Självrannsakan behövs

Jag vill slå ett slag för för min kollega Jan-Gunnar Wahléns debattartikel i Dagens dagen. Han spetsar till frågeställningarna ordentligt och jag hänger inte med på allt, men han har några riktigt bra tankar. Bland annat är han inne på samma spår som jag när han ifrågasätter det han kallar ”förkyrkligandet” av svensk frikyrklighet. Han avslutar med fem tänkvärda poänger som jag tar mig friheten att citera:

"Återvända till Ordet som källan för vår tro. Den som är väl grundad i Bibeln och har blicken fäst vid Jesus som Skriftens kärna och stjärna dras inte med av allsköns lärovindar.

Betona omvändelsens nödvändighet. Vårt uppdrag är fortfarande att förkunna hela evangeliet för hela människan i hela världen.

Våga stå för en kristen livsstil, till exempel när det gäller samlevnad, tid och pengar. Förena sanning med nåd och inse att det kristna livet är en vandring. Bara de ”ofärdiga” behöver Gud.

Undervisa om och praktisera Andens gåvor. Låta bön, förbön och lovsång vara pulsen i församlingens liv. ”Väckelse är atmosfär” sa Frank Mangs.

Inse att gemenskap är församlingens sanna väsen. Låta detta komma till uttryck i den lilla gruppen.
Dessa punkter får gärna kompletteras. Jag har dock en känsla av att vi är en bra bit på väg om vi börjar med det här."

Apropå den sista punkten så påminns jag om en frågeställning under Doug Pagitts föreläsning i Örebro. Han betonade att det viktigaste av allt i den kristna församlingen var gemenskapen, till skillnad mot en att definieras utifrån vare sig gränser eller centrum som annars är vanligt.
Det viktigaste var gemenskapen (community). Någon tyckte det lät flummigt och följande frågeställning kom upp: Är församlingen verkligen ”bara” gemenskap?

Min fråga blir. Vadå "bara" gemenskap? Kan en församling överhuvudtaget kallas församling utan gemenskap? Det är i gemenskapen vi utmanas, förändras och växer. Så visst, "gemenskapen är församlingens sanna väsen". Det är där vi får hjälp, uppmuntran och stöd. Vänner vi har mycket att ta igen!

Vilken ämbetssyn vill vi ha?

Ikonfrågan har varit flitigt debatterad i tidningen Dagen (kolla tex här och här ) och på många bloggar. Där har jag inte så mycket att säga.

Däremot så vill jag lyfta upp en annan i mitt tycke viktigare fråga och det är ämbetsfrågan, eller hur ser vi på vilka som tjänar i församlingen? Jag var ju i går på på några föreläsningar med Doug Pagitt, en av ledarna inom Emergent rörelsen (eller samtalet som de skulle säga) i USA. Duog (och emergent rörelsen i stort?) står för en väldigt "lös" ämbetssyn. Doug sa bland annat: ”hemma i vår församling får alla göra allt”. Alla får i princip predika, alla får dela ut nattvarden osv. Han betonade gång på gång att ledarskap är mer en funktion är en position. Självklart har alla olika gåvor och förutsättningar men på det hela taget så förespråkade han en väldigt platt struktur.

Den här synen kan vägas mot en annan trend jag ser i Sverige och det är trenden mot en starkare betoning på ”präst ämbetet”, Missionskyrkan har genom sitt samarbetsavtal med Svenska kyrkan gått åt det hållet. Rörelsen kring Bjärka Säby går definitivt ditåt. Är Peter Halldorf pastor längre eller titulerar han sig präst? Nattvardsordningen på Bjärka talar tex om en präst. Hur postmodern man än är i sitt tänkande så verkar de här båda synsätten te sig oförenliga.

Personligen känns det som en tillbakagång om vi väljer det senare spåret. För mig är tanken på det allmänna prästadömet stark. För mig är bilden som målas upp i Nya testamentet att vi alla är präster en väldigt vacker bild, vi är alla viktiga, vi kan alla göra tjänst inför Gud. Sen finns det olika funktioner, en del är mer av pastorer/herdar andra är evangelister osv.
Själva ordet präst för mina associationer tillbaka till Gamla testamentet till den tid då vi behövde en annan människa (översteprästen) som ställföreträdare inför Gud .
Men i det nya förbundet har vi bara en ställföreträdare och det är Jesus.
Jag ska utveckla det här resonemanget mer längre fram men bara en fråga:

Hur vill vi ha det?
Ge gärna skäl för och emot dessa till synes oförenliga synsätt.

Doug Pagitt på Missionsskolan

I dag blev det en heldag på Örebro Missionsskola. Doug Pagitt var mycket intressant att lyssna på. Jag hann till och med fika lite med honom och han visade sig vara en mycket trevlig kille.

Föreläsningarna var utmanade och lagom provocerande. På förmiddagen pratade han lite generellt om församlingen. Några citat: ”Churches ought to be communities of theological participation and imagination” och ”We are more than authorized re-tellers” ”The great risk of the church is not in losing our tradition it is losing our ability to reimagine the meaning of the gospel in our day”.

Doug visade bilder från deras kyrka. Gudstjänstlokalen ser ut som ett stort vardagsrum med soffor, fåtöljer och bord. Den som predikar sitter i mitten och samtalar med de närvarande, grundtanken är att alla är viktiga att alla har något att bidra med. På eftermiddagen fokuserade han på förkunnelsen. I korthet menade han att det inte funkar att bara ”hålla tal” man måste föra en dialog både innan och under predikan. Stor vikt lades vid samtalet, förmågan att "play along as you go". Spännande och utmanade, inga koncept här inte!

Dessutom fick jag träffa bloggaren Douglas Molgaard i verkliga livet, det var trevligt!

Här är bildbeviset på att jag var där, jag klippte det direkt från Dougs blogg. Jag säger bara en sak, den killen bloggar så fingrarna glöder!

Doug Pagitt i Örebro!

I morgon bitti bär det av till Örebro. Visserligen är måndagen i vanliga fall min lediga dag men det kan inte hjälpas. Doug Pagitt gästar Örebro Missionsskola och jag har tänkt vara där.
Doug är pastor i Solomon's Porch, Minneapolis och en av ledarna inom emerging tänket i USA.
Jag har i mitt sätt att predika utmanats ordentligt av en av hans böcker: Preaching Re-Imagined. Doug predikade förresten för några veckor sedan i Rob Bells församling, Mars Hill (det går fortfarande att ladda ner hans predikan här). Det ska bli spännande att lyssna på honom och kanske byta några ord, jag återkommer!