Keep it Simple

Jag har varit till Dalagården på midsommarkonferens som det så käckt heter. Jag och de två äldsta barnen sov i bilen medan frun och de två minsta stannade hemma. Barnen älskade att springa omkring (eller klaffsa omkring, det regnade mycket) på området och gå på bra samlingar.

Det som gav mig mest på hela konferensen var att jag hann med en snabbfika med Victor John och hans fru Solevi. Victor är en oerhört fascinerande man som står i ett explosivt arbete i Norra Indien. I det som förr kallades missionärernas begravningsplats växer den kristna kyrkan som aldrig förr. Den rörelse Victor startat har vuxit till över 3000 församlingar. 10.000 tals döps årligen. Detta är faktiskt en av de kristna rörelser som växer snabbast i världen.

Victor berättade hur han som missionär i Indien drömde om att få leda en megaförsamling, med en stor kör (tänk Yonggi cho typ). Men det blev inget med det. Gud sa åt honom att han aldrig skulle komma att leda en "elefant församling". Varför? Jo en elefant konsumerar hejdlöst mycket och det tar 25år innan den kan få sitt första barn. Gud sa till Victor att han istället skulle grunda "kanin församlingar". Församlingar som inte konsumerar en massa utan som istället förökar sig och växer så det knakar, de är inte stora och svårhanterliga utan små och fruktsamma. Och så blev det med Guds hjälp.

Det Victor står i är ett arbete som verkligen fungerar. Man predikar evangeliet i all sin enkelhet och under och tecken sker, sen grundas församlingar helt utan byråkrati och en massa hierarkier. "Trust the Holy Spirit" som Victor säger. Man är måna om att möta människor i den kultur där de finns. Mönsterbilden tar man från evangelierna (tex Luk 10). Jag är övertygad om att det finns principer här som skulle fungera bra även här hemma i Sverige.

Det som jag kommer att bära med mig från mötet med Victor är följande råd: Keep it Simple

Mer om Victor John kan du läsa hos Mattias Neve här och här och hos Richard Hultmars här och här. Jag har skrivit om honom tidigare här.

Ingen Segerrapport

Först blev jag glad när jag igår hörde om Johannes Amritzer planerade församlingsplantering. Jag är nämligen skeptisk till när stora församlingar lägger gåvor på hög och tyckte Märsta gjorde rätt som knoppade av sig. Tyvärr var det inte så bra som jag hoppades. Det hela har tydligen sin grund i nån sorts konflikt, jo jag vet att Paulus och Barnabas också bråkade men det är ändå beklämmande när kristna ledare inte kan samarbeta. Ingen segerrapport direkt...

Sven Bengtsson skriver väldigt öppet om det hela på sin blogg och Amritzer är entusiastisk som vanligt. Jag hoppas verkligen att det blir bra för båda parter i slutändan och jag tror verkligen att nya församlingar behövs i Stockholm. I wish them all the best!
(Jaktlund har lite mer info på sin blogg)

Samtidigt så styrker det här mina misstankar mot starka ledarskapsmodeller á la apostoliska nätverk och liknande men det är en annan bloggpost.

Livets Ord i Dagen del 3

Bröt Livets Ord mark för nya församlingar?
En fråga som lyfts i Dagens reportage är huruvida Livets Ord verkligen bröt mark på ett positivt sätt när det gällde församlingsplantering i Sverige. Ulf Ekman är övertygad om det, jag citerar artikeln:

Ulf Ekman tror att en stor del av kallelsen var att bryta igenom barriären och visa att det går att starta nya församlingar. "Alla samfund talar om det i dag, och det tror jag att vi är en av orsakerna till."

Jag är lite tveksam av följande anledningar. Jag minns när Segerbaneret började i Leksand, Dalarna. Nästan alla församlingar i Borlänge upplevde hur familjer "bröt upp för att gå med Gud". Jag mins ett samtal till min familj från en person som valde att bryta upp från vår församling: "Ni måste följa med, Jesus kommer snart tillbaka och då blir ni i Korskyrkan kvar!" Så laddad var stämningen! Känslan att detta var det största och sista Gud gjorde var stark och påtaglig. Nu gällde det att hänga på! Pastorer stod villrådiga församlingar splittrades och mängder av sår skapades. Självklart var det inte bara de som gick som gjorde fel, många gånger kände de sig utfrysta och tvingade. Hela situationen var helt enkelt olycklig.

Jag vet inte hur det ser ut tex med Segerbaneret i dag (de verkar i alla fall inte ha en hemsida), men intrycket är att de för en ganska tynade tillvaro. (Jag är öppen för korrigering) Flera av de människor som drog iväg har kommit tillbaka till Borlänge, många har lyckligtvis hittat hem i andra församlingar men hel del hamnade i ett vakuum. Jag kan inte låta bli att fråga mig: Var det nödvändigt? Var det verkligen så bråttom?

När jag tänker mig församlingsplantering tänker jag något helt annat. Jag tänker mig församlingar som ser ett behov och som förlöser människor att fylla det behovet. Man planterar en församling och detta sker i kärlek och samförstånd med befintliga församlingar med utgångspunkt i en trygg moderförsamling.

När jag sagt det så vill jag betona att självklart så utvecklades många av dessa trosförsamlingar till stabila gemenskaper, jag har tex stor respekt för Centrumkyrkan i Heby (f.d. Herrens gård) som verkligen gjort upp med sitt förflutna och nu har väldigt bra relationer med de andra församlingarna i Heby. Tyvärr har det inte blivit så på alla platser.

Hur såg det då ut i Sverige på 1980-talet? Det är alltid svårt att måla upp ett "What if" scenario. Men låt mig försöka. Det fanns kontakter med församlingsplanteringsrörelser i England. Mitt samfund (Örebromissionen på den tiden) hade tex kontakter med församlingsplanteringsrörelsen Ichthus , troligtvis hade hela tänket kring församlingsplantering kommit hit ändå och kanske på ett mer mjukt sätt. Några församlingar/gemenskaper hade ju också planterats innan Livets Ord. Med det inte sagt att LO inte behövdes, men kanske är bilden mer mångfasetterad?

Vad tror ni som idag jobbar med församlingsplantering, hur mycket hjälp har ni haft av Livets Ord? Är det mest hjälp eller stjälp? Jag är nyfiken.