Snart så är vår vandring slutSom uppvuxen i svensk frikyrka och dessutom pastor sedan snart 10år så är det vissa saker jag måste ställa mig kritisk till. Det här blir den första bloggposten i en serie där jag tar upp områden där jag tror vi hamnat lite snett. Jag börjar idag med den starka eskapism som har präglat vår historia. Eskapism handlar om längtan bort. Längtan någon annanstans, till himlen, till den stora väckelsen, till en stad ovan molnen etc. Carl Öst sjöng så här: "Vi ska fara bortom månen, vi ska fara bortom Mars." Bort härifrån bara så blir det nog bra.
uppå jorden här
och vi skall få flytta hem,
som beslutat är.
Om ej dödens bud oss når,
Jesus kommer snart,
hämtar oss, då jord förgås.
Tänk hur underbart!
Tänk när släkt och vänner
alla mötas där
på den gyllne stranden,
skiljas aldrig mer,
prisa Gud och Lammet,
som oss friköpt har.
Sorger flytt, morgon grytt
uti himmelen!
(Denna sång är ett typexempel på eskapism,
jag hörde den sjungas senast igår på ett äldreboende)
Den här eskapismen har gjort oss kristna världsfrånvända, den har gett oss argument att inte bry oss om skapelsen. Att inte bry oss om fred. Varför det? Det är ju kört, vi ska ju härifrån. Rättvisa? Vadå? Världen är ju som den är, förresten ska vi ju bort.
Lyckligtvis så sker det ett uppvaknande bort från denna flyktlängtan. Teologer som N.T. Wright pekar på ett helt annat perspektiv. Upprättelse perspektivet. Gud vill upprätta den här världen. Om det är så blir allt annorlunda. Skapelsen blir viktig, vi är satta att samarbeta med Gud, att förvalta den redan här och nu. Fred blir viktigt, om Guds rike handlar om fred, rättvisa och glädje så är vi kallade att leva ut och verka för det här och nu. Det här ställer mycket av våra värderingar på ända. Ändå är det som jag förstår det hela ett mer bibliskt sätt att tänka. Hur kunde vi hamna så fel?
Vad säger ni?
