Livets Ord i Dagen del 7. Ekumeniken

Enheten och ekumeniken behandlas i den sista artikeln om Livets Ord. Jag tycker rent generellt att det är positivt när kristna närmar sig varandra. Jag tillhör dem som inte ser några som helst vinster med att demonisera tex den katolska kyrkan. Samtidigt så finns det en del saker jag skulle vilja problematisera. En sån sak är den betoning på ämbeten och sakramenten som katolska och även andra kyrkor har. Här verkar trosrörelsen starka betoning på underordnande passa som handen i handsken.

Jag är ju ganska envis när det gäller att betona det allmännaprästadömet. Jag tror inte lösningen för församlingen ligger i mer tydliga hierarkier utan i större delaktighet. Historien visar att dessa två märkligt nog ofta hamnar i konflikt med varandra. Stark betoning på ämbeten riskerar att passivisera "vanligt folk" som då kallas "lekmän".

Men en stark betoning på församlingen som en kropp där alla delar behövs, där alla är viktiga pusselbitar skapar delaktighet och engagemang. Lärjungaskap helt enkelt. Sen är det klart att olika gåvor behövs och en del har tex tydligare gåvor när det gäller ledarskap än andra och de ska uppmuntras och stödjas. Det är väl mitt (ana)baptistiska arv som ger sig till känna.

Det är spännande att Baptistsamfundet, Missionskyrkan och Metodistkyrkan planerar att gå samman, men jag undrar hur de tacklar den här dimensionen? Jag har Allan Hirschs varning ringade i öronen: Ju mer betoning vi lägger på kyrkans organisation och struktur desto mer "religion" får vi och desto mindre kommer vi att betona lärjungaskap och efterföljelse.

"Jesus and religion don’t mix well together"
Allan Hirsch"

Jag har skrivit tidigare kring samma ämne här:

Allan Hirsch del 1. del 2, del 3, del 4.

Behöver vi heliga prylar och platser?

Sakramentalisering på gott och ont

Vilken väg vill vi gå?

Vad säger ni om detta?

Sakramentalisering på gott och ont

Apropå det samtal som pågår just nu i Sverige (se här och här som två exempel) kring mer av sakramentala perspektiv på den kristna tron. Peter Halldorf är den främste företrädaren för den här inriktningen inom frikyrkan. Jag brukar oftast försvara Peter men jag vill i den här bloggposten lyfta upp några risker som jag anar med denna utveckling. (Jag har redan problematiserat den ämbetssyn som man ofta verkar få med på köpet i tidigare inlägg.)

Jag tror att den kristna tron innehåller mystik, samtidigt är jag övertygad om att den är mycket mer konkret och jordnära än vi många gånger anar. Mystiken kan blir skadlig om tron blir för abstrakt, samtidigt är den nödvändig för att tron inte ska bli platt.

Jag ser en risk om tex nattvarden görs för "religiöst komplicerad" och organiserad. Varför krångla till det? Nattvarden handlar främst om att vi som gemenskap träffas och minns vad Jesus gjort för oss. Vi minns hans död och hans uppståndelse och vi fylls av hoppet att han en dag ska återvända och upprätta allt. Sakramentala perspektiv är viktiga men de får aldrig leda bort från "basic" som handlar om kärlek, enkelhet, delaktighet och gemenskap.

Om det sakramentala blir lika med det "religiösa", så mynnar det ut i spetsfundigheter där fokus skjuts från det inre till det yttre. Där frågor om ämbetssyn, olika religiösa ritualer, religiösa kläder m.m. blir så viktiga att de riskerar skymma den enkla gemenskapen med Jesus och varandra. Samtidigt är jag positiv till det sakramentala perspektivet i den mån tron konkretiseras. Jag tror vi behöver mer av handlingar, jag har inget emot tex ljusbärare, olja, eller ikoner för den delen. För mig handlar det om pedagogiska hjälpmedel, inte om saker som i sig själv är heliga. (Jag fundera mer kring detta här och här)

Bloggaren Kingdom Grace har nyligen haft en intressant genomgång av boken Pagan Christianity
Hon citerar vad författarna skriver om nattvarden:

“For the early Christians, the Lord’s Supper was a festive communal meal…taken in an atmosphere of joy and celebration. By it, they proclaimed Christ’s victorious death and His future coming.” Over the years, “the Lord’s Supper became a sacred ritual which required a sacred person to administer it. It became shrouded in a religious mist. Viewed with awe, it was taken with glumness and completely removed from the communal nature.”

Tesen är att vi människor har en tendens att krångla till det mesta. Jag tyckte boken verkade så spännande att jag omgående beställde den på Bokus.
Hur ser ni på det här? Finns det risker med "sakramentaliseringen" eller är det bara fördelar?

(OBS, jag är medveten om jag använder mig av ordet sakramentalisering lite slarvigt i det här inlägget, hoppas ni förstår vad jag menar. Jag är öppen för korrigering. Kommentera på!)