Varför är ni med i SvK också?

Det har skrivits mycket i kristen press om det nyss avklarade kyrkovalet. En sak som jag förvånats över är att så pass många är dubbelanslutna (alltså med i en församling plus SvK) Jag förstår inte det här alls. Hur tänker ni?

Jag ser personligen en massa skäl emot dubbelanslutning men jag vill gärna höra hur ni resonerar först.

Så varför är ni med i SvK också?

Problem på ekumenikens väg (del 1)

Det är mycket enhet och ekumenik på gång just nu. Jag tycker det är positivt, jag tror vi har mycket att lära av varandra. I really do!

Men låt mig ge ett personligt skräckexempel.
Jag var för ett tag sen (Den gången som ordförande i vårt lokala ekumeniska råd) på ett möte med några präster (SvK). Vi samtalade om vad vi har gemensamt och som den ekumen jag är så berättade jag lite om min väg, hur jag berikats av olika kristna traditioner osv. Det kändes som ett bra möte, även om jag slogs av hur lite dessa präster kände till om frikyrkorna i Sverige. Men mot slutet av samtalet så spärrar en av prästerna sina ögon i mina och säger.

"Men jag skulle aldrig kunna ta emot nattvarden av dig"

Hade det gjort mer ont om killen spottat mig rakt i ansiktet?

Svar: Nej

Jag fann mig inte att säga någonting, jag var förstummad. I Bilen på väg hem från mötet så var jag faktiskt ganska upprörd. Han hade inte bara trampat på mig (det tål jag) han trampade på den gemenskap jag tillhör. Det han sa var: Du är inte på riktigt, ni är inte på riktigt. När ni regelbundet samlas för att minnas vad Jesus gjort och äta av brödet och dricka av vinet så är det inte på riktigt. Hur kunde han?

Sånt skapar knappast en bra miljö för gemenskap och enhet.

Hur borde jag ha reagerat? Vad borde jag sagt?

Jag kommer garanterat att hamna i liknande situationer igen, därför är alla råd goda. Förresten om någon läsare tycker som prästen så respekterar jag det och ser fram emot ett bra samtal.

PS. Bland annat den här händelsen gjorde att jag skrev en debattartikel i Dagen om det allmänna prästadömet. DS.

Varför motstånd mot kvinnor?

Jag är ju lite lagd åt "anabaptisthållet". Så när det gäller ämbetssyn brukar jag (skämtsamt) säga att jag är emot präster överhuvudtaget när frågan kommer vad jag tycker om kvinnliga. Innan någon blir arg, jag vet att det finns fantastiska ledare, herdar, evangelister, lärare m.m. som råkar vara präster, både manliga och kvinnliga. Men det här är inte en post om ämbetssyn. (Även om den naturligtvis spelar in). Det här handlar om det motstånd mot kvinnligt ledarskap som finns i stora delar av kristenheten, från katoliker till sydstatsbaptister. Jag förstår det inte. Inte alls!

Skulle du kunna tänka dig Jesus säga till kvinnorna vid graven: "Hör ni tjejer berätta inte om min uppståndelse för någon. Det är bättre att Petrus och grabbarna gör det. Ingen lyssnar ju på er ändå."? Nej, tänkte väl det! För mig känns det helt omöjligt med en sån bild av Jesus.

Eller tänk dig följande: En kvinna har gåvan att kommunicera, (någon som lyssnat på kvinnor någon gång?) hon har ledarskapsgåvor i sitt liv (någon som sett en mamma i aktion?) och hon brinner för Guds rike. Hon känner sig kallad till tjänst som antingen bibellärare/pastor/präst/evangelist/äldste etc beroende på tradition. Vad händer? Jo Gud blir arg! Varför? Därför att han inte tycker om kvinnor som undervisar och predikar. Ärligt. Känns det rimligt? Tänkte väl det! Det är inte den Gud du möter i evangelierna.
(Priscilla i apg 18:26 var förresten precis en sån kvinna)

Jag försöker verkligen förstå hur de sk "kvinnoprästmotståndarna" tänker. Det finns bibelord som skulle kunna tolkas åt deras håll, men ser man till sammanhanget ter sig de tolkningarna inte alls lika självklara. (Som Paulus: "Kvinnan ska tiga i församlingen" tex). Det finns å andra sidan en hel del bibelord som med lätthet kan tolkas som att Gud inte har några som helst problem med kvinnor i förkunnelse/ledarskap på olika sätt. Den Gud vi möter i bibeln ser till hjärtat.

Då kommer frågan: Varför i hela fridens namn väljer man det alternativ som utesluter en massa duktiga människor från tjänst i Guds rike? Jag hänger inte med!

Dagen uppmärksammar just nu att det är 50år sen Svenska kyrkan fick kvinnliga präster.

Uppdaterat den 2 oktober: Här är två insändare på samma tema. Den ena resonerar mer som jag och den andra tvärs om. Katoliken Birgitta Gustafsdotter skriver så här: "I all "modern" strävan efter ekumenik, tror jag att ämbetsfrågan har en nyckelposition.". Som förespråkare för det allmänna prästadömet tror jag hon har rätt. Även om våra slutsatser blir helt olika.

Finns det "särskilda" kristna?

Dagen skriver om en konferens med inriktning mot "vanliga" kristna, s.k. "lekmän" i Svenska Kyrkan som ordnats av Arbetsgemenskapen kyrklig förnyelse. Det hela handlar om att lyfta upp lekmännens betydelse i kyrkan. "Men de som egentligen är kallade att utföra mission är ju alla vanliga kristna." står det i artikeln. Till min glädje så problematiserar man lite kring själva ämbetssynen, en av föredragshållarna professorn i kyrkovetenskap Sven-Erik Brodd menar:

"Sven-Erik Brodd pekade på att det i kyrkohistorien ofta funnits tendenser att se de vigda som lite mer heliga och bättre kristna än andra. Som en reaktion på det förde bland annat den pietistiska traditionen fram det allmänna prästadömet, men den pietistiska tolkningen ledde till att det allmänna och särskilda prästadömet sattes mot varandra och att det blev en fråga om att dela på makten i kyrkan."

Frågan är bara var i Nya testamentet man hittar "det särskilda prästadömet"?
Som jag läser min bibels så är alla kristna "särskilda" präster:
"Men ni är ett utvalt släkte, kungar och präster, ett heligt folk, Guds eget folk som skall förkunna hans storverk. Han har kallat er från mörkret till sitt underbara ljus." 1 Pet 2:9

Det enda helt unika prästämbete jag kan hitta är Jesus som allas vår överstepräst:
"När vi nu har en mäktig överstepräst som har stigit upp genom himlarna, Jesus, Guds son, låt oss då hålla fast vid vår bekännelse." Heb 4:14

Jag utvecklade de här tankarna lite mer i en insändare för ett tag sedan.

Sen är jag naturligtvis positiv till att kristna sporras till tjänst, jag är övertygad om att konferensen är viktig jag hoppas verkligen att många blir uppmuntrade i sin sändning ut i världen. Jag har bara så svårt för det här med "ämbeten". Det är väl anabaptisten i mig som gör sig påmind.

Tapp eller verklighet?

Vi bor i ett land där många människor per automatik fötts in i en kyrka. Nu talas det om om flykt från denna kyrka biskopar är oroliga och olika strategier diskuteras, när det i själva verket handlar om att människor lämnar det de aldrig varit en del av.
Är det bara jag som tycker det här verkar knäppt? Den här principen gäller allt från frimärksklubbar till politiska ungdomsförbund. Jag kan ju inte gärna vara med i något jag aldrig gått in i. Är det någonstans denna princip gäller så är det en kristen kyrka/församling.

Jag blir inte klok på den församlingssyn som Svenska kyrkan står för. Det rimligaste av allt borde vara att skicka ut ett brev till alla i Sverige och fråga rakt upp ner: Hej! Vill du vara kvar i Svenska kyrkan? Om man sen inte personligen svarar jakanda på frågan (gärna med en kort motivation) så skulle man helt enkelt strykas. (givetvis skulle undantag göras för gamla, sjuka osv ingen skulle strykas mot sin vilja) Alternativt skulle frågan bara gå ut till de som fötts in i kyrkan, alltså inte till de som är döpta.

Det skulle bli ett enormt tapp. Men fördelen skulle var att sen vet Svenska kyrkan vad den verkligen har och utifrån denna sannare bild av verkligheten skulle de kunna bygga upp framtidens Svenska kyrka. Varför inte? Vi i frikyrkan brukar regelbundet uppdatera våra matriklar och medlemsregister. Medlem är endast den som själv vill det, eller? Vi måste anpassa oss till verkligheten gång på gång, varför skulle inte SvK kunna göra detsamma och komma ner från sin upphöjda "statskyrkotron"? Välkomna som en i gänget!

Koskinen säger ”Vi står vid ett vägskäl. Antingen blir vi en folkkyrka eller en sekt”. Vad menar han att de är nu då? Jag som kommen ur frikyrkan kan se många fördelar med att bli mer av en folkkyrka i bemärkelsen en församling där alla är välkomna oavsett var man befinner sig i sin vandring.
Men samtidigt måste det handla om Jesus och hans rike.

Kort och gott: En lokal församling/kyrka är en gemenskap av människor som tillsammans vill följa Jesus i den här världen. Sen må vi kallas oss pingstvänner, EFK:are, Svenska Kyrkan, Missionskyrkan eller vad som helst. Har jag missat nått?

Att sila mygg och svälja kameler

Jag läste nyss om en präst i Hedemora som lämnar sin tjänst för att man bytt ut nattvardsvinet mot ett alkoholfritt dito. Det här gör mig fundersam.
Som om den Jesus vi möter i evangelierna skulle säga: ”Ledsen vänner, jag skulle vilja komma med min närhet och välsigna er men för det så kräver jag åtminstone 12,5% alkohol, sorry” Allvarligt talat det låter ju helt befängt!

Den här prästen är så vitt jag förstår både ärlig och bibeltrogen, men hur kan det bli så galet? Som om den Gud vi tror på inte skulle se till hjärtat i första hand, utan till yttre perifera detaljer. I församlingen jag jobbar liksom många andra av frikyrkorna i Sverige så har vi alltid alkoholfritt vin. (anledningen är den historia av nykterhet som vi har inom frikyrkan, Dagen har just nu intressanta artiklar i ämnet) Så vitt jag förstår är Gud där och välsignar varje gång, trots bristen på alkohol.

Sånt här gör att jag ibland får större problem med präster som "tror på bibeln", är karismatiska och en massa andra saker som jag verkligen sympatiserar med. Men! Och det här är ett viktigt men. Men inte tror att Gud kallar kvinnor till präster/pastorer. Men tror att alkoholhalten i vinet avgör om Herren dyker upp eller inte. Men har en magisk syn på successionen (som i praktiken dissar de flesta frikyrkopastorer från Guds kallelse och uppgift).
Dessa vänner ger mig ofta mer huvudbry än mer liberala varianter.

Vore spännande med några raktioner från mina vänner i Svenska kyrkan!
Allt Gott!

Svenska kyrkan och...

Jag håller med Sten-Gunnar Hedin, och Kjell Zingmark
För mig var det självklart att gå ur Svenska kyrkan när jag började jobba som pastor i en frikyrkoförsamling för så där 8år sedan (kan man förresten gå ur något man aldrig gått med i?). Det krävdes inga minst sagt märkliga publikationer för det. Jag gick ur Svenska kyrkan därför att jag tror man ska vara helhjärtad i den gemenskap där man engagerar sig helt enkelt.

Dessutom vill jag som pastor möta mina vänner i Svenska kyrkan som jämlikar. För mig är det lika märkligt att vara med i låt säga, en EFK församling och en Missionsförsamling samtidigt, som det är att vara med i Svenska kyrkan och en annan församling på en och samma gång.
Jag har hört många besynnerliga argument för detta dubbla medlemskap. Bakom mångas resonemang anar jag en märklig föreställning att Svenska kyrkan ändå på något sätt är mer ”på riktigt”. (vilket jag finner mist sagt mycket märkligt)

Andra ser Svenska kyrkan inte som en kyrka utan som en kulturskatt man vill bevara, med vackra byggnader m.m. För mig är det en respektlös syn, för mig är det självklart att se dem som en kyrka om än med problem och en märklig syn en hel del saker.
Det kommer jag att återkomma till i framtida bloggar.

Mitt ställningstagande beror på att jag tror på den lokala församlingen, den lokala gemenskapen som jag är övertygad kan ta sig en mängd olika uttryck. Är det så konstigt egentligen?
Den gemenskap man finns med i är det väl också naturligt att ge sitt engagemang, sin tid och sina gåvor till. Vi orkar helt enkelt inte med att vara engagerade överallt!
Är det en frikyrkoförsamling, va bra! Är det i någon av Svenska kyrkans församlingar. Toppen! Men en åt gången låter vettigast i mina öron.

Visst ska vi ha omsorg om varandra men jag blev aningen trött på alla protestlistor mot företeelser i Svenska Kyrkan som florerade för ett tag sedan. Låt dem göra som de vill!
Utmaning till oss själva att visa hur en kristen kyrka kan se ut är stora nog!
Sen inte sagt att vi inte behöver hjälpa varandra ibland.
Några funderingar från mig bara.

Allt Gott!