Det här med att blogga är kul men ibland lite frustrerande. Risken att bli en åsiktsmaskin är ständigt överhängande. Jag skulle kunna skriva om Stefan Swärds samtal med Sten-Gunnar Hedin tex. (Se där! Jag motstod frestelsen att lägga in en meningslös länk till Dagen som säkert gett mig några extra klick). Istället får dagen inlägg handla om en liten observation.Jag har idag ätit med en god vän, på väg hem till honom så stannade jag till vid en pizzeria för att köpa med mig lite käk. Det som slog mig var att det fanns en massa bord med bara en person. Jag räknade till sex bord med bara en människa. Alla satt i sin egen värld, det var förvånansvärt tyst inne i restaurangen, precis som om alla var på en tyst retreat. (Om det inte vore för en storbilds-tv som körde en gammal actionfilm förstås.)
Nu skulle jag bara hämta maten, men inte utan en viss förskräckelse konstaterade jag att om jag ätit där så skulle jag satt mig vid det sjunde tomma bordet. Och jag som ser mig själv som en social person. Varför är vi så, vi svenskar?
Jag påmindes om vad någon sagt: "Om en svensk går in på en restaurang och ser att det sitter en person vid varje bord så går han ut igen och säger att det var fullt"
Hur ser ni på det här? Det vore skoj om ni från andra länder som läser min blogg (Se där, min blogg är global!) kunde komma med någon relevant jämförelse från andra kulturer.
2 kommentarer:
Intressant företeelse som måste ändras. På 90-talet bodde jag sex månader i Italien. Där var det precis tvärt om. Om man satt ensam på en buss eller restaurang kom nästan alltid någon och satte sig bredvid för att samtala, mest om fotboll, vin och politik, men i alla fall...
Upplever inte att risken för att du är på väg att bli en åsiktsmaskin är direkt överhängande!
Skicka en kommentar