Vilken väg vill vi gå?

Dagen fortsätter att granska företeelser i kristenheten i Sverige. Nu spanar man in Peter Halldorf och Bjärka-Säby lite extra. Det är spännande. Läs mer här, här, och här.

Jag har funderat mycket på de två spår som jag allt mer tydligt anar för kristenheten i Sverige.

Jag vill mena att vi står inför valet mellan mer av "religiöst tänkande" när det gäller nattvarden, ämbetsyn m.m. kontra ett återvändande till mer av anabaptistiska tankar (se mer här). Emerging rörelsen står för mycket av det senare, här lyfter man upp frågor om delaktighet och det allmänna prästadömet. (läs mer här). Här är gemenskapen det centrala. Den viktiga frågan är: Hur gestaltar vi Guds rike i den tid och kultur som vi finns i nu?

Givetvis så behöver det inte vara någon motsättning mellan dessa spår, men visst finns det skillnader som är knepiga. Hur gör vi med ämbetsynen tex? Ska vi inom frikyrkan börja se på vissa som "präster" som kan utfärda heliga handlingar som vanligt folk ska låta bli? Eller ska vi försöka realisera visionen om det allmänna prästadömet än mer? Hur ser vi på Nattvarden är det riten, ritualen och tänket kring den som är det viktigaste eller är det helt enkelt den enkla gemenskapen och delaktigheten?
Samtidigt vill jag inte måla in mig i ett antingen eller perspektiv, det här tål att be över! Paradoxer är ju inte alltid av ondo. Jag tycker också att Peter Halldorf rätar ut en del frågetecken i sina svar här.

Jonas Lundström skriver väldigt bra om det här. Hans anabaptistiska perspektiv är viktiga och uppfriskande.

(Uppdaterat 080131)
Håkan Arenius beskriver i dag ett nattvardsfirande på Bjärka. Läs min kommentar här.

Jag återkommer till vad jag ser som viktiga tillskott i rörelsen runt Bjärka-Säby men också kring de frågetecken som jag har. Artikelserien i Dagen kommer att fortsätta så mer kommentarer av mig är att vänta. Bra att man tar upp det här också.

Därför är jag mer anabaptist än lutheran och minst katolik

Först några ord om rubriken, jag beundrar många lutherska teologer, (en av mina hjältar är Dietrich Bonhoeffer). Det finns också många katoliker som jag har den största respekt för. (Moder Teresa tex.)

Men mest av allt fascineras jag av anabaptisterna, de var radikala, de ville följa Jesus så sant som möjligt i den här världen. De gjorde allt för att inte korrumperas och förhärdas. De utsattes för våld men var själva (med ett tragiskt undantag) överlåtna till ickevåld, till skillnad från både katoliker och lutheraner som inte drog sig för brutaliteter. Om du vill läsa något utmanade och intressant så läs det här: The Anabaptists: neither Catholics nor Protestants. Det är skrivet på på 1950-talet av en man som hette William R. McGrath. (jag fann länken via bloggen Jesus Creed). Kan du bara engelska så är det relativt lättläst, men därmed inte sagt att det är lättsmält.

I en tid då vi pratar om kristen enhet som aldrig förr kan det vara bra att påminna sig om sina rötter. När jag studerar kyrkohistoria blir det alltmer klart att min historia går tillbaka, inte så mycket till Luther och reformationen, som till en rörelse som kallades anabaptismen. När jag räknar min historia tillbaka till dem gör jag det med bävan, fullt medveten om att jag saknar deras överlåtelse och radikalitet. Icke desto mindre så utmanas jag av dem något grymt.

McGrath lyfter fram område efter område där reformatorerna kom till korta när det gällde brytningen med 1500-talets Katolska kyrka (det torde stå klart för alla att Katolska kyrkan á la medeltiden med några få flämtande undantag var ett skräckexempel på religiös korruption) .

McGrath menar att reformatorerna ofta bara bytte ut de ena konstigheterna med andra. Några exempel, man slängde ut helgonbilderna men fortsatte dyrka pengar. Man bröt aldrig med den katolska sammanblandningen mellan tro och politik, tvärt om så fortsatte man att utveckla statskyrkotanken. Man fortsatte också den gamla katolska seden att bränna oliktänkande på bål.

Reformatorerna behöll maktstrukturen med präster och biskopar i stället för att göra verklighet av visionen om det allmänna prästadömet. (som drev många av dem initialt)
Enligt McGrath så funderade flera av reformatorerna på att sluta med barndop, som man hade svårt att hitta stöd för i skriften, men man behöll det av politiska skäl med argumentationen att om folk inte längre döptes som små barn skulle kyrkan bli mycket mindre och därmed förlora makt och inflytande. McGrath har också en hel del att säga om hur slarvigt reformatorerna tog itu med det han kallar ”Sakramental magi”.

Anabaptisterna i dag då? Jo deras teologi fortsätter att utmana. Här finns en engelsk hemsida. Greg Boyd är visserligen pastor i en megakyrka i USA men han har tagit starkt intryck av dem, läs mer här. Se också bloggen Leaving Münster. Jonas Lundström är en svensk bloggre som har mycket att säga om anabaptistiska tankar. Du kommer troligtvis inte att hålla med honom om allt, men du kommer att bli utmanad.

Är det dags för en anabaptistisk revansch? Jag tror det skulle vara ett viktigt komplement till det nyfunna intresset för de äldre kyrkosamfunden.