Ett påstående om nattvarden

Jag tror den kristna församlingen är tänkt att vara en alternativ gemenskap mitt i världen där vi kallas att inkarnera de goda nyheterna om Guds rike. Vi är kallade att förkroppsliga vad det hela handlar om. För mig är det här långt meningsfullare än huruvida brödet och vinet verkligen förvandlas till Jesu kött och blod i nattvarden eller om personen som delar ut det har rätt "ämbete" eller ej och liknande frågor som för en del är det viktigaste.

När fler och fler attraheras av det sakramentala så sätter jag lite försiktigt ner klackarna. Jag är inte emot (jag har med stor behållning firat nattvard tex på Bjärka-Säby). Jag vill bara lyfta fram perspektiv som riskerar att gå förlorade (Om du som läser tycker jag ser motsättningar där inga finns så tveka inte att kommentera). Rob Bell resonerar åt det här hållet i sin bok "Jesus Wants to Save Christians" och jag har inte kunnat släppa det.

Det viktigaste är att Jesus får ta gestalt i våra liv, i vår gemenskap. Det är helt avgörande. När Jesus sa "Gör detta till minne av mig" så menar han definitivt mer än en liten brödbit och en klunk druvsaft. Han menade hela grejen, tjänandet, kärleken, detta att osjälviskt ge sig själv. Ja i förlängningen hela inkarnationen. "Som Fadern har sänt mig, sänder jag er...".

Om någon undrar firar vi regelbundet nattvarden på ett ganska klassiskt frikyrkovis. Det är viktiga tillfällen då vi påminns om vad Jesus gjort, gör och kommer att göra. Ibland behöver vi stanna upp, se bortom ritualen och fråga oss varför vi gör det vi gör och vad det ytterst handlar om.

Så tänker jag, hur tänker du?

PS. För ganska exakt ett år sen skrev jag så här på samma tema. DS

Nattvardsgemenskap

Dagen har i dag en intressant artikel om ett initiativ för enhet. Enhetens vänner. Målet är inget mindre än full gemenskap mellan pingstvänner, ortodoxa, katoliker och Svenskkyrkliga osv.
Det hela låter spännande. Men jag har några funderingar kring nattvarden. Tyvärr brukar enhetstankar tvärnita redan där. Låt mig berätta min syn på varför nattvarden inte borde vara ett bekymmer.

Om vi är överens om basic. Jesus instiftar en måltid som lärjungarna ska fira till hans åminnelse. (Luk 22:19) Tanken är, så vitt jag förstår det, att vi i gemenskapen äter brödet dricker vinet och minns vad Jesus gjort. OK so far?
De första församlingarna praktisera detta, vi ser att Paulus kommer med instruktioner till församlingen i Korint angående detta. Så småningom börjar det utvecklas olika teorier och synsätt på denna måltid. I dag har vi en mängd olika tolkningar, men måste det vara ett hinder?

Låt mig ta en bild, elektricitet tex. Vi har haft det rätt länge nu men jag fattar fortfarande inte hur det går till. Jag slår på lampan (eller datorn) och det fungerar. När det gäller el så skulle någon kunna betona sladdarnas betydelse, utan sladdar ingen ström. En annan skulle säga, nej det viktigaste är att du förstår exakt hur det här med växelström fungerar. Åter en annan skulle säga, vänner, visst allt det där är viktigt men för mig är det viktigaste att någon har betalt räkningen. Hänger ni med?

Visst, det finns fortfarande en del problem. Tex någon kanske säger, ja men det måste vara en auktoriserad elektriker som slår på strömmen. En annan skulle då kanske säga, det viktigaste är väl att det är en auktoriserad som kopplat ihop alltsammans, sen kan vem som helst slå på knappen, osv.
Men dessa saker borde gå att lösa i samförstånd.
Varför skulle vi inte kunna enas kring nattvarden? Någon har betalt räkningen! Jesus har dött och uppstått, han är vår gemensamma Herre och frälsare. Därför kan vi fira nattvard tillsammans. Sen behöver vi inte ha alla detaljer och betoningar gemensamt. Det fungerar ändå!
Behöver vi göra det svårare än så?

Tycker ni jag är förskräckligt naiv nu? Varför skulle inte det här fungera?

Sakramentalisering på gott och ont

Apropå det samtal som pågår just nu i Sverige (se här och här som två exempel) kring mer av sakramentala perspektiv på den kristna tron. Peter Halldorf är den främste företrädaren för den här inriktningen inom frikyrkan. Jag brukar oftast försvara Peter men jag vill i den här bloggposten lyfta upp några risker som jag anar med denna utveckling. (Jag har redan problematiserat den ämbetssyn som man ofta verkar få med på köpet i tidigare inlägg.)

Jag tror att den kristna tron innehåller mystik, samtidigt är jag övertygad om att den är mycket mer konkret och jordnära än vi många gånger anar. Mystiken kan blir skadlig om tron blir för abstrakt, samtidigt är den nödvändig för att tron inte ska bli platt.

Jag ser en risk om tex nattvarden görs för "religiöst komplicerad" och organiserad. Varför krångla till det? Nattvarden handlar främst om att vi som gemenskap träffas och minns vad Jesus gjort för oss. Vi minns hans död och hans uppståndelse och vi fylls av hoppet att han en dag ska återvända och upprätta allt. Sakramentala perspektiv är viktiga men de får aldrig leda bort från "basic" som handlar om kärlek, enkelhet, delaktighet och gemenskap.

Om det sakramentala blir lika med det "religiösa", så mynnar det ut i spetsfundigheter där fokus skjuts från det inre till det yttre. Där frågor om ämbetssyn, olika religiösa ritualer, religiösa kläder m.m. blir så viktiga att de riskerar skymma den enkla gemenskapen med Jesus och varandra. Samtidigt är jag positiv till det sakramentala perspektivet i den mån tron konkretiseras. Jag tror vi behöver mer av handlingar, jag har inget emot tex ljusbärare, olja, eller ikoner för den delen. För mig handlar det om pedagogiska hjälpmedel, inte om saker som i sig själv är heliga. (Jag fundera mer kring detta här och här)

Bloggaren Kingdom Grace har nyligen haft en intressant genomgång av boken Pagan Christianity
Hon citerar vad författarna skriver om nattvarden:

“For the early Christians, the Lord’s Supper was a festive communal meal…taken in an atmosphere of joy and celebration. By it, they proclaimed Christ’s victorious death and His future coming.” Over the years, “the Lord’s Supper became a sacred ritual which required a sacred person to administer it. It became shrouded in a religious mist. Viewed with awe, it was taken with glumness and completely removed from the communal nature.”

Tesen är att vi människor har en tendens att krångla till det mesta. Jag tyckte boken verkade så spännande att jag omgående beställde den på Bokus.
Hur ser ni på det här? Finns det risker med "sakramentaliseringen" eller är det bara fördelar?

(OBS, jag är medveten om jag använder mig av ordet sakramentalisering lite slarvigt i det här inlägget, hoppas ni förstår vad jag menar. Jag är öppen för korrigering. Kommentera på!)

Att sila mygg och svälja kameler

Jag läste nyss om en präst i Hedemora som lämnar sin tjänst för att man bytt ut nattvardsvinet mot ett alkoholfritt dito. Det här gör mig fundersam.
Som om den Jesus vi möter i evangelierna skulle säga: ”Ledsen vänner, jag skulle vilja komma med min närhet och välsigna er men för det så kräver jag åtminstone 12,5% alkohol, sorry” Allvarligt talat det låter ju helt befängt!

Den här prästen är så vitt jag förstår både ärlig och bibeltrogen, men hur kan det bli så galet? Som om den Gud vi tror på inte skulle se till hjärtat i första hand, utan till yttre perifera detaljer. I församlingen jag jobbar liksom många andra av frikyrkorna i Sverige så har vi alltid alkoholfritt vin. (anledningen är den historia av nykterhet som vi har inom frikyrkan, Dagen har just nu intressanta artiklar i ämnet) Så vitt jag förstår är Gud där och välsignar varje gång, trots bristen på alkohol.

Sånt här gör att jag ibland får större problem med präster som "tror på bibeln", är karismatiska och en massa andra saker som jag verkligen sympatiserar med. Men! Och det här är ett viktigt men. Men inte tror att Gud kallar kvinnor till präster/pastorer. Men tror att alkoholhalten i vinet avgör om Herren dyker upp eller inte. Men har en magisk syn på successionen (som i praktiken dissar de flesta frikyrkopastorer från Guds kallelse och uppgift).
Dessa vänner ger mig ofta mer huvudbry än mer liberala varianter.

Vore spännande med några raktioner från mina vänner i Svenska kyrkan!
Allt Gott!