Vad är det anstötliga i evangeliet?

Ja vet, man behöver inte ha åsikter om allt. Det är bloggarens största frestelse. Nåväl, jag faller igen. Stefan Swärd hänger på Aletheia gänget och Pingstpastor Karlendal. Den här gången kritiserar de Brian McLaren för att denne deltar i Ramadan med sina muslimska vänner. Domen är hård. Brian sysslar med "religionssynkretism" och är "liberal" förstås.

Det finns mycket att säga om det här. Jag rekommenderar verkligen Pekka Mellergårds klarsynta kommentar på Stefans blogg (kommentar nr 11). Ett argument som förekommer är att McLaren gör det han gör för att försöka "ta bort det anstötliga i evangeliet". Bara lägger sig platt för de där muslimerna och gå dem till mötes på det här sättet! Indignationen är stor.

Jag protesterar! Jag menar bestämt att i det här fallet så handlar det inte om "religionssykretism", eller flummighet, eller att ta bort "det anstötliga i evangeliet". Tvärt om. Det är det här som ÄR det anstötliga. Att gå den extra milen, att göra sitt yttersta för att visa andra vem Jesus är. Att demonstrera kärlek och medkänsla! Att möta människor på deras planhalva. Finns det inte risker då? Absolut!

Det finns alltid risker med att följa en Jesus som låter sig kränkas, misshandlas och dödas för kärlekens skull. Vi kan knappast förvänta oss någon annan behandling när vi kallas att följa honom. Men vänta? Det här skakar om oss. Det här utmanar den verkliga religionssykretismen. Den som handlar om att vi alltför ofta knäböjer vid tryggheten, välfärden och den ohämmade konsumtionens altare.

Läs också gärna Monica Olsson Kolkmans bloggpost om det hela.

Vem är liberal? När blir det farligt? Fundisarna då?

Jag har av och till följt debatten om McLaren på Stefans blogg. Jag har inte haft möjlighet att skriva något själv då jag är på semester (skriver det här från mobilen) men såg till min glädje att Carl-Henric Jaktlund skrivit en riktigt bra kommentar. Jag tror han slår huvudet på spiken i sin analys av det hela. Missa inte den!

En sak jag funderar på är vad vi menar med begreppen "evangelikal" och "liberal". Jag räknar mig själv som evangelikal (åt Lausannedeklarationens varianten) men det är ju inget givet begrepp. Man kan vara evangelikal på en mängd olika sätt, du kan vara åt vänster och åt höger, du kan vara konservativ och pentakostal, du kan vara högkyrklig och lågkyrklig, du kan också vara anabaptist etc, etc. Brian McLaren själv räknas till den evangelikala fållan. Som jag förstår det hela är det vissa aspekter av evangelikal tro som McLaren kritiserar. Påverkade som vi är här i Sverige av USA även på detta område så är det inte konstigt om många känner igen sig i frågeställningarna. Därmed inte sagt att man köper allt han säger.

Du kan, om jag förstått det hela rätt vara liberal på lika många sätt. Själv är jag mycket kritisk till den liberalteologi som förnekar Jesus som historisk person och som menar att evangelierna är tvivelaktiga källor till berättelsen om Jesus och som förnekar det speciella i hans död och uppståndelse. Men sen finns det också "liberalteologer" som lärt mig massor om tex Jesus och ickevåld. Min poäng är att det inte är så enkelt att bara bunta ihop och avfärda.

När man läser Swärds inlägg (och de flesta kommentarerna) så får man lätt intrycket att evangelikal alltid är lika med god och liberal lika med ond. Själv så blir jag faktiskt mer nervös av fundamentalister än av liberala flummare. Det gäller att hålla sig på vägen. På ena sidan finns det liberala träsket och på andra sidan det fundamentalistiska minfältet.
Stefan bemöter i sitt senaste inlägg de få som varit kritiska till hans analys av McLaren, vore jag Stefan skulle jag bekymra mig mer över många av de positiva kommentarerna.

Hur tänker ni?

Swärd sågar McLaren

Jag har naturligtvis observerat att Stefan Swärd totalsågar Brian McLaren. Det finns mycket att säga om det men jag är faktiskt på semester så jag nöjer mig med att konstatera vilka han får som hejaklack.

Somliga gläds att Stefan "sätter ner foten". Samtidigt som jag och många med mig får ytterligare ett bekymrat veck i pannan. När han dissat färdigt så ska jag försöka knopa ihop en post om det hela.

Måste kyrkan fortsätta vara modern?

Jag har läst Stefan Swärds artikel i Dagen om "emergin church". Jag gillar att Swärd är nyfiken och öppen, samtidigt så tycker jag han missar några saker i det han skriver. Han ställer tex på ett olyckligt sätt hela "emerging" rörelsen mot det han kallar "genuin väckelskristendom". Jag menar att det är precis tvärt om. Rob Bell och Brian McLaren (två som brukar nämnas i dessa sammanhang) skulle kanske inte tala om "väckelse" men de skulle tala om "Guds rike". En term som är mer förankrad i skriften och som jag personligen gillar bättre. Sen förekommer det ett mycket intressant samtal om sund karismatik inom emerging rörelsen, något som Swärd helt bommar.

Swärds varning mot kulturanpassning är angelägen men att han nämner varningen i samband med "emerging church" känns faktiskt aningen malplacerat. Det är i dessa strömningar jag mött den tydligaste kritiken och utmaningen mot vår västerlänska livsstil, mot konsumtion och prylhysteri. Istället söker man presentera alternativ grundade på radikal Jesus efterföljelse, det om något bryter mot vår kultur. Läs tex Alan Hirsch och Shane Claiborne.

Stefan Swärd är också kritisk till användandet av begreppet postmodernism. Swärd ser inte alls att någon annan norm än den moderna skulle vara rådande. För mig är det uppenbart att något har förändrats, frågan är vad man ska kalla det. Jag återkommer.

Jag säger ja och amen till när Swärd skriver: "Att vara kristen är oförenligt med att vara både modern och postmodern, i ordens strikta betydelse." Helt riktigt! Men kanske ser jag ett större behov av att problematisera det moderna än han gör. Rubriken på Swärds artikel är: Måste kyrkan också bli postmodern? En minst lika viktig fråga är: Måste kyrkan fortsätta vara modern? Samtalet kommer att fortsätta!

För en mer fullödig genomgång av det hela så rekommenderar jag Carl-Henric Jaklunds lysande fundering utifrån Swärds artikel.

John Wimber

Några tankar från en söndagsledig pastor. Jag gillar Brian McLaren mycket och håller som bäst på att läsa hans bok "Jesus hemliga budskap", men jag håller inte riktig med om att hans fokusering på Guds rike är något nytt. (klart det inte är!) När jag första gången läste Brian så tänkte jag direkt på John Wimber, John grundade Vineyard rörelsen, en rörelse som under 90-talet stod för en sund karismatik med en tydlig gudsrikes fokusering. John Wimber dog för tio år sedan och med honom verkar Vineyardrörelsen tappat både riktning och fart. Rätta mig gärna om jag har fel. Men när Vineyard i Sverige blev ett samfund så verkar de ha tappat inflytande, deras arvtagare är New Wine en angelikansk rörelse som står för klassisk "Vineyard karismatik".

För mig som i början av 90-talet var ganska så influerar av trosrörelsen så betydde Vineyard mycket för en sund, avslappnad och naturlig tro. När jag läste teologi i Örebro så var Ladds bok ”A theology of the new testament” mycket värdefull, både Wimber och McLaren har hämtat en hel del därifrån när det gäller riket. Visst finns det skillnader dem emellan, McLaren fokuserar rikets sociala och politiska aspekter lite mer medan Wimber lyfter upp de övernaturliga aspekterna typ helanden och under mer, men tydliga likheter finns. McLaren säger så här om Wimber i en intervju i Relevant Magazine: ”John Wimber really had a lot to say about the kingdom.”. Läs hela intervjun här. I dag lyfts likheterna mellan Vineyard och Emerging upp på Emergent Villages blogg läs här. Spännande!

Det här inlägget skrevs i all hast på morgonen men reviderades på kvällen. Några stavfel fixades och jag la till några länkar + lite annat.

andligt och oandligt del 2

Jag tror att det är ett jätte problem att vi delar upp vårt liv i en ”andlig” del bestående av "kristna sysslor" dvs, gå till kyrkan, sjunga lovsång, be, läsa bibeln, osv. Sen har vi de mer "normala" delarna av vårt liv dvs, vardagen, jobbet, alla bestyr, alla anda aktiviteter vi kan tänkas syssla med.
Det här tänket splittrar oss och gör att vi hamnar fel.

Varför vill vi så ofta skilja mellan andligt och oandligt? Varför är gränser så viktiga för oss? Varför är vissa saker fromma medan andra inte är det? Viss musik är kristen medan viss musik är...ja vadå?
(Här rekommenderar jag en video snutt med Brian McLaren.)
Självklart finns det saker som inte är bra för oss, negativa saker som drar oss åt fel håll, synd kallar bibeln det för. Men nu vill jag åt tanken att det ”vanliga” det ”normala” inte skulle vara fint nog, inte andligt nog. Jag rekommenderar verkligen den här serien: Dualism the enemy of the faith. där fortsätter funderingarna om vad som är andligt och inte.

Ibland krånglar vi till saker så förtvivlat. Jag undrar varför vi så ofta gått på att något måste vara i falsett, högljutt, konstigt, märkligt och gärna helt obegripligt för att vara riktigt andligt. Har du rört dig i någotsånär karismatiska kretsar så har du garanterat snubblat in på sånt här.

Jag blev både uppmuntrad och förfärad för någon vecka sedan när en av våra ungdomar i församlingen berättade om ett besök i en annan kyrka. Hon sa: ”När jag var i den där kyrkan så bad de så konstigt, dom lät plötsligt väldigt annorlunda på rösten. Men när du ber låter du ju som när du pratar vanligt.” Ja tack gode Gud för det! Jo jag vet att man ibland kan be högljut och att man inte behöver göra sig till inför Gud om man tex är förtvivlad, men grundregeln måste väl vara att man alltid är sig själv, eller hur?

Jag var vid ett tillfälle med på en bönesamling där vi kom in på riktigt spännande och viktiga saker. Vi samtalade och hade ett givande stund när en ”vän av ordning” sa: ”Nej, nu får vi sluta med det här pratet, nu måste vi be!” Varav en präst som deltog i samlingen sa: ”Vad har vi gjort alldeles nyss då? Tror inte du att Gud är med och lyssnar också när vi pratar?” Ja vad tror vi egentligen? Tänk om allt i livet är andligt?

Kolla in den här videon med Rob Bell:

Guds rike och politik del 4

Intressant att notera att diskussionen om politik och Guds rike fortsätter i Dagen. Jag förstår fortfarande inte vad Martin och Jonathan menar i sin kritik av Frizon och EFK ung. Däremot uppskattar jag EFK ungs initsiativ till en träff för att samtala om de här sakerna. Uppenbarligen är det ett samtal som behövs.

Det blir den 17 november på Örebro Missionsskola. Min analys av den här debatten är att Guds rikes utmaning till oss är både omtumlande och utmanande. Kan det här med Guds rike till och med påverka vilka drycker jag väljer, vilka kläder jag köper, ja rent av hela mitt liv?
Bra att det här samtalet fortsätter!

Jag avslutar med en video med Brian McLaren, han förklarar vad Guds rike handlar om på ett väldigt bra sätt:


Allt Gott

Marcus förlag!

Jag vill idag lyfta fram Marcus förlag. Förr i tiden så hette det Evangeliepress. Som uppvuxen i frikyrkan har jag en speciell relation till Evangeliepress, det var dom som gav ut klassiker som Korset och Stileten. Förlaget har också en historia av ”sista-tiden-spekulationer-litteratur” vilket kulminerade med Left Behind serien. (Som inte är mycket bättre än Da Vinci koden rent teologiskt om du frågar mig...)
De glädjande nyheterna är att numera tillhör Marcus förlag mina absoluta favoriter. Förlaget ligger verkligen i framkant med bra, fräsch kristen litteratur. Det är dom som ger ut Rob Bells utmärkta bok. Velvet Elvis, även om den svenska titeln Elvis som hötorgskonst först fick mig att tro att det handlade om någon halvlyckad poets alster. Men icke! Den är toppen!
Rob Bell är en av de mest relevanta och intressanta förkunnarna idag.
(Jag kommer att återkomma till den gode Bell var så säkra, jag har redan publicerat ett videoklipp här).
Nu har Marcus förlag dessutom gett ut Robs andra bok Sexgud - på upptäcktsfärd i gränslandet mellan andlighet och sexualitet, även den mycket bra.
Marcus förlag ger även ut böcker av Erwin Mcmanus, Andy Stanley, Brian Mclaren och Donald Miller mfl. Dessa författare står för något mycket välbehövligt. De utmanar, de ställer de rätta frågorna och är så långt man kan komma från unkenhet och instängdhet. De utmanar oss att bli kristna på ett nytt sätt! Att gestalta den kristna tron här och nu i vårt samhälle.

Allt Gott!