Nu är vi tillbaka efter en riktigt skön helg i Stockholm. Barnen har åkt tunnelbana för första gången (exotiskt om man kommer från Borlänge!) Vi gick på Junibacken (En sagoupplevelse som bygger på Astrid Lindgrens berättelser), riktigt kul faktiskt! Sagotåget är att rekommendera!
Men inget kalas utan krasch. Innan vi skulle åka på lördagsmorgonen så blev vår slambrunn överfull (vi bor på landet). Inte så kul! Kommunen låg efter och hade inte tömt. Efter en akututryckning så ordnade det sig och vi kom iväg (varför händer alltid sånt på en helg?).
På väg hem från Stockholm så började det ryka från höger framhjul. Det vissade sig att bromsen på något sätt gått i baklås, efter ett besök hos Citroën i Upplands Väsby så kunde vi fortsätta.
Och i morse så började det ryka betänkligt från min gamla Nissan Primera när jag skulle iväg till kyrkan. Lyckligvis så startade skrot 740:in. (jag har för många bilar, jag vet!)
Vad vill jag säga med det här? Jo dels att prylar ställer till det för oss. Det kan inte vara rätt att man ska gå omkring och oroa sig för bilar och avlopp! ”Gör er inga bekymmer” sa ju Jesus.
Visst vi behöver prylar (och avlopp!). Men gör de oss lyckligare? Knappast, fast helt klart underlättar de vår tillvaro i bästa fall. Det andra jag funderat på är upplevelser, Junibacken var en upplevelse men så var också tunnelbanan, det var också häftigt att bo på Morbror Mats golv!
Vad blir sensmoralen av detta:
Det är inte bara saker som kostar en massa pengar som är kul, alltså ger bestående positiva upplevelser. (Junibacken, bilar m.m.) utan även en tur med tunnelbanan, förutsatt att man bara har barnasinnet kvar (och kommer från Borlänge)
8 kommentarer:
Ja, hur många bilar har du egentligen?
Mina ungar som har flugit runt halva världen sedan de var nyfödda, tycker det är exotiskt och ytterst spännande att åka tåg.
Ibland är de lättroade, de små.
Så sant! Några ord om mina bilar. Jag har en väl fungerande (hoppas jag efter broms incidenten) Citroen C5 där hela familjen får plats.
Sen har jag två "skrotbilar", en gammal Volvo 740 och en inte fullt så gammal Nissan Primera. En ska bort! (tyvärr bor vi så att vi behöver två, men det får räcka!)
Barn kan verkligen "fånga ögonblicket" på ett helt fantastiskt sätt!
Ok, några ord om våra bilar. Vi har två, fastän vi egentligen inte behöver det (tycker jag). En Toyota som hela familjen får plats i plus kompisar, och en gammal Triumf Spitfire, som är min mans ögonsten. Jag måste erkänna att jag är svag för den också, påminner om tiden före ungarna, förälskelse och romantiska bilfärder i England...
Om den överlever så går det säkert i arv till en av sönerna.
Folk som dumpar bilar gör mig upprymd! Vi fimpade bilen för fyra år sen (har två små barn). Det har varit en stor befrielse. Tacksamhet till himlen! Ibland är det bökigt, förstås.
Färre prylar på jorden o mer investeringar i himlen tycker jag! Det är bättre avkastning på den himmelska rikedomen o den rostar inte heller. Fixa rost är ju för jävligt... ;)
/Jonas Lundström
Jonas. Jag håller med dig. Men i det här fallet (också) lever jag inte riktigt som jag borde kanske. Å andra sidan är Sverige inte bara städer, vi trivs verkligen en bit utanför. Tänk att vakna upp och se ekorre gnaga på...nått ;-) just nu skulle vi inte fixa det utan bil eländet! (Ok då, jag gillar bilar också...lite)
Ungefär 20 gånger i veckan tröstar jag och mina vänner varandra genom att säga att "det är en resa". Och jag tror verkligen det. Vi är ett folk på vandring. Att bli lik Jesus tar tid o Guds ande jobbar i viss mån med olika saker hos olika personer. Livet hänger också ihop och det går inte att rucka på en grej utan att andra aspekter påverkas. Osv. Men jag tycker det är viktigt, asviktigt, att vi verkligen rör oss mot en enklare livsstil.
/Jonas Lundström
Du är en HJÄLTE som klarar dig med de bilarna . Vi får väl med gemensamma krafter be om en ny miljöbil!
Läs: http://motcharisma.blogspot.com/
Håller med Jonas! Yes! Less is more!
Skicka en kommentar