Enhet + Hierarki = Problem

Apropå min förra bloggpost så fortsätter jag på temat hierarkier. Ulf Ekman menade i senaste Keryx att frikyrkans problem är bristen på hierarkier. Inte så konstigt, han är ju själv ledare för en rörelse som bygger på tydliga hierarkier. Samtidigt så bär Ulf på en vision om enhet mellan kristna. Jag har ingen anledning att ifrågasätta den visionen men den här kombinationen av betoningen på hierarkier och enhet känns som att blanda lera och järn. Som jag förstår enhet utifrån bibeln så handlar det om ömsesidighet och respekt. Att man erkänner varandra och godtar varandra med alla de olikheter och skillnader som ändå finns.

Men vad händer om den ena parten säger: "Enhet är att ni som har en annan syn på det här (hierarkier) än vi underordnar er oss"? Kommer inte alltid den som mer betonar ömsesidighet att komma i kläm gentemot den som mer betonar underordnande och hierarkier?

Jag utvecklar det hela lite mer här. Tyck till!

Låt mig komma med ett påstående

Det finns två spår i svensk kristenhet. Det ena drar åt mer av institutioner och ämbeten. Sen finns det en annan grupp som istället söker förenkla och fokusera på lärjungaskap och sändningen ut i världen.

Jag attraheras av det senare. Jag tror detta passar bättre i en efterkristen postmodern tid, även om jag har stor respekt för gänget i den första kategorin som till viss del kan hävda att traditionen och historien är på deras sida. Men vad säger ni? Ligger det något i min bristfälliga analys? Vilket spår sympatiserar ni i så fall med? Kan man förena dessa två?

Uppdaterat den 27 januari

Elof hänger på och fortsätter diskusionen här på den spännade bloggen "Kristen under jord". (som just nu kallar sig "Kristen under vatten"...)

Hur splittrade är vi egentligen?

Några funderingar kring "splittring". Ständigt återkommer detta beklagande över hur splittrade vi kristna är. Jag vet att det skett (och sker) tragiska och onödiga splittringar. Men hur är det just nu? Är det här ett problem i Sverige idag? När jag läste teologi i Örebro för flera år sedan så var klassen väldigt ekumeniskt, i stort sett alla klassiska frikyrkor fanns representerade + en kille som läste till präst.

Jag vet av erfarenhet att människor som flyttar till en ny stad i väldigt liten grad bryr sig om vilket sammanhang församlingen de går med i tillhör, där man trivs går man med. De flesta konferenser jag är uppvuxen med har varit mer eller mindre ekumeniska med kristna från hela kartan. Jag undrar igen? Är vi då så splittrade?

Från början växte det upp församlingar runt om i det romerska riket kring den kontroversiella bekännelsen att Jesus är Herre. Dessa församlingar såg lite olika ut beroende på var de fanns, utmaningarna, bekymren och omständigheterna såg olika ut. Man möttes primärt i hemmen och ibland fick man rapporter från andra håll via kringresande personer som Paulus. Enheten var inte hierarkisk eller ens organisatorisk men självklart såg man andra med samma bekännelse som sina syskon. När vi möter splittring i Nya Testamentet så var det ett problem i lokala gemenskaper. Behöver vi krångla till det mer nu?

Läs också gärna Jonas Melins tankar om enhet som jag helt och fullt delar.

Apropå "enheten"

Dagens Dagen är full av intressanta texter om enheten apropå S-E Daniel Nilssons debattartikel. Ulf Ekman skriver och intervjuas av Carl-Henric Jaktlund. Per Beskow skriver så här osv.

David Nyström gör en bra genomgång av hela "Livets Ord är på väg att bli Katoliker grejen" och jag delar, med några reservationer, hans slutsatser.

När det gäller allt tal om "enhet" så har jag följande invändning som jag också skrivit på Davids blogg Metanoia. Lite förmätet att citera sig själv kanske, men här kommer det:

"Jag vet att många yngre pastorer i mitt sammanhang (jag inkluderad) mer och mer upptäcker och utmanas av de anabaptistiska rötterna och det bryter lite mot en enhet där hierarkier och ämbeten betonas. Det behöver i och för sig inte vara ett problem om ömsesidig respekt finns. (problemet är att det ofta är de med en "enklare" syn på dessa frågor som förväntas att vika undan)

Personligen så är jag mest upptagen med "Missio dei" just nu. Hur når vi människor i en postmodern tid? Hur är vi församling? Osv. Självklart är detta inget motsatsförhållande till "enhet" men jag är väldigt skeptiskt till tanken som ibland skymtar förbi att det är mer av institutioner och hierarkier vi behöver. Jag tror tvärs om. Fram för det allmänna prästadömet! Varje kristen är en lärjunge med olika gåvor och förutsättningar, alla är lika viktiga!"

Så sant, så sant!

Jag har inte hunnit med vare sig min eller andras bloggar på några dagar, det är en del som måste fixas innan helgerna. Här kommer i alla fall ett citat från en sång jag fastnade för.

“We need each other more than we need to agree.”

Så sant, så sant!
Vi behöver inte alltid vara överrens, men vi behöver alltid varandra!

Du kan höra hela sången här.

Min syn på enhet

Det är mycket tal om ekumenik och enhet på gång, reaktionerna är blandade, en del blir lyriska andra livrädda. Bloggaren Charlotte Therese tar ett initiativ i den här riktningen som det är lätt att stödja.

Det finns ett bibelord som jag gillar apropå enhet och olikheter och det är från Rom 15:7:
"Godta därför varandra, så som Kristus har godtagit er till Guds ära"
Jag tycker det räcker ganska långt som grund när man samtalar om detta.

En viktig fråga är vad vi menar med "enhet"?

• Är det att vi går tillsammans till en stor kyrkobyggnad i varje stad?

• Är det att våra skillnader suddas ut?
  
  
• Är det att någon begär den andres underkastelse?
  

Eller är det att vi:

• bygger vänskap och relationer med syskon från olika traditioner.

• erkänner varandras både likheter och olikheter och låter oss berikas.

• respekterar varandra och när Herren leder gör saker tillsammans.

Jag tror på de sista tre punkterna. Många är rädda för enhet därför att man ser framför sig byråkrati och tungroddhet. (ofta utifrån erfarenheter på lokalplanet). Dessutom är man kanske rädd att någon större (och styggare) ska komma och "ta över". Men är man trygg i sin egen tradition så har man egentligen ingen anledning att frukta andras sätt att tänka.

Kort och gott, räcker inte vänskap, ömsesidighet och respekt ganska långt? Behöver vi krångla till det så mycket mer?

"Enhet i det väsentliga. Frihet i det oväsentliga. Kärlek i allt."
Rupertus Meldenius

Grejen är väl att enas om vad som är oväsentligt, men med kärlek och generositet borde det gå att i alla fall respektera våra skillnader och bygga på det gemensamma.

En sak till. Enhet är viktigt men det är Jesu sändning ut i världen också, så fort det riskerar att bli motsättningar här emellan blir jag skeptisk. All enhetsträvan måste hjälpa oss med frågan hur vi på bästa möjliga sätt "är församling" i en efterkristen tid. Detta perspektiv får aldrig tappas!

Problem på ekumenikens väg (del 1)

Det är mycket enhet och ekumenik på gång just nu. Jag tycker det är positivt, jag tror vi har mycket att lära av varandra. I really do!

Men låt mig ge ett personligt skräckexempel.
Jag var för ett tag sen (Den gången som ordförande i vårt lokala ekumeniska råd) på ett möte med några präster (SvK). Vi samtalade om vad vi har gemensamt och som den ekumen jag är så berättade jag lite om min väg, hur jag berikats av olika kristna traditioner osv. Det kändes som ett bra möte, även om jag slogs av hur lite dessa präster kände till om frikyrkorna i Sverige. Men mot slutet av samtalet så spärrar en av prästerna sina ögon i mina och säger.

"Men jag skulle aldrig kunna ta emot nattvarden av dig"

Hade det gjort mer ont om killen spottat mig rakt i ansiktet?

Svar: Nej

Jag fann mig inte att säga någonting, jag var förstummad. I Bilen på väg hem från mötet så var jag faktiskt ganska upprörd. Han hade inte bara trampat på mig (det tål jag) han trampade på den gemenskap jag tillhör. Det han sa var: Du är inte på riktigt, ni är inte på riktigt. När ni regelbundet samlas för att minnas vad Jesus gjort och äta av brödet och dricka av vinet så är det inte på riktigt. Hur kunde han?

Sånt skapar knappast en bra miljö för gemenskap och enhet.

Hur borde jag ha reagerat? Vad borde jag sagt?

Jag kommer garanterat att hamna i liknande situationer igen, därför är alla råd goda. Förresten om någon läsare tycker som prästen så respekterar jag det och ser fram emot ett bra samtal.

PS. Bland annat den här händelsen gjorde att jag skrev en debattartikel i Dagen om det allmänna prästadömet. DS.

Keryx väcker några frågetecken

Jag fick igår senaste numret av Keryx. Efter att ha träffat tidningens trevlige redaktör Benjamin Ekman på Frizon i somras så tänkte jag ge den en chans. Den är bra, jag rekommenderar Keryx, artiklarna är ofta både intressanta och välskrivna. Ni som följer bloggen Teologiskt Forum känner igen flera av författarna.

I det senaste numret fick jag dock några frågetecken. Inte helt oväntat i dessa tider så är temat enhet och Ulf Ekman skriver en intressant artikel: Den karismatska väckelsen och enhet. Det är några saker som återkommer i artikeln som skulle behöva förtydliganden. När Ulf vid ett tillfälle räknar upp riskerna som finns med nya karismatiska rörelser skriver han att en risk är: "att man inte längre tror sig behöva ett mer institutionellt ämbete". (sid 10 vänstra kolumnen) I Ulfs resonemang är det solklart att ett "institutionellt ämbete" är viktigt och behövs. Men frågan som kommer till mig är då, ja men hur ser det ut? Vad är det för något? Är det katolska kyrkans? Lutherska kyrkans? Har det överhuvudtaget med tankarna på apostolisk succession att göra? Eller räcker det som i mitt sammanhang att man har en församlings förtroende? Hur ser han på de ledarskaps modeller som redan finns i karismatiska sammanhang? Frågorna blir många och här behövs förtydliganden. Vad är ett "institutionellt ämbete" i Ulfs tankevärld?

Han skriver återkommande om det han kallar den "institutionella kyrkan". Han avslutar artikel men ett citat av Kardinal Suenens: "Vi kan aldrig avskilja den institutionella kyrkan från den karismatiska". (sid 18 vänstra kolumnen) Men är det oproblematiskt att bifalla ett sånt citat? Frågan vad blir då: Vad är den "institutionella kyrkan"? För Kardinal Suenens är svaret givet, det är naturligtvis den Romerska Katolska kyrkan, men är svaret lika givet för en protestantisk pastor? Vad är egentligen den "institutionella kyrkan" i Ulfs tankevärld?

Parallellt läser jag Allan Hirch bok "The forgotten way" och han ställer ju "The institutionalised church" mot en (bättre) modell som han kallar "The organic missional church". Ärligt talat, tanken att vi som kyrkor och församlingar behöver gå mer mot institutioner känns faktiskt inte så fräscht om du frågar mig. Men det är möjligt att jag är orättvis i min jämförelse.

Det finns ju en högljud kritik mot den sk "nya ekumeniken", mycket är onyanserat och urspårat men samtidigt finns berättigade frågor. Det är lite tråkigt att Ulf inte möter dem, snarare skapar han fler. Han varnar i sin ledare (sid 4) för de bloggar som i gällt röstläge sprider fördomar. Ulf skriver: "Visst kan frågorna tas på allvar". Men är det inte självklart att frågorna skall tas på allvar?

Tråkigt att verkliga möten så sällan sker, vi behöver verkligen samtala om frågor kring ämbetssyn, kyrkosyn och bejaka varandra men också ibland vara överrens att vi helt enkelt inte är överrens. Hoppas Keryx dyker djupare i dessa frågor framöver.

PS. Glöm inte bort min adventsutmaning. DS

Enhet mellan lärjungar inte institutioner?

Det talas mycket i Sverige idag om vikten av enhet. Vi ser hur kyrkor och traditioner närmar sig varandra. Inget fel i det, men vad menar Jesus i Joh 17:21? Talar han överhuvudtaget om enhet mellan olika institutioner?
Det är ofta så vi möter det, olika kyrkor och organisationer som av olika anledningar går samman.

Men är det inte enheten mellan lärjungar Jesus talar om? Är det inte rent av farligt att dra likhetstecken mellan olika kyrkor (institutioner, strukturer, hierarkier) och lärjungaskap? Tänk om Jesus inte bryr sig om institutionerna! Består inte kyrkan/församlingen fortfarande helt enkelt av de människor som valt att följa honom i den här världen, oberoende av kyrklig etikett.

Tänk om det fortfarande är hans lärjungar som är i fokus för hans förbön?
Jag misstänker att vårt problem många gånger är att vi definierar oss själva utifrån "institutionstillhörighet" istället för utifrån lärjungaskap.

Ligger det något i det jag skriver? Hur förändrar det i så fall vår syn på enhet? Vad säger ni?