Jean (eller John) Calvin (1509-1564) är en känd reformator som med undantag av Luther haft störst inflytande på protestantisk kristendom. Många räknar honom som sin store läromästare. Det fanns på Calvins tid en annan man som hette Miguel Serveto. Serveto var vetenskapsman och teolog. Serveto hade en lite luddig syn på läran om treenigheten, dessutom låg han anabaptisterna nära i sin dopsyn. Det här gjorde att han jagad av inkvisitionen flyr till Genève. Men väl där så blir han gripen av Calvin och bränd på bål. Calvin, som många kristna ser upp till, har alltså inga problem att se till att en meningsmotståndare dödas på det mest brutala sätt
(uppdaterad den 23 februari. David Nyström gjorde mig uppmärksam på att Calvin faktiskt försökte få domen omvandlat från bål till avrättning med svärd vilket är mindre smärtsamt och mer humant. David har också några andra invändningar, se kommentarerna.)
Det värsta är att han följer en lång och sorglig tradition som går tillbaka till Augustinus vilken var en av de första att acceptera våld i Jesu namn. Tyvärr var Calvin inte ensam bland reformatorerna, Luther gav liknande order.
Visst är det viktigt med läran om treenigheten och en rad andra saker, visst kan tex teologiskt finlir om Jesu preexistens vara fascinerande (och viktigt). Men är det inte konstigt att det ofta är de frågorna som ledde till att människor dödades? Kollar man på Jesu verkliga budskap så är det ju inte de här sakerna som är det viktigaste. Nej det radikalaste är ju budskapet om Guds rike, om att älska sina fiender. Budskapet om förlåtelse och upprättelse. Det är ju det som evangeliet handlar om! Jesus befallde oss ju att älska varandra!
Ändå har det ofta varit relativt perifera saker som lett till de stora bråken i kyrkan. Men hur många har man så mycket som nypt i örat för att de varit kärlekslösa? Hur många har man sagt till på skarpen för att de inte älskat sina fiender nog mycket? Däremot har man bränt folk på bål för deras syn på nattvarden!
Hallå! Någon mer än jag som tycker det här är både märkligt och illavarslande?
I min nästa blogg på det här temat ska jag alla fall lyfta upp lite positiva föredömen.
15 kommentarer:
Nu måste jag nog protestera lite. Calvin varken grep eller avrättade Servetus. Han hade ingen auktoritet att göra detta, och var inte ens medborgare i Geneve. Servetus greps av stadens myndigheter, och avrättades av dem. Calvins roll i det hela var att han kallades som expertvittne för att bevisa att Servetus var en heretiker. Vad skulle han ha gjort? Om han inte hade sagt att Servetus var en heretiker hade han ju fönekat sin egen tro på den treenige Guden.
Sedan ska det sägas att Calvin inte hade något emot att Servetus dömdes till döden, eftersom han var en hädare. Få på den tiden verkar ha haft invändningar mot att heretiker avrättades. Detta inkluderar Servetus, som tyckte att Geneve borde dömt heretikern Calvin till döden istället.
David, du tonar verkligen ner Calvins roll i avrättningen. Han var inte bara ett vittne, tvärs om så ledde han åtalet.
"A trial soon followed, which lasted over two months, with Calvin leading the prosecution; he (Serveto) was subsequently found guilty on 27 October 1553"
Några citat från Calvin:
"I shall never permit him to depart alive, provided my authority be of any avail" (Letters of John Calvin, pg. 82; 4, pg. 174.)
"I hope that sentence of death will at least be passed upon him" (Letters of John Calvin, pg. 82.)
Om Serveto önskade Calvins död så var det givetvis lika illa. OBS att jag inte försvarar Serveto, jag bara problematiserar hur "gudsmän" som Calvin kunde vara med på avrättningar av oliktänkande. Det måste ju vara det värsta tänkbara villolära/missförstånd av Jesu budskap.
Du skriver: "Få på den tiden verkar ha haft invändningar mot att heretiker avrättades." Det är just det som är problemet! Jag menar att skylla på "den tiden" inte är någon hållbar ursäkt. Jesu tid var också våldsam, så var det också för de första kristna. Men skulle du kunna tänka dig Paulus eller Johannes vara med på att någon avrättas?
David, vad säger du om min huvudtes. Att det är märkligt att man fokuserat så lite på Jesu verkliga budskap om kärlek och förlåtelse. Jag förringar på intet sätt andra viktiga teologiska frågor men detta är ju så oerhört grundläggande, ändå verkar män som Bernhard av Clairvaux, Calvin m.m. missa det.
Hur kunde det bli så?
Jag tycker tvärtom att Kalvins del i det hela uppförstoras i många kyrkohistorieböcker. Ja, Kalvin ledde väl i praktiken åtalet (om än inte formellt), men han hade ingen kontroll över utgången av rättegången. Servetus greps av stadens myndigheter och dömdes enligt lagar som rådde i hela den då kristna världen. Rättegången tog två månader, och domen fälldes av ett enigt råd, som vid den tiden främst bestod av Kalvins motståndare. Domen var även förankrad hos de Schweiziska kyrkorna, varav långt ifrån alla var vänligt inställda till Kalvin.
Kalvin hade innan Servetus greps och i ett tidigt stadium av rättegången yrkat på dödstraff, men han överlät domen helt till rådet. Själv skriver han senare om det hela.
“For what particular act of mine you accuse me of cruelty I am anxious to know. I myself know not that act, unless it be with reference to the death of your great master, Servetus. But that I myself earnestly entreated that he might not be put to death his judges themselves are witnesses, in the number of whom at that time two were his staunch favorites and defenders.”
Själv verkar alltså Kalvin förneka sitt ansvar för Servetus dödsdom. Dessutom är det ett faktum att han, efter att domen förkunnats, försökte få straffet omvandlat från bål till avrättning med svärd (vilket är mycket mer humant). Han fick dock avslag med följande svar:
"I do not greatly approve that tenderness of heart /.../ in wishing that the cruelty of the punishment of Servetus be mitigated, thou art acting as a friend towards a man who is thy greatest enemy. But I pray thee to conduct thyself in such a manner that, in future, no one will have the boldness to publish such doctrines, and to give trouble with impunity for so long a time as this man has done."
Kalvin fick allstå avslag på sin begäran och blev dessutom uppläxad för att ha framfört den.
Det jag vände mig emot i ditt inlägg var därför mest din formulering:
”Det här gjorde att han jagad av inkvisitionen flyr till Genève. Men väl där så blir han gripen av Calvin och bränd på bål. Calvin, som många kristna ser upp till, har alltså inga problem att se till att en meningsmotståndare dödas på det mest brutala sätt.”
Servetus greps inte av Kalvin, avrättades inte av Kalvin, och Kalvin hade visst invändningar mot att hans meningsmotståndare dödades ”på det mest brutala sätt”.
Din huvudtes håller jag däremot med om, naturligtvis. Även om jag ser upp till Kalvin i mycket var hans agerande här givetvis inte föredömligt. Däremot tror jag man ska vara försiktig med att, från vårt upplysta tidevarv i ett land som varit befriat från krig och religiösa förföljelser i generationer, döma människor som levde i andra tider för hårt. Det man måste komma ihåg att Kalvin och hans efterföljare också var hårt utsatta för förföljelser under denna tid, och att Genève var en av de få tillflyktsorter som fanns för dem. Som jag nämnde så styrdes Genève under denna tid av Kalvins motståndare och Servetus hade tydligen haft planer att ansluta sig till dem för att driva ut Kalvin ur staden. Jag tror att hårdheten mot heretikerna därför även måste ses som ett utslag av självbevarelsedrift. Om sådana som Servetus tilläts leva och verka fritt skulle de snart kunna skaffa sig lärjungar och inflytande och kanske till och med ta över makten. Då skulle situationen vara den omvända och Kalvinisterna skulle vara de som fick fly för sina liv.
Inte ett försvar, men kanske en förklaring?
Tack David. Jag har tagit åt mig av dina synpunkter, jag har också ändrat lite i den ursprungliga bloggposten. Grundproblematiken lämnar mig dock fortfarande ingen ro. Vad var det som gjorde att den kristna kyrkan började acceptera och praktisera våld? När man läser vissa skildringar från historien så tänker jag ofta, det här måste ha hänt innan Jesus och Paulus.
Hur kunde evangeliet bli så misstolkat? Varför är det här ett bekymmer för så få när man annars stundtals ivrar för den rätta läran in absurdum?
Det är lätt att vara efterklok och vi lever i en upplyst tid osv, men ändå? Jag fortsätter fundera kring detta.
Ja, där finns det en del att fundera över. Hur kunde "älska dina fiender och be för de som förföljer dig" sluta i inkvisitioner och kättarbål? Helt klart en berättigad och viktig fråga...
David. Råder det någon tveksamhet om att Calvin hejade på Servetus avrättning? I så fall har han blod på sina händer alldeles oavsett. Det stämmer heller inte att få personer i den tiden hade problem med att avrätta heretiker. Avståndstagandet från svärdet tillhörde den breda fåran i hela den anabaptistiska rörelsen (Hübmaier och en del andra undantagna). Ironiskt nog var det i många fall just deras ovilja att själva stå bakom våldsanvändningen som gjorde att dom avrättades som upprorsmakare.
Till Calvins försvar ska sägas att han var en del av det kristendomssystem där "församlingen" ingått allians med staten (konstantinism). När detta är fallet kommer man alltid att bli delaktig i statens våldsamhet.
/Jonas Lundström
http://blog.bahnhof.se/wb938188
Jonas: att Kalvin, åtminstone till en början, yrkade på dödstraff för Servetus tror jag är ställt bortom allt tvivel. Citatet jag anger ovan där han hävdar att han motsatte sig avrättningen helt och hållet, kan ju vara en indikation på att han ändrade sig mot slutet av rättegången, eller så kanske det är en efterkonstruktion helt och hållet. Jag är faktiskt inte så insatt i diskussionen runt detta; det jag velat påvisa är endast att Kalvin inte var så ensam ansvarig för Servetus död som ibland har hävdats, att det finns historiska orsaker till hans agerande och att han inte var allmänt grym och blodtörstig - han försökte ju få straffet ändrat till en jämförelsevis human halshuggning.
Anabaptisterna var, som du korrekt påpekar, avståndstagare till våld, men de var ju också förhållandevis få jämfört med andra kristna strömningar.
Har man inte med ödmjukhet i tankarna, blir det lätt så där.
Speciellt då olika makthavare (kyrkliga, juridiska, politiska etc) glömmer denna egenskap.
Z. Jag tror inte primärt det är attityden som är problemet, utan strukturerna.
/Jonas Lundström
Jonas,
Kan du förklara på vilket sätt det är strukturernas fel? Och inte primärt attityder?
Vad menar du strukturer? Och varför är de den primära orsaken och inte attityder?
Z. Mitt uttalande är polemiskt och inte helt sant. Anledningen till att jag betonar strukturerna är att det vanliga sättet att närma sig maktfrågorna (och alla andra etiska frågor...), i synnerhet i en luthersk kontext som vår, är att inte problematisera strukturerna utan bara attityden. Hur ledarskapet fungerar är inte problemet, menar man, utan hur ledarna är, nämligen att dom (ofta) har fel attityd. Har dom bara rätt attityd så kan dom fortsätta sitta på tronen och styra över andra. (Jag är osäker på om du menar så.) För mig är Mark 10:35-45 med par. i Mt+Lk och i viss mån Jh 13 en av huvudtexterna om makt. Jesus gör här en kontrast mellan hur storhet fungerar i världens riken (med hjälp av troner, hierarkier och tvingande makt) med hur det fungerar bland Jesus lärlingar. "Men så är det inte hos er." Jesus knyter detta alternativ specifikt till sin egen gärning och sitt tjänande på korset. För mig blir tillämpningen att lärlingar i Jesus fotspår bör distansera sig från tvingande makt och hierarkier. Jesus angriper både strukturerna och attityderna! Men i olydnad mot Jesus har vi fått en maktkyrka som fungerar hierarkiskt precis som i världen och som dessutom är allierad med staten och dess våldsamma maktstrukturer. Som jag ser det är detta oförenligt med Jesus undervisning och exempel. Problemet är därför inte Calvins attityd, utan att han var en del av en makt-apparat-kyrka. Dessa hierarkiska strukturer skapar dåliga efterföljare.
(det blev lite långt, jag vet)
/Jonas Lundström
http://blog.bahnhof.se/wb938188
Ok, lite polemik ;)
Allt som människor gör är "biased" och präglas bl a av synd, felaktigheter och korruption. Det förstår jag.
Innebär detta att jag inte ska tro på Bibeln heller som auktoritet? Den innehåller också mänskliga misstag: ett misstag var kanske att inte se kvinnor som heliga nog att få skriva en epistel eller två i den.
Betyder det att jag inte ska ha någon Bibel hemma?
Bibeln är skriven av människor, precis som den apostoliska successionen utförs av människor, med alla sina mänskliga fel och brister.
En kort paroll brukar vara: "Om jag ska välja mellan påven och Kristus, väljer jag Kristus"
Men vem skulle du välja om det stod "mellan Bibeln och Kristus" ?
Själv skulle jag välja Kristus. :)
Jag förstod faktiskt inte poängen i anslutning till ämnet (Calvin och maktmissbruket). Kan du förklara? Ursäkta om jag är trög.
/Jonas
Calvin missbrukade sin makt, men det betyder inte att prästämbetet ska avskaffas, tycker jag.
z. Nä, det förstår jag. Det var just det jag försökte argumentera för ovan (avskaffandet). Ska vi följa jesus instruktioner så tycker jag alla strukturer av makt över andra måste avskaffas bland lärlingar. Men uppenbarligen tycker vi olika här.
/Jonas
Skicka en kommentar