I dag har jag bokstavligt talat släpat mig till kyrkan för att predika. Redan i går hade jag feber, huvudvärk och magen var i olag. Hade jag varit lite förutseende kunde jag ju ha pratat med mötesledaren, det är ju inte så att jag är oumbärlig.
Så vitt jag förstår gick predikan bra. Jag inledde med att konstatera att ingen predikan innehåller hela sanningen, utan att en predikan när den är som bäst kan vara ett underlag för förvandlade samtal. Hur det blev med den saken har jag ingen aning om, jag smet hem så fort gudstjänsten var över.
Det kändes konstigt, samtalet med människor vid kyrk kaffet känns som kanske den viktigaste delen av hela grejen men jag ville ju inte smitta någon.
Jag som aldrig är sjuk...
