Är brist på hierarki ett stort problem?

Jag är ju som observanta läsare uppmärksammat prenumerant på tidskriften Keryx. I senaste numret så skriver Ulf Ekman en intressant artikel på temat "Kriser i kristenheten idag". Där han vänder sig speciellt mot frikyrkan. Först skissar han en bild av avkristningens hot och möjligheter, jag tycker dock hans fokus är mer på hoten. Alltid när någon skriver om avkristning så undrar jag förresten: När var Sverige påkristnat då? Hur såg det ut? Var det de perioder av väckelse vi upplevt, eller var det under den tid den Lutherska kyrkan hade monopolställning? Var det längre tillbaka? Jag vet faktiskt inte. Inte blir jag klokare av Ulfs artikel. Men han skriver intressant och jag håller med honom om mycket även om jag påfallande ofta inser att våra utgångspunkter skiljer sig åt ganska ordentligt. Jag anar tex att mina (anabaptistiska) influenser inte är hans.

Jag hänger med i det han skriver tills han kommer in på tre exempel på det han kallar "Frikyrkan kollaps". Till att börja med är jag med helt och fullt. Ulf problematiserar bra kring individualismens faror och risken att frälsningen bara blir en personlig angelägenhet. Här ser jag och Ulf samma problem. Vidare så tar han upp problemet med upplevelsecentrering där han går emot risken att vi kristna lätt bara ser oss som konsumenter av underhållning. Även här säger jag ja och amen. Men när Ulf kommer in på det sista problemområdet så byts mina instämmanden mot förvåning.

Det tredje stora problemet för frikyrkan är enligt Ulf att det inte finns någon förståelse för hierarki. Jag upplever den här delen som något av en blind fläck i en annars bra artikel. Ulf skriver så här:

"Rädslan för maktmissbruk är stor och används, rätt eller fel, som ursäkt för att i alla sammanhang minimera behovet av ledarskapsstrukturer och all form av hierarkiskt tänkande. Man älskar tankar som "ledarskap börjar nerifrån" och ser Jesu tjänarattityd som en modell för tjänst"

Det här är enligt Ulf ett stort problem i kristenheten. Det som slår mig är att i stort sett alla gånger jag mött maktmissbruk (i kristenheten) så har det varit från ledare influerade av undervisning från Trosrörelsen/Livets ord. Det är därför märkligt av Ulf att nästan raljera över reaktioner (som kanske ibland blivit överdrivna) på något som han själv faktiskt har en del av. Jag vet inte hur det är nu på Livets Ord men man ger fortfarande ut böcker där följande kan läsas:

"Vi bör behandla och tala till kristna ledare med yttersta respekt. Vi bör tilltala dem formellt och kalla dem 'pastor' och 'sir' eller 'ma'am' såvida de inte uttryckligen önskar något annat. Vi bör hålla ögonkontakt med dem hela tiden under en konversation och inte gå därifrån förrän de har skickat iväg oss eller då vi vet att de talat färdigt med oss". John Beveres bok "Heder" (Livets Ords förlag)

Jag måste erkänna att jag under mina 10 år som pastor aldrig tänkt så här: "Tänk om jag hade mer att säga till om." eller "Tänk om folk fattade det här med hierarkier och lydnad lite bättre" Aldrig. Min brottning har istället varit att få ut människor i tjänst, att få människor att komma fram. Min erfarenhet är att visionen om det allmänna prästadömet behöver betonas 100 gånger mer än hierarkier. Jag skulle vilja påstå att det faktiskt många gånger finns en osund ämbetssyn även i frikyrkan där man tangerar att upphöja pastorn för mycket.

Jag vet inte vilka sammanhang Ulf menar när han skriver att man i frikyrkan vill minimera ledarskapsstrukturer. Det han skriver stämmer i alla fall inte på min erfarenhet från EFK. Jag är (på mest gott men kanske lite ont också) matad med Willow Creek och deras starka betoning på management och ledarskap. Jag anar istället något av en trötthet på det här området. De enda som ropar efter mer auktoritet är möjligen "apostlafalangen" inom pingströrelsen men den vet jag för lite om.

Jag förstår inte hur Ulf kan vända sig emot att man "ser Jesu tjänarattityd som en modell för tjänst". Det finns väl ingen annan väg att gå? Eller?

Ulf skriver vidare:

"Det ligger i detta tänkande att man gör upp med en antik världs- och samhällsbild som man menar Nya testamentet har och som är ålderstigen och obrukbar i ett modernt samhälle"

När jag läser det blir jag riktigt förvånad, därför att jag aldrig mött de här åsikterna. Var får han det ifrån? Ulf kallar den här bristen på hierarki för "en modern världsbild" men är inte just hierarkier en viktig del av det moderna bygget? Mitt intryck i den här frågan är att det är Ulf själv som står fast förankrad i den moderna myllan.

Den undervisning jag mött på det här området har aldrig någonsin tagit avstånd från Nya testamentet. Den har tvärt om betonat att problemet är att den tidiga församlingen så småningom tog över den tidens starka ledarskapsideal. (läs Romarriket). Den kristna församlingens utmaning har alltid varit att göra upp med den här världens starka betoning på just hierarkier. Det var utmaningen då och är det fortfarande. Vi tillhör ett annorlunda rike och en annorlunda gemenskap där de förste blir de sista och de sista de första. Sen är det solklart att underordnande är viktigt. Men aldrig ett underordnande som jag som ledare måste kräva, utan ett som vi ger varandra i ömsesidig kärlek och respekt.

Jag tror den här frågan är mycket viktig. I den hänger hela enhetsvisionen. En enhet som bygger på ömsesidig respekt kommer att vinna, men den som bygger på tilltvingat underordnande, positioner och hierarkier kommer att gå under.

Som vanligt kan jag ju ha missuppfattat eller ha helt fel. Det är därför kommentarfunktionen alltid är påslagen. Vad säger ni? Reagera och korrigera!

För fler artiklar om ledarskap se bla här, här och här.

”Ni vet att härskarna är herrar över sina folk och att furstarna har makten över folken. Men så är det inte hos er. Den som vill vara stor bland er ska vara de andras tjänare, och den som vill vara en förste bland er skall vara de andras slav.”
Matt 20:25-27

PS. Det låter kanske som om jag är negativ till Keryx (och Ulf Ekman) det är jag egentligen inte. Jag rekommenderar tidningen och jag uppskattar Ulf och de andra skribenterna. Däremot har jag och många med mig på grund av våra erfarenheter ett stort behov att problematisera så fort hierarkier kommer upp i det sammanhanget. DS

Den absoluta sanningen

Läste nyligen följande i boken Maktspråk:

Idealister säger att det bara finns en sanning, postmodernister säger att det finns hur många som helst och relativister säger att det inte finns en enda. Men den absoluta sanningen är att det finns tre:

1. Vad som verkligen hände.
2. Vad du berättar.
3. Vad åhöraren tror efter att ha hört din berättelse.

Några tankar?

Därför gillar jag hela "Emerging Church" grejen

Det har skrivits ganska mycket om Emerging Church (EC) Tack vare att Stefan Swärd lyfte det hela på sin blogg för ett tag sen. EC är ju ingen ny kyrka eller rörelse på det sättet utan helt enkelt ett samtal om vad kristen tro är och hur det kristna livet kan levas ut. Det är därför med nödvändighet ett svårfångat och spretigt fenomen. Samtidigt som det är just en konversation så är uttrycken för det hela ofta väldigt praktiska och jordnära, tyngdvikten ligger på hur den kristna tron ser ut. "What does it look like?" är en fråga som ofta kommer igen.

Jag har läst böcker av bla Rob Bell och Brian McLaren. Även Alan Hirsch skulle kunna räknas in här och det mycket friska "Missional" tänket, där man verkligen betonar Jesus sändning. Jag ska inte räkna upp fler namn, det är många som faller inom ramen för detta. En del säger förresten att termen "Emerging Church" är ute, det må så vara men samtalet är i allra högsta grad levande, viktigt och spännande. Det som går igen i allt detta är en tydlig fokusering på Jesus som Herre och vad den bekännelsen betyder.

Det finns människor i det här samtalet med en liberalare (gillar egentligen inte den här uppdelningen) bibelsyn än jag har och det finns dem med en mer fundamentalistisk tolkning och det är helt okej. Jag har lärt mig livsviktiga sanningar om Guds rike från båda dessa grupper. Jag har tex "liberala" vänner som utmanat mig när det gäller evangeliets sociala dimensioner.

Det som gör mig bekymrad är vissa kristnas totala ovilja att fundera över hur den kristna tron kan gestaltas. För dem så är det en ryggradsreflex att ropa "villolärare" och komma med domsord. Precis på samma sätt reagerade fariséerna när Jesus kom och berättade om riket annorlunda. Lite läskigt om du frågar mig.

Om du följer kommentarerna på tex Carl-Henric Jaktlunds blogg, Stefan Swärds blogg och även här så möter du snart denna totala ovilja mot att tänka annorlunda. Sådana tvärsäkra människor skrämmer mig, för dem är inte bibeln berättelsen om en Gud som älskar. Den är en hammare att slå folk i huvudet med. Hur möter man det?

Här på Kolportören hoppas i alla fall jag att det här samtalet kan fortgå i alla dess former. Självklart ska allt prövas. En sak som är bra med EC är just att prövning ständigt uppmuntras. Det ser jag som en inbyggd skyddsmekanism.

Vad vi än väljer att kalla det. Låt oss fortsätta att resonera kring hur de goda nyheterna om Jesus kan förvandla oss och på bästa sätt förmedlas till människor i Sverige idag!

Jag avslutar med ett citat från Mars Hills hemsida:

We have great confidence that God will restore all of creation under the authority of Christ. We believe that every church has to ask the question: "What does it look like for us to live out that future reality today?" We are constantly exploring, questioning, and wrestling with new and creative ways to live out and communicate the teachings of Jesus. Because we see faith as a journey, change is assumed, innovation is expected, and rebirth is welcomed.

Indien, "emerging", m.m.

Det är mycket snack om "emerging church" i Sverige just nu. Då kan det vara roligt att konstatera att det pratas om oss på andra ställen också, eller rättare sagt om en av oss, nämligen EFK missionären Victor John. En av Storbritanniens största emerging bloggare Andrew Jones på bloggen Tall Skinny Kiwi skriver om Victors arbete i Indien under rubriken: What can Europe learn from India?
Han skriver bla så här:

What can Europe learn from India? A heck of a lot. The importance of discipleship, the simplicity of starting house churches, the priesthood of all believers, the place of personal sacrifice, faith in the Holy Spirit. And a lot more?

Spännade!

En sak till. Jag rekommenderar den här texten till alla som är tveksamma till hela postmodern-grejen. Den är skriven av en kille som avfärdade det hela men som ångrade sig.

Måste kyrkan fortsätta vara modern?

Jag har läst Stefan Swärds artikel i Dagen om "emergin church". Jag gillar att Swärd är nyfiken och öppen, samtidigt så tycker jag han missar några saker i det han skriver. Han ställer tex på ett olyckligt sätt hela "emerging" rörelsen mot det han kallar "genuin väckelskristendom". Jag menar att det är precis tvärt om. Rob Bell och Brian McLaren (två som brukar nämnas i dessa sammanhang) skulle kanske inte tala om "väckelse" men de skulle tala om "Guds rike". En term som är mer förankrad i skriften och som jag personligen gillar bättre. Sen förekommer det ett mycket intressant samtal om sund karismatik inom emerging rörelsen, något som Swärd helt bommar.

Swärds varning mot kulturanpassning är angelägen men att han nämner varningen i samband med "emerging church" känns faktiskt aningen malplacerat. Det är i dessa strömningar jag mött den tydligaste kritiken och utmaningen mot vår västerlänska livsstil, mot konsumtion och prylhysteri. Istället söker man presentera alternativ grundade på radikal Jesus efterföljelse, det om något bryter mot vår kultur. Läs tex Alan Hirsch och Shane Claiborne.

Stefan Swärd är också kritisk till användandet av begreppet postmodernism. Swärd ser inte alls att någon annan norm än den moderna skulle vara rådande. För mig är det uppenbart att något har förändrats, frågan är vad man ska kalla det. Jag återkommer.

Jag säger ja och amen till när Swärd skriver: "Att vara kristen är oförenligt med att vara både modern och postmodern, i ordens strikta betydelse." Helt riktigt! Men kanske ser jag ett större behov av att problematisera det moderna än han gör. Rubriken på Swärds artikel är: Måste kyrkan också bli postmodern? En minst lika viktig fråga är: Måste kyrkan fortsätta vara modern? Samtalet kommer att fortsätta!

För en mer fullödig genomgång av det hela så rekommenderar jag Carl-Henric Jaklunds lysande fundering utifrån Swärds artikel.

En emerging snubbe att bita i...

Apropå samtalet som pågår om postmodernitetens vara eller icke vara och fenomenet "emerging church" så vill jag rekommendera den här videon med Peter Rollins. Han är en företrädare för emerging tänket från Irland.

Denne Peter är en ny bekantskap för mig, jag hittade honom via den här länken. Han har också en egen blogg där han bland annat skapade debatt genom att förneka Jesu uppståndelse! Innan någon kastar datorn genom fönstret, läs själva. Efter att ha läst artikeln så inser jag att jag allt för ofta också är en förnekare...

Denne Rollins verkar var i intellektuellaste laget för min smak men ändå förespråkar han en utmanade och praktisk kristen tro.
Vad säger ni?

Explaining Emergent Churches - Inner Compass from Calvin College on Vimeo.

Varför är det så enkelt för en del?

Hur du tänkt på det absurda i att allt är så enkelt för vissa (kristna) människor, de vet alltid vad som är sant. Inga tvivel, inga funderingar allt är ständigt självklart.

• Vilken bibelöversättning?
  Inga problem. Vi vet vilken som är "bibeltrognast"
  

• Svar och vitt?
  Vad snackar du om din flummis, vi tror inte på några gråzoner...

• Himmel och helvete?
  Vi vet precis vilka som kommer vart, passa dig!
  

• Eskatologin, den yttersta tiden och hela antiktrist köret?
  Vi vet allt om tidstecknen, du blir med all säkerhet lämnad kvar...
  
  
• Det här med miljön tycker jag känns angeläget...
  Allt ska brinna! BRINNA!
  
  
• Teologi då?
  Det finns bara ett sätt att förstå. Vårt!
  
  
• Men visst kan väl Gud verka på olika sätt?
  Nej! Han verkar bara på MITT sätt!
  
  
• Ja men det här med olika tolkningar?
  Tolkningar? Din liberalteolog!
  

• Katolikerna?
  Inga problem, vi vet allt om hur fel de är...

• Ja men Livets Ord då?
  Sluta! Alla vet väl vad de vill nu för tiden...
  
  
• Kyrkflykten då?
  Alla vet väl hur usel frikyrkan är konstigt att det nån kvar...
  
  
• Emerging Church då, det verkar fräscht?
  Lägg av, det är villolära för det har jag sett på YouTube
  
  
• Ja men är nått bra då?
  Ja visst! VI är bra!
  
  
• Men hur ser livet med Jesus egentligen ut?
  Va! Har du fastnat i lagen? Du behöver nåden din självrättfärdiga usling!
  
  
• Okej, men..?
  Inga men, Vi VET!
  
  
• Jo, men..?
  Tig! Villolärare!!!
  

Vi som inte alltid vet det där och hundra andra saker får väl fortsätta ställa våra frågor, vrida och vända och blogga på. Känner du igen dig mer i frågorna är i de självklara svaren ovan och liknande så är du välkommen hit till Kolportören och fundera med oss andra.

Ateistisk väckelse?

En sak som jag ärligt förvånades av i Stefan Swärds argumentering är att han så tydligt ser ateismens återkomst i full kraft. Visst möter jag ateister ibland men jag har inte alls uppfattat det så. Jag vill nog påstå att de flesta människor jag möter är "andliga" på något sätt. Jag har bett för människor som gått till spåtanter, vi har bett för människor som har spöken hemma etc. Folk verkar fortfarande ganska öppna för det andliga. Sen håller jag med Swärd om att själva begreppet New Age känns lite yesterday. Frågan om ateism är viktig därför att den påverkar hur vi berättar "The Jesus story"

Jag gjorde på skoj en jämförelse mellan min enkla lilla blogg och den kände ateisten Christer Sturmarks. Jag upptäckte till min förvåning att jag har massor med mer besökare än han.
Kolportören vs Sturmark. Jag gör mig inga illusioner, min blogg är på det hela taget väldigt liten, ligger långt efter tex ovan nämnda Swärd. Ändå har jag mer besökare än en rikskänd skicklig debattör och kommunikatör som har ett eget TV-program. Är inte det lite märkligt? Är det inte en liten indikator emot en ateistisk väckelse?

När det gäller bloggar med ateistisk inriktning så rekommenderar jag förresten hellre Pekka på Orsakverkan. Även om våra utgångspunkter är helt olika så tycker vi påfallande ofta att liknande saker är knäppa.

Hur är det? Ser du tecken på en ateistisk väckelse? I så fall förklara varför. Jag är beredd att bli överbevisad.

Ja men berättelser då...

Men visst sker det ändå ett skifte på något sätt? Ett exempel, ta det här med berättelser. Jag upplever att människor i allt högre grad förstår sina liv genom berättelser, det har man iofs alltid gjort men visst har det här med berättelsers vikt ökat? Tonåringar som jag möter förstår sina liv utifrån TV-serier och filmer i allt högre grad. I alla fall tolkar jag det så? Eller för att bli ännu mer konkret låt mig ge några exempel: Ta det här med bibelläsning. Jag kan under min livstid se en förskjutning från att se bibeln som i första hand en instruktionsbok, en "Handbok för livet" helt enkelt (och med andra ord något ointressant för människor som söker berättelser att förstå sina liv ifrån) till mer och mer av perspektivet att just se bibeln som en berättelse som förvandlar oss.

Eller ta det här med naturvetenskap och bibeln, jag har en känsla att det är ett väldigt modernt perspektiv att allt måste förstås och kunna bevisas enligt en strikt vetenskaplig mall. Medan berättelse perspektivet tar fasta på frågan "Vad handlar den här berättelsen om egentligen?" Eller ta det här med predikan. Min erfarenhet, och jag predikar ändå nästan varje vecka är att människor är allt mindre intresserade av tre punkter hit och dit. De längtar efter berättelser. Jag skrev om det här. Har inte det jag beskrivit här något att göra med ett paradigmskifte eller är jag helt ute och cycklar?

Vilken värd lever vi i?

Stefan Swärd beskriver i sin senaste bloggpost angående postmodernitetens vara eller icke vara, en värld där det enda som hänt de senaste 50-åren är att kunskapen om kristen tro minskat. En värld där nyandligheten var en fluga som blossade till men försvann innan den rationella ateismen åter tog sitt grepp om folksjälen. Han beskriver kort och gott en värld som fortfarande sitter fast i modernismens trygga etablissemang.

Även om Stefan har sina poänger så känner jag inte riktigt igen mig, gör du?

Apropå etiketter...

Apropå det här med etiketter. Tyckte dagens ASBO-Jesus var riktigt skoj.
Klicka på bilden så ser du den bättre.

Rob Bell om 10 år med Mars Hill

Samtalet fortsätter på Stefans Swärds blogg om postmodernitetens vara eller icke vara och om det som kallas Emerging Church (EC). En av profilerna i EC är Rob Bell, även om han inte gillar etiketter typ EC.

Församlingen han leder, Mars Hill firar 10 år i dagarna, jag brukar regelbundet hämta inspiration genom att så ofta jag hinner lyssna på undervisningen därifrån. Den är alltid utmanande och tankeväckande. Jag rekommenderar verkligen den senaste predikan från deras 10 års jubileum, där berättar Rob om grunden för församlingens existens varvat med vittnesbörd från människor vars liv förvandlats under åren. Det är en bra introduktion till Rob Bells undervisning, en del har kritiserat honom för allt möjligt. Men lyssna inte på kritiken först och främst. Lyssna på Rob själv.

Jag vill passa på att rekommendera hans böcker som finns översätta till svenska. Om du inte läst "Elvis som hötorgskonst" och "Sex Gud" så gör det. Låt inte titlarna avskräcka dig, innehållet är något av det bästa och mest tankeväckande du hittar just nu. Böckerna finns på Marcus förlag. Om du är det minsta intresserad av kristen tro presenterad på ett sätt som postmoderna människor kan förstå så läs dem.

Uppdaterat:
Mer Rob Bell här

Swärd och postmoderniteten

Om det är på grund av eller trots sin magsjuka låter jag vara osagt, men Stefan Swärd har i alla fall satt igång ett intressant samtal på sin blogg om hela Emerging Church och postmodernitets-grejen.

Stefan är kritisk medan jag som halvt på skoj och halvt på allvar kallar mig för "En postmodern kolportör i cyberrymden" tror det ligger betydligt mer i postmoderniteten än krusningar på ytan...
Ett spännande samtal lär det i alla fall bli.

Läs mer här och här och tveka inte att kasta dig in om du har något att säga!

En fråga om postmodernitet

Jag tror att många av problemen som Carl-Henric Jaktlunds intressanta artiklar om "kyrkflykten" lyfter upp har att göra med att vi inom kyrkorna misslyckats med att se det stora paradigmskiftet från det moderna till det postmoderna. Det moderna sättet att tänka släpper så sakteliga sitt grepp om oss svenskar medan det postmoderna kommer mer och mer. Mest märks det naturligtvis hos de yngre.

Vi måste inse var vi befinner oss och likt sanna missionärer ha grepp om denna nya spännande men också utmanade värld. Observera att jag inte på något sätt är oreserverat positiv till postmodernismen men det är där vi finns och det är den vi har att möta. (Däremot tror jag att vi i många fall svalde modernismen med hull och hår, därav många av våra problem. Det är aldrig någon bra idé att gifta sig med tidsandan)

Så här skrev jag den 5 oktober 2007 för att visa på skillnaderna. Jag vet att detta är rysligt förenklat men jag är övertygad om att det här är väldigt, väldigt viktigt.

• Moderna människor vill tro innan de tillhör.
  
• Postmoderna människor vill tillhöra innan de tror.
  
  
• Moderna människor frågar sig: ”stämmer det?”
  
• Postmoderna människor frågar sig: ”funkar det?”
  
  
• En modern metafor på tron: Ett beslut.
  
• En postmodern metafor för tron: En resa.

• En modern inställning till lärjungaskap: Lär jag mig rätt saker? Gör jag de rätta sakerna?
• En postmodern inställning till lärjungaskap: Rör jag mig åt rätt håll?
  
  
• Moderna tankar om gemenskap: Gemenskapen är medel för ett mål.
  
• Postmodern tankar om gemenskap: Gemenskapen är målet.
  
  
• Ett modernt förhållningsätt till evangelisation: Övertyga och ge svar.
  
• En postmodernt förhållningsätt till evangelisation: Var närvarande, ställ frågor.

Hur påverkar det här vårt sätt att vara församling?

• Från olika program till processer

• Från olika modeller till ett missionellt sätt att tänka

• Från likriktning till en mängd olika uttryckssätt

• Från proffsigt till passionerat

• Från sittande till sändande

• Från fokus på beslut och avgöranden till fokus på lärjungaskap

• Från en ”kom hit till oss” mentalitet till en ”gå ut” mentalitet

Vad säger ni?

PS. Jag rekommenderar verkligen "Kristen på nytt sätt" av Brian McLaren. Vi håller på och läser den i församlingen och aha-upplevelserna är många. DS

Låt mig komma med ett påstående

Det finns två spår i svensk kristenhet. Det ena drar åt mer av institutioner och ämbeten. Sen finns det en annan grupp som istället söker förenkla och fokusera på lärjungaskap och sändningen ut i världen.

Jag attraheras av det senare. Jag tror detta passar bättre i en efterkristen postmodern tid, även om jag har stor respekt för gänget i den första kategorin som till viss del kan hävda att traditionen och historien är på deras sida. Men vad säger ni? Ligger det något i min bristfälliga analys? Vilket spår sympatiserar ni i så fall med? Kan man förena dessa två?

Uppdaterat den 27 januari

Elof hänger på och fortsätter diskusionen här på den spännade bloggen "Kristen under jord". (som just nu kallar sig "Kristen under vatten"...)

Något att lyssna på

En som skriver intressant om vad det innebär att vara församling i en postmodern tid är Mattias Neve på bloggen "To the ends of the earth". Där hittade jag länken till följande undervisning av Mike Frost. Mycket bra! Mike talar om den kristna församlingens framtid i en postmodern tid.

Om du ändå är på gång och lyssnar så kan jag rekommendera följande samtal mellan Jonny Baker, en postmodern "emerging church" snubbe från London och Yemi Adedeji en Nigerians pingstpastor. Olika perspektiv + samma Jesus = ett spännande samtal!

Dagens citat

Dagens citat hämtar jag från bloggen "To the ends of the earth". En ny spännande bekantskap i den svenska kristna bloggvärlden:

"In the first century in Palestine Christianity was a community of believers. Then Christianity moved to Greece and became a philosophy. Then it moved to Rome and became an institution. Then it moved to Europe and became a culture. And then it moved to America and became a business. We need to get back to being a healthy, vibrant community of true followers of Jesus."
Priscilla Shirer

Överförenklat, ja visst, men likväl tänkvärt.

För mycket då och för lite konkret här på Kolportören?

Jonas Melin sätter i en kommentar fingret på något som gör mig lite bekymrad. Nämligen att min blogg allt för ofta innehåller bearbetningar av tokiga saker jag mött i frikyrkan. Jag medger att det nu och då blir lite av den varan, kanske för mycket. Samtidigt så är min ambition inte bara att problematisera, mitt mål är att både själv och med hjälp av er läsare skissa på lösningar och möjligheter för framtiden. Kanske behöver jag trycka hårdare på det.

Jag jobbar ju som pastor i en församling i Borlänge, min vardag är fylld av samtal med människor, predikoförberedels, husgrupper, ungdomssamlingar, gudstjänstutveckling m.m. Ett av det mest spännande i höst är en grupp där vi tillsammans läser "Kristen på nytt sätt" av Brian McLaren. Alla vi i gruppen har erfarenheter av frikykran som vi bearbetar. Hoppets tänds så smått igen! Vi är ingen församling du läser om i Trons Värld direkt, vi finns inte med när man räknar upp dynamiska församlingar med dynamiska ledare ;-) men vi börjar se vad vår roll i det hela är och det är superspännande.

Påfallande ofta möter jag människor i min ålder som lämnat eller är på väg att lämna den kristna tron. Vi 70-talister har fått otaliga profetiska ord uttalade över oss, vi var på alla häftiga konferenser. Ändå är många av oss på väg att kasta in handduken. Orsakerna till det kommer ofta upp här på bloggen, helt enkelt därför att jag ser det här som en stor utmaning.

Jag håller förresten just nu på ett inlägg som jag kommer att kalla: "Församlingstukt the Jesus way" Där jag delar lite kring hur vi tänker och vad jag delat med församlingen jag finns i. Vad sägs om det?

Saker jag (och andra) bearbetar

Jag träffar ofta på människor i 30 års åldern som är uppvuxna inom frikyrkan men har eller funderar på att lämna den kristna tron. Det är vissa saker som går igen i deras berättelser. Jag presenterar här några av de frågeställningar som kommer upp och hur jag försöker handskas med dem. Punkterna står inte i någon speciell ordning:

• Skapelsetron: Att tro att Gud skapat himmel och jord handlade under min uppväxt i frikyrkan inte så mycket om fascination, förundran och trygghet utan mer om fossil, kol 14 metoder och ständig osäkerhet och behov att hävda sig mot fysiklärare, kamrater och dyl. Skapelseberättelsen skulle förstås bokstavligt annars rasade allt i ens tro.
  
  Numera betonar jag att Gud är skaparen och att texterna i 1 Moseboken främst handlar om frågorna vem? och varför? Med rätt fokus kan dessa texter verkligen hjälpa oss i samtal med människor, inte stjälpa. Läs mer här, här och här.
  

• New Age: Sågs under min uppväxt som något ont och farligt, vi bad ständigt emot ockulta affärer och ockulta klädesmärken. (stackars dig om du råkade ha fel tröja!). Överdrifter här gjorde att jag fick höra att allt från källsortering till vegetarianer var "New Age".
  Dessa förkunnare som åkte runt och varnade missade helt att se vad hela vågen av nyandlighet egentligen stod för. Längtan hos människor efter Gud. En längtan som vi kristna, med några få undantag, missade.
  
  Mitt svar är detta. Självklart köper vi inte allt nyandligheten står för men vi söker tackla det hela på samma sätt som Paulus gjorde i Athen (apg 17). Han presenterade hela berättelsen från början. Även om han upprörs över att all denna längtan kommit vilse (v. 16) så berömmer han dem för deras religiösa nit (v.22). Han kan deras kultur (v. 28) och han hittar en plattform att förkunna Kristus (v. 23). Konstruktivt!
  

• Knäppa karismatiska yttringar: Många fick nog i kölvattnet av en del underliga grejer på Livets Ord. Sen kom skratt-väckelse, Toronto-välsignelse m.m. Man tappade tron på en sund och fungerande karismatik. Kanske tappade man tron på alltihop.
  
  Jag vill betona att den helige Andes kraft är för vardagen, inte häftiga engångs kickar. Vad den helige Ande gör ser oftast inte konstigt ut utan är väldigt jordnära och "vanligt". (om än otroligt utmanande!)
  

• Konstig eskatologi, oreflekterad dispensionalism med bla "Du blev lämnad kvar teologin"och konstiga spekulationer om den yttersta tiden ställde till det för många. Inom ramen för detta faller också en ensidig fokusering på Israel. Den som problematiserade kring Israel och mellanöstern kunde inte vara riktigt frälst. (Man välsignade inte Israel och då var det kört) Läs mer här.
  

• Väckelsefrustration: Den ständiga väckelseivern (som profeterades på var och vartannat möte) hjälpte föga i vardagens alla utmaningar. (Läs mer här och här) Det blev en ständig jakt efter skatten vid rengnbågens slut. Istället för att göra oss mer missionella så cementerade denna iver oftast vår subkultur.
  
  Speciellt de två sista punkterna (men även 2:an och 3:an) skulle jag vilja tackla med en sund Gudsrikes fokusering.

Vad säger ni, fattas något eller tycker ni jag är orättvis?

Uppdaterat den jan 2009
Tidningen Dagen tar upp den här problematiken i en intressant serie här och här. Läs även Jaktlunds blogg här och här.

Hur läser vi bibeln egentligen?

Det här är en stor fråga som jag ofta funderar på, den väcktes på nytt när jag i Dagen läste om Ulf Stenlund som gett ut en boken "Hur gjorde Gud". Ännu en kristen bok som handlar om skapelseberättelsen ur ett naturvetenskapligt perspektiv.

Jag beundrar Stenlund, tänk att få ge ut en bok. Det är bra gjort, inget ont om det. Samtidigt misstänker jag att vi gör våld på texterna i Första Mosebok om vi ständigt vill tvinga in dem i en trång, modern naturvetenskaplig box.

Rör inte texterna mer vid känslor av vördnad och hänförelse än matematik och fysik? Blir de sämre för det? Mindre sanna? Eller har vi missat något i vår iver att ge dem trovärdighet?

Vad säger ni?