Hur splittrade är vi egentligen?

Några funderingar kring "splittring". Ständigt återkommer detta beklagande över hur splittrade vi kristna är. Jag vet att det skett (och sker) tragiska och onödiga splittringar. Men hur är det just nu? Är det här ett problem i Sverige idag? När jag läste teologi i Örebro för flera år sedan så var klassen väldigt ekumeniskt, i stort sett alla klassiska frikyrkor fanns representerade + en kille som läste till präst.

Jag vet av erfarenhet att människor som flyttar till en ny stad i väldigt liten grad bryr sig om vilket sammanhang församlingen de går med i tillhör, där man trivs går man med. De flesta konferenser jag är uppvuxen med har varit mer eller mindre ekumeniska med kristna från hela kartan. Jag undrar igen? Är vi då så splittrade?

Från början växte det upp församlingar runt om i det romerska riket kring den kontroversiella bekännelsen att Jesus är Herre. Dessa församlingar såg lite olika ut beroende på var de fanns, utmaningarna, bekymren och omständigheterna såg olika ut. Man möttes primärt i hemmen och ibland fick man rapporter från andra håll via kringresande personer som Paulus. Enheten var inte hierarkisk eller ens organisatorisk men självklart såg man andra med samma bekännelse som sina syskon. När vi möter splittring i Nya Testamentet så var det ett problem i lokala gemenskaper. Behöver vi krångla till det mer nu?

Läs också gärna Jonas Melins tankar om enhet som jag helt och fullt delar.