Tänka rätt eller göra rätt. Del 2

"Vad säger ni om det här: En man hade två söner. Han vände sig till den ene och sade: "Min son, gå ut och arbeta i vingården i dag. Han svarade": "Nej, det vill jag inte", men sedan ångrade han sig och gick. Mannen vände sig till den andre och sade samma sak. Han svarade: "Jag skall gå, herre", men han gick inte. Vilken av de båda gjorde som fadern ville?" De svarade: "Den förste." Då sade Jesus till dem: "Sannerligen, tullindrivare och horor skall komma före er till Guds rike.
Matt 21:28-31

Ja, vad säger vi om det här? Här har vi två söner. Den ene säger att han ska gå och arbeta i vingården. Han har den rätta bekännelsen. I vår tid skulle han platsa som en god evangelikal kristen. Han har minsann skrivit under på alla de rätta trosbekännelserna. Det är absolut inget fel på hans ortodoxi, i alla fall inte i teorin.

Men den andre sonen. Hurdan är han? Han är tveksam till att formulera sig efter strikta mallar. Han vill helt enkelt inte och han är ärlig med det. Hans bekännelse är inte mycket att hurra för. Kanske skulle vi evangelikala klassa honom som liberal, flummig eller rent av avfällig?

I den här berättelsen så finns bekännelse och förnekelse. Men vad är det egentligen som räknas till slut. Den som gjorde faderns vilja var den som kavlade upp armarna och faktiskt arbetade i vingården. Inte nödvändigtvis den med den rätta bekännelsen. Det här talar till mig om att ortodoxin aldrig får bli viktigare än ortopraxin. Poängen är att Guds rike är riket annorlunda, riket där de första lätt blir de sista, ett rike där intellektuell kylighet och vältrimmade formuleringar inte räcker.

Guds rike är ett rike som måste gestaltas i både ord och handling.

Jag vet att båda behövs. Jag vet att det egentligen inte borde finnas någon motsättning mellan ortodoxi och ortopraxi. Det är bara det att jag är uppvuxen i en kristen tradition som nästan enbart betonat bekännelsen. Att bli en kristen handlade bara om Rom 10:9 "Ty om du med din mun bekänner att Jesus är herre, och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, skall du bli räddad."

Jag tror fortfarande att bekännelsen är viktig, absolut. Men jag är övertygad om att undervisning om kristen tro också måste inbegripa evangeliernas perspektiv.

Vad säger ni?

Tänka rätt eller göra rätt?!?

Det finns en psalmvers som jag gått och nynnat på den senaste tiden. Det är egentligen en påsksång: "Vi tillber inga läror och ingen from idé. Vi är ett folk på vandring i tro på livets Gud"

Det finns en version av kristen tro där rätt lära är viktigare än rätt liv. Där fromma idéer väger tyngre än praktisk handling. Jag samtalade nyligen med en god vän som är ute på ett missionsfält någonstans. Han berättade att han alltid brukar bära med sig sina grannars sopor när han går till soptunnan. En annan missionär frågande honom varför. "För att visa på Jesu kärlek" svarade han. Den andra missionären rynkade sin panna och sa: "Tror du någon blir fräst genom gärningar?" Det visade sig att för den missionären var det viktigare att dela ut biblar än att bära ut sopor.

Den här berättelsen illustrerar något jag möter ibland. Så fort man antyder att det kristna livet handlar om något synbart och konkret så finns det de som frenetiskt börjar prata om nåden och risken med det man kallar "laggärningar". Det här förvånar mig alltid lika mycket därför att jag aldrig sett någon motsättning här. Jag har mina misstankar att det här tänket bygger på en grav missuppfattning om vad Guds rike, ja hela den kristna tron handlar om. Med andra ord: Varför är det så ofta lättare att värna om ortodoxin än om ortopraxin?

Vad säger ni?

Hjälp! Jag är en villolärare!

Här kommer en bekännelse. Jag är en villolärare! Innan de som anklagat mig för att vara just detta applåderar så vill jag förtydliga mig. Jag är inte en heretiker när det gäller min bekännelse. Jag får nog betraktas som en tämligen ortodox evangelikal. Några har här på bloggen försökt framställa min teologi som heretisk men det är den inte, i alla fall inte om du tittar på papperet. Hittar du fel där är det du som är petig. Variationer finns naturligvis, jag är en hyfsat karismatiskt baptist som gillar Lausannedeklarationen, det kan kanske någon reta sig på.
Men nej, det är inte där skon klämmer.
Det är värre än så.

"To fail to love like Jesus is the worst form of heresy, regardless of how true one's beliefs are." ~Gregory Boyd

Här kommer mitt problem: Jag älskar inte alltid som Jesus.
I min ljusa stunder så låter jag hans kärlek forma mig och flöda genom mig, men långt ifrån så ofta som den borde.

Men jag vet att Han älskar mig och jag vet att Han är fylld av nåd och barmhärtighet och det är det enda hopp som finns för villolärare som jag.

Att älska teologiskt sett

Från blggen "Out of Ur"