stark betoning på det allmänna prästadömet. I like that!

I min nästa post så ska jag utveckla Allan tankar kring mission och att vara en "missionell församling". (Finns inget bra svenskt ord för engelskans "missional". Hjälp mig nån) och varför det han sa utmanar oss som församlingar mer än det mesta just nu.

Vi står inför utmaningar!

Just nu brottas vi i Borlänge mycket med frågan vad det innebär att vara en kristen församling i Sverige idag. Vi betonar att vi är på väg, men vi vet inte riktigt exakt hur. Jodå, vi vet att det handlar om Guds rike, det handlar om hopp, det handlar om försoning, upprättelse och kärlek. Yes!
Men hur gestaltar vi det på bästa sätt?

De kristna församlingarna i Sverige går bakåt, ingen av oss kan slå sig för bröstet. Vi står inför gigantiska utmaningar. Jag tror att insikten att vi faktiskt finns i en efterkristen kultur saknas i alltför hög grad, det här borde utmana oss mer än det gör.
Jag sympatiserar helt med Runar Eldebos tankar.
Låt oss främst definiera oss som människor som följer Jesus. "Kristen" är faktiskt inte så lätt att använda längre. Därför är det enklare att bara säga att jag följer Jesus!

(Bilden är från ASBO Jesus. Klicka så blir den större)

När jag växte upp i frikyrkan så minns jag att man väldigt starkt värjde sig för att bli kallad "religiös". "Jag är inte religiös, jag är kristen!".
Religiös lät så flummigt, det kunde ju betyda vad som helst sa man.
Frågan är om "kristen" är på väg att bli lika svårt att använda.
Kristen kan ju idag också betyda vad som helst.

(Den här bloggposten har reviderats efter en välbehövlig tillrättavisning från Jonas Lundström. Jonas, tack att du finns!)

För lite om Jesu återkomst?

Haggaj på bloggen Aletheia kom igår med påståendet att vi pastorer predikar för lite om Jesu återkomst. Själv vill jag hävda att vi faktiskt predikar om detta men att vi gör det på ett annat sätt med andra betoningar (Guds rike, hopp, här och nu) än vad många uppvuxna i frikyrkan associerar till detta ämne (uppryckandet, Israel, olika spekulationer).

Jag bifogar två videor där en får symbolisera det gamla sättet att tänka och den andra det nya. Den ena fokuserar på människor i kyrkobyggnaden som väntar på ett uppryckande, den andra på Guds upprättande kraft i vardagen.



Vad säger ni?

Livbojens färg och form

Jag är ju en av dem som ivrar för "emerging tänket". Jag funderar mycket på hur vi ska presentera evangeliet för vanliga svenskar. Hur ska vi "klä det" så folk kan ta emot? Nu har jag till viss del börjat att ifrågasätta mig själv här.
Två möten med två olika kristna ledare har gjort intryck på mig, dels träffade jag för några veckor sedan Göran Oscarsson, pastor i Korskyrkan, Gävle. Dels träffade jag nu i helgen Carl-Erik Sahlberg, präst i Clara kyrka, stockholm. Dessa män är olika på många sätt, men det finns viktiga likheter: Båda är oerhört Jesus centrerade och båda leder församlingar som för väldigt många människor till tro. Man skulle kunna säga att Korskyrkan representerar en av de frikyrkoförsamlingar som leder flest till tro. Clara representerar den församlingen i Svk som lyckas bäst med detsamma. Jag känner mig ödmjuk inför dessa ledare och de församlingar de tjänar. Ingen av dem verkar så där värst intresserad av att kulturanpassa evangeliet, deras fokus verkar ligga 100% på att berätta om Jesus. En sak som slår mig är att de båda satsar mycket på socialt/diakonalt arbete (speciellt Clara) och därmed även når de utslagna. Carl-Erik berättade att det var när de satsade på att nå de lägsta som de nådde alla. Nu har de både uteliggare och direktörer på sina Gudstjänster.

Efter att ha samtalat med dessa båda så kom en bild till mig. En människa som håller på att drunkna struntar fullkomligt i om livbojen är omodern, modern eller postmodern. Den drunknande klamrar sig fast för blotta livet oavsett vilket! Är ni med? Kanske blir det här perspektivet verkligt när man lever mer nära de människor där det bokstavligt talat handlar om död och liv? Gissa om det här utmanar mig! De människor jag trivs med sitter mest och plaskar lite i vattnet med fötterna och kan mycket väl tänka sig att ha synpunkter på livbojens färg och form. Hänger ni med hur jag tänker?

Jag har verkligen inte kastat emergent tänket överbord. Men jag påminns på nytt om vad allt handlar om: Jesus. Sen tänker jag fortsätta fundera på hur jag på bästa sätt kan presentera evangeliet, väl medveten om att det troligtvis även för mig handlar om att sträcka sig till de allra lägsta. (Här är förresten många "emergent församlingar" i USA stora föredömen)

Vad säger ni mina emergent vänner, vad kan vi lära oss av dessa båda församlingar?

Gudstjänstens förnyelse

Här i Korskyrkan så funderar vi vidare kring vad vi ska göra med våra gudstjänster. Vi hade en träff häromkvällen och jag tänkte skicka med några blandade citat från deltagarna.

”Den mentala biten att dela varandras liv tror jag är svårare än att möblera om...”

”Min ideal gudstjänst skulle innehålla något bra musikinslag en predikan mer i form av en dialog med efterföljande samtal och sen möjlighet att be för varandra och det skulle inte göra ett dugg om några satt och småpratade i ett hörn.”

”Ett behov är att träffas lite opretentiöst, helt enkelt mötas och samtala. Ett annat behov uttrycks t ex i de musikgudstjänster som Sv kyrkan anordnar, lite prat, bara lyssnande, tysthet. Det har nutidsmänniskan också behov av i den stressade värld vi lever i. Tystnad inför det gudomliga.”

En intressant paradox i det sista citatet tycker jag.
Kom gärna med kommentarer, är vi på rätt väg?

Kan inte låta bli att dela den här skissen som gjordes apropå möbleringen av kyrkan.


och jag som inte vill vara i centrum...

Stirra varandra i nacken???

Jag har alltid tyckt att det där med kyrkbänkar skapar en konstig atmosfär. Just nu så håller vi i Korskyrkan på och funderar mycket över hur vi på bästa sätt ska kunna presentera evangelium för en ny generation av människor.
Vi har inte så många samlingar i veckan och söndagens gudstjänst är en höjdpunkt. Men det finns mycket att göra för att få det tillfället att bli allt det kan bli. Därför predikade jag om kyrkbänkar idag.



Jag har hämtat inspiration från Doug Pagitt som besökte Örebro för någon månad sedan och från Dan Kimball som också tänkt till angående det här med bänkar. (Tack Krister för tipset!)

Vad säger ni, behöver vi egentligen kyrkbänkar?
Någon som är beredd att träda upp till deras försvar?

Dagens predikan, tre emergent snubbar på väg!

I dag ska jag prata lite om vad vi som församling kan se fram emot under 2008. Jag hoppas att det blir utmanade och inspirerade!

Det är ju också Trettondagen i dag, en dag då man brukar minnas de tre vise männen. (Ok, jag vet, det står inget om att de var tre). Läs gärna storyn i Matt 2:1-12.
Spännande! Jag tror nämligen att vi som lever i en postmodern kultur kan lära oss en hel del av de här snubbarna. Kommentera och komplettera gärna presentationen nedan.

Guds rike och vår vardag

Vissa saker blir lätt abstrakta, kristen tro tex om den frikopplas från vardagen. Jag har funderat på något som ligger i tiden. Det är fokuset på Guds rike. (Både i kyrkoåret förstås, men också i Guds skeende i Sverige)

Ända sen jag började läsa teologi har jag fascinerats av visionen om Guds rike som en av de viktigaste hörnstenarna i mitt trosbygge. Jag återkommer ofta till Gud rike när jag predikar och samtalar om kristen tro. Samtidigt påminns jag gång på gång att Guds rike inte är något jag har grepp om, något jag bemästrar.
Vi kallas att vara del av något som är större än oss själva, något som i grunden utmanar oss. (läs Bergspredikan så förstår du vad jag menar). Det handlar om de stora ”globala” frågorna som rättvisa, ansvar för skapelsen, arbetet för fred osv. Det handlar om att i ord och handling presentera de goda nyheterna om hopp och upprättelse.

Men risken är att vi skjuter hela grejen i från oss, det bli för stort och ogripbart. För mig blir det allt viktigare att rikets liv börjar i mina nära relationer. Relationen till min fru och mina barn, till mina vänner och min församling. Stämmer det inte där kan jag glömma de stora ”världs frågorna”. Guds rike handlar just nu i mitt liv om att bära ut soporna (inte kliva över dem!). Det handlar om att vara en närvarande pappa, (inte en predikoskrivande eller bloggande pappa) det handlar om att ta itu med saker på ett kärleksfullt sätt i den församling jag tjänar. Det handlar om att uppmuntra och utmana. Guds rike handlar om hur närvarande min blick är i varje möte. Det handlar om att leva utifrån en annan berättelse än den som just nu kastas emot oss på olika köpcentrum och genom TV rutan.

Jesus, hjälp mig!

Vad är frälsning?

En intressant fråga har väckts på några bloggar jag följer. Det är frågan: Vad är frälsning? Det roliga är att bloggarna som väckt frågan kommer från lite olika perspektiv. Den ena är A Catholic Renewal som väckt frågan från ett mer katolskt håll. Den andra är bloggen Aletheia — Blogg & Tankesmedja där är de flesta svaren är mer klassiskt "frikyrkliga".

Uppdaterat: Diskussionen på Aletheia utvecklades till en "debatt" mellan katoliker och protestanter, märkligt men intressant.

Sen har vi också Jonas Lundströms serie om Bergspredikan på Den Radikal-Reformatoriska bloggen som också ger spännande och utmanade perspektiv på den här frågan.

Även jag hänger på:

• Hur ser vi på frälsning från ett emerging/emergent perspektiv?

• Hur presenterar vi frälsningen i en miljö där människor vill tillhöra innan de tror, i en miljö där människor är mera intresserade av om det funkar än om det stämmer?

• Hur påverkar det vårt perspektiv om vägen till tro handlar mer om en resa än om ett beslut?
  
  
• Hur betonar vi våra gärningars faktiska betydelse utan att hamna i prestations diket?

• Hur hanterar vi en situation där det är viktigare att vara närvarande och ställa frågor än att komma med inlärda standardsvar, utan att tappa skärpa och bli flummiga?

Reagera gärna!

Mina senaste predikningar

Jag har precis predikat färdigt min lilla serie hemma i Korskyrkan om att vara församling i en postmodern tid. Här tänkte jag lägga upp några av dessa predikningar som mp3, enda problemet är att vi inte är så hightech i Korskyrkan att vi kan spela in direkt på mp3, jag har därför, slängt över undervisningen från kassettband till mp3, tyvärr blir ljudet lite burkigt men det funkar hyggligt. (Jag använde Audacity om någon vill testa samma grej)

Den här sidan kommer jag att uppgradera med resten av undervisningen så småningom. Jag lägger även en länk till den här bredvid. Om du orkar lyssna får du gärna kommentera, kritisera, såga, vad som helst. Om något faller i smaken är det bara att ta för sig!

Uppdaterat den 29 nov. Nu har jag fått upp tre predikningar. Filerna är runt 5 mb i storlek, jag använder mig av gratistjänsten Omnidrive där jag lagrar filerna därav den något sega nedladdningen. Som sagt lite burkigt är det, men det funkar!

Söndagen den 28 oktober: En församling på väg: Andligt och vanligt

Söndagen den 18 november: En församling på väg: Paulus i Athen

Söndagen den 25 november: En församling på väg: Förändring

Ledig måndag

Som pastor är man ju ofta ledig denna dag. Jag började den med att skotta snö med min son, kan bara konstatera att det har kommit en hel del under natten. Annars gläder jag mig åt en riktigt bra helg, först var jag på alpha fre-lör, (segt att åka iväg från familjen, men som vanligt blir det ofta bra och mödan värt) Jag undervisade i ett av passen om Anden och så höll jag i avslutningsföredraget om ”Hur kan jag göra det bästa av resten av mitt liv”. Jag lade fokus vid vikten av att se våra liv som berättelser med allt vad det innebär, det blev mindre Nicky Gumbel och mer Walter Brueggemann tror jag.

Sen predikade jag i går, det blev sista delen (för den här gången) om att var församling i en postmodern tid. Nästa söndag så tar adventstexterna över. Frågan jag tuggar på nu är? Vad är julens budskap till min generation och hur presenteras det på bästa sätt? Tål att tänka på, fast inte idag.
Det som slog mig igår är de väldigt positiva reaktioner på min förkunnelse som kommer från de som är födda på 70- och 80-talet. Sånt uppmuntrar en att fortsätta.

Nu hör jag att plogbilen dundrat förbi, dags att ta hand om vallen framför infarten.

Doug Pagitt i Örebro!

I morgon bitti bär det av till Örebro. Visserligen är måndagen i vanliga fall min lediga dag men det kan inte hjälpas. Doug Pagitt gästar Örebro Missionsskola och jag har tänkt vara där.
Doug är pastor i Solomon's Porch, Minneapolis och en av ledarna inom emerging tänket i USA.
Jag har i mitt sätt att predika utmanats ordentligt av en av hans böcker: Preaching Re-Imagined. Doug predikade förresten för några veckor sedan i Rob Bells församling, Mars Hill (det går fortfarande att ladda ner hans predikan här). Det ska bli spännande att lyssna på honom och kanske byta några ord, jag återkommer!

John Wimber

Några tankar från en söndagsledig pastor. Jag gillar Brian McLaren mycket och håller som bäst på att läsa hans bok "Jesus hemliga budskap", men jag håller inte riktig med om att hans fokusering på Guds rike är något nytt. (klart det inte är!) När jag första gången läste Brian så tänkte jag direkt på John Wimber, John grundade Vineyard rörelsen, en rörelse som under 90-talet stod för en sund karismatik med en tydlig gudsrikes fokusering. John Wimber dog för tio år sedan och med honom verkar Vineyardrörelsen tappat både riktning och fart. Rätta mig gärna om jag har fel. Men när Vineyard i Sverige blev ett samfund så verkar de ha tappat inflytande, deras arvtagare är New Wine en angelikansk rörelse som står för klassisk "Vineyard karismatik".

För mig som i början av 90-talet var ganska så influerar av trosrörelsen så betydde Vineyard mycket för en sund, avslappnad och naturlig tro. När jag läste teologi i Örebro så var Ladds bok ”A theology of the new testament” mycket värdefull, både Wimber och McLaren har hämtat en hel del därifrån när det gäller riket. Visst finns det skillnader dem emellan, McLaren fokuserar rikets sociala och politiska aspekter lite mer medan Wimber lyfter upp de övernaturliga aspekterna typ helanden och under mer, men tydliga likheter finns. McLaren säger så här om Wimber i en intervju i Relevant Magazine: ”John Wimber really had a lot to say about the kingdom.”. Läs hela intervjun här. I dag lyfts likheterna mellan Vineyard och Emerging upp på Emergent Villages blogg läs här. Spännande!

Det här inlägget skrevs i all hast på morgonen men reviderades på kvällen. Några stavfel fixades och jag la till några länkar + lite annat.