Vilken väg vill vi gå?

Dagen fortsätter att granska företeelser i kristenheten i Sverige. Nu spanar man in Peter Halldorf och Bjärka-Säby lite extra. Det är spännande. Läs mer här, här, och här.

Jag har funderat mycket på de två spår som jag allt mer tydligt anar för kristenheten i Sverige.

Jag vill mena att vi står inför valet mellan mer av "religiöst tänkande" när det gäller nattvarden, ämbetsyn m.m. kontra ett återvändande till mer av anabaptistiska tankar (se mer här). Emerging rörelsen står för mycket av det senare, här lyfter man upp frågor om delaktighet och det allmänna prästadömet. (läs mer här). Här är gemenskapen det centrala. Den viktiga frågan är: Hur gestaltar vi Guds rike i den tid och kultur som vi finns i nu?

Givetvis så behöver det inte vara någon motsättning mellan dessa spår, men visst finns det skillnader som är knepiga. Hur gör vi med ämbetsynen tex? Ska vi inom frikyrkan börja se på vissa som "präster" som kan utfärda heliga handlingar som vanligt folk ska låta bli? Eller ska vi försöka realisera visionen om det allmänna prästadömet än mer? Hur ser vi på Nattvarden är det riten, ritualen och tänket kring den som är det viktigaste eller är det helt enkelt den enkla gemenskapen och delaktigheten?
Samtidigt vill jag inte måla in mig i ett antingen eller perspektiv, det här tål att be över! Paradoxer är ju inte alltid av ondo. Jag tycker också att Peter Halldorf rätar ut en del frågetecken i sina svar här.

Jonas Lundström skriver väldigt bra om det här. Hans anabaptistiska perspektiv är viktiga och uppfriskande.

(Uppdaterat 080131)
Håkan Arenius beskriver i dag ett nattvardsfirande på Bjärka. Läs min kommentar här.

Jag återkommer till vad jag ser som viktiga tillskott i rörelsen runt Bjärka-Säby men också kring de frågetecken som jag har. Artikelserien i Dagen kommer att fortsätta så mer kommentarer av mig är att vänta. Bra att man tar upp det här också.

Vilken ämbetssyn vill vi ha?

Ikonfrågan har varit flitigt debatterad i tidningen Dagen (kolla tex här och här ) och på många bloggar. Där har jag inte så mycket att säga.

Däremot så vill jag lyfta upp en annan i mitt tycke viktigare fråga och det är ämbetsfrågan, eller hur ser vi på vilka som tjänar i församlingen? Jag var ju i går på på några föreläsningar med Doug Pagitt, en av ledarna inom Emergent rörelsen (eller samtalet som de skulle säga) i USA. Duog (och emergent rörelsen i stort?) står för en väldigt "lös" ämbetssyn. Doug sa bland annat: ”hemma i vår församling får alla göra allt”. Alla får i princip predika, alla får dela ut nattvarden osv. Han betonade gång på gång att ledarskap är mer en funktion är en position. Självklart har alla olika gåvor och förutsättningar men på det hela taget så förespråkade han en väldigt platt struktur.

Den här synen kan vägas mot en annan trend jag ser i Sverige och det är trenden mot en starkare betoning på ”präst ämbetet”, Missionskyrkan har genom sitt samarbetsavtal med Svenska kyrkan gått åt det hållet. Rörelsen kring Bjärka Säby går definitivt ditåt. Är Peter Halldorf pastor längre eller titulerar han sig präst? Nattvardsordningen på Bjärka talar tex om en präst. Hur postmodern man än är i sitt tänkande så verkar de här båda synsätten te sig oförenliga.

Personligen känns det som en tillbakagång om vi väljer det senare spåret. För mig är tanken på det allmänna prästadömet stark. För mig är bilden som målas upp i Nya testamentet att vi alla är präster en väldigt vacker bild, vi är alla viktiga, vi kan alla göra tjänst inför Gud. Sen finns det olika funktioner, en del är mer av pastorer/herdar andra är evangelister osv.
Själva ordet präst för mina associationer tillbaka till Gamla testamentet till den tid då vi behövde en annan människa (översteprästen) som ställföreträdare inför Gud .
Men i det nya förbundet har vi bara en ställföreträdare och det är Jesus.
Jag ska utveckla det här resonemanget mer längre fram men bara en fråga:

Hur vill vi ha det?
Ge gärna skäl för och emot dessa till synes oförenliga synsätt.