Vem är liberal? När blir det farligt? Fundisarna då?

Jag har av och till följt debatten om McLaren på Stefans blogg. Jag har inte haft möjlighet att skriva något själv då jag är på semester (skriver det här från mobilen) men såg till min glädje att Carl-Henric Jaktlund skrivit en riktigt bra kommentar. Jag tror han slår huvudet på spiken i sin analys av det hela. Missa inte den!

En sak jag funderar på är vad vi menar med begreppen "evangelikal" och "liberal". Jag räknar mig själv som evangelikal (åt Lausannedeklarationens varianten) men det är ju inget givet begrepp. Man kan vara evangelikal på en mängd olika sätt, du kan vara åt vänster och åt höger, du kan vara konservativ och pentakostal, du kan vara högkyrklig och lågkyrklig, du kan också vara anabaptist etc, etc. Brian McLaren själv räknas till den evangelikala fållan. Som jag förstår det hela är det vissa aspekter av evangelikal tro som McLaren kritiserar. Påverkade som vi är här i Sverige av USA även på detta område så är det inte konstigt om många känner igen sig i frågeställningarna. Därmed inte sagt att man köper allt han säger.

Du kan, om jag förstått det hela rätt vara liberal på lika många sätt. Själv är jag mycket kritisk till den liberalteologi som förnekar Jesus som historisk person och som menar att evangelierna är tvivelaktiga källor till berättelsen om Jesus och som förnekar det speciella i hans död och uppståndelse. Men sen finns det också "liberalteologer" som lärt mig massor om tex Jesus och ickevåld. Min poäng är att det inte är så enkelt att bara bunta ihop och avfärda.

När man läser Swärds inlägg (och de flesta kommentarerna) så får man lätt intrycket att evangelikal alltid är lika med god och liberal lika med ond. Själv så blir jag faktiskt mer nervös av fundamentalister än av liberala flummare. Det gäller att hålla sig på vägen. På ena sidan finns det liberala träsket och på andra sidan det fundamentalistiska minfältet.
Stefan bemöter i sitt senaste inlägg de få som varit kritiska till hans analys av McLaren, vore jag Stefan skulle jag bekymra mig mer över många av de positiva kommentarerna.

Hur tänker ni?

Liberalteologi?!?

När jag läst Jaktlunds artiklar om Livets Ord så kommer jag ihåg kampen mot "liberalteologerna" som ständigt gjorde sig påmind under 80- och 90-talet. Det här är fortfarande aktuellt, hela artikelserien avslutas ju med orden "men kampen mot liberalteologin består".
Som jag minns det så förekom det här titt som tätt i undervisningen. Jag minns att jag på den tiden förfasade mig över vissa pastorer och teologer. Mycket av det har jag fått revidera idag, en del av dessa teologer har lärt mig livsviktiga sanningar om den kristna tron, sanningar jag missat om jag köpt den svart vita bilden av teologi som jag mötte då.

Men nu så här i efterhand så undrar jag. Vad menade man egentligen? Jag tror att väldigt många orättvist stoppades in i "liberalteolog" facket. Jag minns ett samtal med en känd trosförkunnare som försökte avråda mig att gå på Missionsskolan i Örebro. Just därför att den var "liberalteologisk". Givetvis helt felaktigt. Det var i Örebro jag mötte en sund undervisning om Guds rike som jag tvivlar på att jag fått om jag åkt till Uppsala istället.

Så här i efterhand står det klart att många som bara tänkte annorlunda och betonade andra saker stämplades som "liberala". Kanske hade man bara en mer ifrågasättande approach, kanske problematiserade man lite mer. Tyvärr skrämdes en del Livets Ord influerade ledare av den (helt självklara) inställningen och kallade alltsammans "Liberalteologi". Lättast så, varför krångla till det, tycks man ha tänkt.

Ett tag uppfattade jag nästan att teologi var lika med liberalteologi. "Vadå teologi? Läs som det står, gör som det står och du får som det står! Halleluja!"
Nu har ju Livets Ord ett egen universitet. Jag undra hur man tänker idag kring detta? Någon som vet om man nyanserat sig i de här frågorna? Jag tror och hoppas det, bla det jag sett av tidningen Keryx pekar åt det hållet. Ni som gått på bibelskolan och Universitetet kommentera gärna!

En brasklapp, det finns naturligtvis teologer som undergräver tron på livsviktiga sanningar (bla Spong och Co). Dessa måste vi bemöta, fast inte med glåpord och förakt men med samtal och god teologi. Här tror jag att jag är helt överrens med Ulf Ekman av modell 2000.