Därför gillar jag hela "Emerging Church" grejen

Det har skrivits ganska mycket om Emerging Church (EC) Tack vare att Stefan Swärd lyfte det hela på sin blogg för ett tag sen. EC är ju ingen ny kyrka eller rörelse på det sättet utan helt enkelt ett samtal om vad kristen tro är och hur det kristna livet kan levas ut. Det är därför med nödvändighet ett svårfångat och spretigt fenomen. Samtidigt som det är just en konversation så är uttrycken för det hela ofta väldigt praktiska och jordnära, tyngdvikten ligger på hur den kristna tron ser ut. "What does it look like?" är en fråga som ofta kommer igen.

Jag har läst böcker av bla Rob Bell och Brian McLaren. Även Alan Hirsch skulle kunna räknas in här och det mycket friska "Missional" tänket, där man verkligen betonar Jesus sändning. Jag ska inte räkna upp fler namn, det är många som faller inom ramen för detta. En del säger förresten att termen "Emerging Church" är ute, det må så vara men samtalet är i allra högsta grad levande, viktigt och spännande. Det som går igen i allt detta är en tydlig fokusering på Jesus som Herre och vad den bekännelsen betyder.

Det finns människor i det här samtalet med en liberalare (gillar egentligen inte den här uppdelningen) bibelsyn än jag har och det finns dem med en mer fundamentalistisk tolkning och det är helt okej. Jag har lärt mig livsviktiga sanningar om Guds rike från båda dessa grupper. Jag har tex "liberala" vänner som utmanat mig när det gäller evangeliets sociala dimensioner.

Det som gör mig bekymrad är vissa kristnas totala ovilja att fundera över hur den kristna tron kan gestaltas. För dem så är det en ryggradsreflex att ropa "villolärare" och komma med domsord. Precis på samma sätt reagerade fariséerna när Jesus kom och berättade om riket annorlunda. Lite läskigt om du frågar mig.

Om du följer kommentarerna på tex Carl-Henric Jaktlunds blogg, Stefan Swärds blogg och även här så möter du snart denna totala ovilja mot att tänka annorlunda. Sådana tvärsäkra människor skrämmer mig, för dem är inte bibeln berättelsen om en Gud som älskar. Den är en hammare att slå folk i huvudet med. Hur möter man det?

Här på Kolportören hoppas i alla fall jag att det här samtalet kan fortgå i alla dess former. Självklart ska allt prövas. En sak som är bra med EC är just att prövning ständigt uppmuntras. Det ser jag som en inbyggd skyddsmekanism.

Vad vi än väljer att kalla det. Låt oss fortsätta att resonera kring hur de goda nyheterna om Jesus kan förvandla oss och på bästa sätt förmedlas till människor i Sverige idag!

Jag avslutar med ett citat från Mars Hills hemsida:

We have great confidence that God will restore all of creation under the authority of Christ. We believe that every church has to ask the question: "What does it look like for us to live out that future reality today?" We are constantly exploring, questioning, and wrestling with new and creative ways to live out and communicate the teachings of Jesus. Because we see faith as a journey, change is assumed, innovation is expected, and rebirth is welcomed.

Apropå "enheten"

Dagens Dagen är full av intressanta texter om enheten apropå S-E Daniel Nilssons debattartikel. Ulf Ekman skriver och intervjuas av Carl-Henric Jaktlund. Per Beskow skriver så här osv.

David Nyström gör en bra genomgång av hela "Livets Ord är på väg att bli Katoliker grejen" och jag delar, med några reservationer, hans slutsatser.

När det gäller allt tal om "enhet" så har jag följande invändning som jag också skrivit på Davids blogg Metanoia. Lite förmätet att citera sig själv kanske, men här kommer det:

"Jag vet att många yngre pastorer i mitt sammanhang (jag inkluderad) mer och mer upptäcker och utmanas av de anabaptistiska rötterna och det bryter lite mot en enhet där hierarkier och ämbeten betonas. Det behöver i och för sig inte vara ett problem om ömsesidig respekt finns. (problemet är att det ofta är de med en "enklare" syn på dessa frågor som förväntas att vika undan)

Personligen så är jag mest upptagen med "Missio dei" just nu. Hur når vi människor i en postmodern tid? Hur är vi församling? Osv. Självklart är detta inget motsatsförhållande till "enhet" men jag är väldigt skeptiskt till tanken som ibland skymtar förbi att det är mer av institutioner och hierarkier vi behöver. Jag tror tvärs om. Fram för det allmänna prästadömet! Varje kristen är en lärjunge med olika gåvor och förutsättningar, alla är lika viktiga!"

Missionellt nätverk

I dag har jag gått med i det nystartade nätverket Missional Tribe. Där funderar, utmanar och samtalar (och allt annat man gör i ett socialt nätverk av "tribe modell") ett gäng människor, mest från USA men även från Europa, bla. Storbritannien och Sverige kring hur vi på bästa sätt kan gestalta de goda nyheterna om Guds rike i vår tid.

Som pastor i en församling så utmanar det här mig mer än det mesta. Jag ser allt det som sker i Svensk kristenhet genom den här linsen. Ta enhetsfrågorna tex, enhet javisst! Om det hjälper oss att nå ut med budskapet, att inkarnera evangeliet. Om det ger oss redskap att ännu mer vara "församling" mitt i den kultur och det sociala sammanhang där vi finns. Jag tror förresten inte det finns några motsättningar mellan enhet och att gestalta evangeliet, tvärt om.

Det är därför jag tror att enhet fungerar bäst mellan individer, inte mellan institutioner. Jag tror inte på institutioner, jag tror tvärt om på en enkel gemenskap där alla är viktiga, där allas gåvor räknas, där ingen är förmer än den andre. (därav mina tvivel kring "ämbeten") Jag har mer än gärna gemenskap med alla som längtar efter det här oavsett vilken variant av kristenhet de kommer från. Det är därför jag gillar sociala nätverk av den här typen.

Tycker du förresten att att "missionell" är ett nytt och konstigt ord så hittar du bra förklaringar här.

Dekalmissionen

(Varning denna bloggpost består av sentimentala minnen utan något tydligt syfte, den får räknas under kategorin "saker jag bearbetar")

Någon som minns Dekalmissionen? När jag tänker tillbaka så känns det längre sedan än de snart 20år det faktiskt handlar om. Kom ihåg att det här utspelade sig innan vi på allvar började reflektera över att vi faktiskt finns i ett efterkristet samhälle. Det här var innan alpha-grupper m.m, det måste ändå räknas som en förmildrande omständighet. Samtidigt är det inte 1930-talet jag minns utan 1990-talet.

Jag hade precis tagit körkort, min första bil var en blå golf. Jag ville vara så radikal som möjligt. Därför var jag med i Dekalmissionen, håll i minnet att det här var innan Internet, innan bloggar osv.

Tidigt 90-tal kunde man nämligen få hem klistermärken att evangelisera med. Rakt i brevlådan damp de ner med budskap som: "Välsigna Israel", "Du behöver bli frälst" osv. På min blå Golf stod det just: "Du behöver bli frälst". Med dekalerna så kom det också en liten pedagogisk seriestripp. Just den här handlade om två killar som såg en bil med dekalen på. Följande (komiskt osannolika) samtal utspelar sig i seriestrippen: "Du, kolla den där bilen där". "Ja titta, vad står det?". "Du behöver bli fräst". "Du Kalle, det har jag tänkt på länge, undra var närmaste kyrka är"...
Det märkliga är att då kändes scenariot inte helt "way off", det kändes tvärt om som om man var värsta evangelisten som åkte om kring. Samtidigt dånade Livets Ords senaste lovsångsband ut ur högtalarna på den stackars Golfen. Gissa om man var radikal!

Det vore otroligt spännande att höra om någon kom till tro genom dessa dekaler, min tveksamhet är stark men jag är bered att ändra mig.

Så tänkte vi då, hur tänker vi nu?

"The Sunday Driven Church"

Vi hade en bra gudstjänst i går. Jag tycker verkligen om våra gudstjänster, visionen är att det ska vara så enkelt avslappnat och familjärt som möjligt utan att upplevas intimt och obekvämt för den som kommer första gången. Välkomnande och öppet, varmt och kärleksfullt. Ja ni märker att jag funderat en del på det här med gudstjänsten. Jag är inte ensam, det gör vi ofta i våra kyrkor. Man hör ofta fraser som: "Gudstjänsten är vårt ansikte utåt", "Gudstjänsten är det viktigaste vi gör" osv. Oändligt med tid och resurser läggs ner på att skapa den perfekta gudstjänsten.

Några saker har fått mig att ifrågasätta lite av detta. Visst, jag tror gudstjänsten är viktig men är den verkligen SÅ viktig? Dave Steell som vi träffade på church.co.uk sa att gudstjänsten bara var en bråkdel av allt de gjorde som församling. Något förvånade så var det mycket riktigt inte mer än max 100 besökare och många stolar stod tomma. Det var helt tydligt att gudstjänsten inte var navet kring vilket allt snurrade. Ändå får väl church.co.uk räknas som en av de mer livaktiga och inflytelserika församlingarna. Dave betonade att vårt (och församlingens) liv 24 timmar om dygnet var det viktigaste, inte vad som händer några timmar på söndag förmiddag. Det här väckte min nyfikenhet. Sen läste jag en intressant bloggpost av John Smulo på samma tema som han kallade just: The Sunday Driven Church.
Han problematiserar kring vår gudstjänstfixering och lyfter upp följande risker:

• Entertainment. I think this focus has created a Christian culture that mirrors mainstream culture's thirst for entertainment. Sunday services have largely become a spectator sport where most observe what is occuring from a stage.
  
  
• Consumerism. Many Christians go to church to consume knowledge and worship songs. As is the case in a consumer culture, if one local church doesn't provide the desired product--whether of worship, sermons, or youth group--there are always plenty of other churches that do.
  
  
• Isolation. In most places in the world, there are only a very small percentage of people who attend churches. As a result, Christians find themselves hidden away from the world around them during most of the time they gather together.

Hur ser ni på Gudstjänsten och vad säger ni om riskerna Smulo räknar upp?

Allan Hirsch del 3

Allan utmanade oss ordentligt när det gäller vår sändning ut i världen. Matteus 28 säger ju att vi ska gå ut i hela världen och göra lärjungar, inte i första hand syssla med kyrkostrukturer och en massa konstigheter. ("and all that stuff" som Allan sa). Det stora problemet är att vi allt för ofta har gjort detta andra på bekostnad av lärjungaskap, att hjälpa människor att bli så lika Jesus som möjligt helt enkelt.

Allan spetsade till det hela när han sa något i stil med:
The Church doesn't have a mission, the mission has a church.

Alltså församlingen har inte ett uppdrag, uppdraget har en församling. Därför är församlingen missionerande/missionell till sin natur. Mission är inte primärt något som sker någon annanstans. Mission finns där församlingen finns, mission är alltså inte bara ett bihang som man hänger på. Nej Guds sändning ut i världen är själva grejen med alltihop. Missio Dei. Församlingen finns alltid i en kulturell kontext där den ska visa på Jesus och göra lärjungar. "Redeeming the culture" som Allan sa. Allan menade att vi måste bort från det starka fokus på församlingen/kyrkan som finns i våra traditioner och istället fokusera mer på själva sändandet.

Allan argumenterade att någonting gick riktigt snett på 300-talet. Fram till dess så var den kristna rörelsen dynamisk och växande. Man beräknar att 30% av invånarna i romarriket trodde på Jesus. Men sen kommer Konstantin och äktenskapet med staten, vi har gapet som kommer in mellan lekmän och prästerskap. Kyrkan handlar så småningom mer om strukturer än om lärjungaskap. (Jag är medveten om att det här låter för svart/vitt, trots att jag förenklar grovt hoppas jag ni hänger med på huvudtesen) Vi glider längre och längre bort ifrån evangeliernas Jesus från Nasaret. Det här gäller inte bara de historiska kyrkorna, vi lider alla av detta. Därför säger Allan: "Back to Jesus!".
Jag återkommer med mer.

Ni som var där/eller känner Allans böcker mer än jag komplettera/korrigera gärna!

Uppdaterat den 4 maj. Kristofer på "Kristofer upp-och-ned" skriver också om Hirschsamlingarna och EFK-Kongressen. Läs här.