Snart så är vår vandring slutSom uppvuxen i svensk frikyrka och dessutom pastor sedan snart 10år så är det vissa saker jag måste ställa mig kritisk till. Det här blir den första bloggposten i en serie där jag tar upp områden där jag tror vi hamnat lite snett. Jag börjar idag med den starka eskapism som har präglat vår historia. Eskapism handlar om längtan bort. Längtan någon annanstans, till himlen, till den stora väckelsen, till en stad ovan molnen etc. Carl Öst sjöng så här: "Vi ska fara bortom månen, vi ska fara bortom Mars." Bort härifrån bara så blir det nog bra.
uppå jorden här
och vi skall få flytta hem,
som beslutat är.
Om ej dödens bud oss når,
Jesus kommer snart,
hämtar oss, då jord förgås.
Tänk hur underbart!
Tänk när släkt och vänner
alla mötas där
på den gyllne stranden,
skiljas aldrig mer,
prisa Gud och Lammet,
som oss friköpt har.
Sorger flytt, morgon grytt
uti himmelen!
(Denna sång är ett typexempel på eskapism,
jag hörde den sjungas senast igår på ett äldreboende)
Den här eskapismen har gjort oss kristna världsfrånvända, den har gett oss argument att inte bry oss om skapelsen. Att inte bry oss om fred. Varför det? Det är ju kört, vi ska ju härifrån. Rättvisa? Vadå? Världen är ju som den är, förresten ska vi ju bort.
Lyckligtvis så sker det ett uppvaknande bort från denna flyktlängtan. Teologer som N.T. Wright pekar på ett helt annat perspektiv. Upprättelse perspektivet. Gud vill upprätta den här världen. Om det är så blir allt annorlunda. Skapelsen blir viktig, vi är satta att samarbeta med Gud, att förvalta den redan här och nu. Fred blir viktigt, om Guds rike handlar om fred, rättvisa och glädje så är vi kallade att leva ut och verka för det här och nu. Det här ställer mycket av våra värderingar på ända. Ändå är det som jag förstår det hela ett mer bibliskt sätt att tänka. Hur kunde vi hamna så fel?
Vad säger ni?
20 kommentarer:
I vissa kristna sammanhang, tex under förtryck, är eskapism helt logiskt, tror jag.
Tänk till exempel på slavarna i Amerika och hur gospeln, växte fram (som ju egentligen speglade hopp om ett bättre liv efter detta).
Kan man inte se någon ljusning i sitt nuvarande liv är nog eskapism nödvändigt för att överleva.
Men för oss vanliga Svensson i vår skyddade värld...?
Nej, tror vi är skapade för att vara medhjälpare till Skapelsens Herre och att vår uppgift är att upprätta skapelsen, precis som du är inte på.
Att strunta i rättvisa, fred och omsorg om skapelsen är inte bibliskt.
Monica: Jag tänkte också på gospeln och slavarna. Självklart så kan eskapism vara helt nödvändigt. Samtidigt hävdar jag att den alltid är passiviserande. Kanske var slavägarna rent av nöjda med att slavarna bara sjöng om "den andra stranden" på det sättet hölls de i schack. Tänk om de på allvar försökt förändra sin sin situation? Vilken oreda! Men ibland ser vi människor ingen annan möjlighet än olika former av eskapism.
Samtidigt har världen alltid förändras av människor som velat förändra! Jag tror verkligen att "upprättelseperspektivet" fungerar även för de förtryckta och lidande. Om det kräver rikedom och lycka för att fungera är det ju inte mycket att ha.
Det här tål att tänka på!
Att bryta sig ur andra människors förtryck sker ofta gradvis, det finns ochså i ex sacred blues traditionen både en längtan bort men ochså tanken på social förändring och uppror. Att bryta förtryck kräver doser av både eskapism och realism. Det slavägarna trodde var ofarligt närde frihetsdrömmar, om de had rest sig upp hade de blivit nedslagna. Det finns ofta mer än en process i befrielse.Samtidigt är eskapismen väldigt förlamande och detta särskilt i ett samhälle där det är väldigt lite som skaver i världsbilden ( mer än att färdtjänsten är 2 minute sen eller mjölken är 1/2 grad för varm) I Sverige förstår jag inte längre vad ni flyr för, Här där jag bor nu kan jag dock förstå varför man flyr in i eskapism. När man bor undder motorvägen eller i pappkartonger och kraften att förändra inte finns inom en själv längre, man orkar inte. Det som behövs är att andra med kraft kan ge hopp och förutsättningar för förändingar, nej till eskapism utan att förakta att det i extrema situationer behövs för överlevnaden och kan samarbeta med det mer aktivistiska ,..förlåt att det blev långt
Daniel: Roligt att du skriver här! Hoppas allt är bra med er. Jag tror du är något på spåren, vad flyr vi ifrån? Det konstiga är väl att hela idén om ett uppryckande (eskapismen i fullblom) idag hålls i liv av välmående kristna.
Om vi håller upprättelseperspektivet (Guds rike) levande och aktuellt så kan vi skapa hopp i de hopplösaste situationer precis som Jesus gjorde. Sen vill jag absolut inte se ner på människor som ser eskapism som sin enda utväg.
Om man ser till ett mer psykologiskt perspektiv, så beror mycket av mina problem i livet just på en svårighet att vara här och nu och en alltför stor tendens att befinna mig i tankarna i det förflutna eller i en fiktiv framtid. På så sätt missas ju en stor del av själva livet, eftersom livet händer NU. Det finns inget i livet som hänt eller kommer att hända i något annat än just nuet.
Visst tror jag på ett framtida paradis, men livet jag har fått i denna värld är ändå som mest verkligt i nuet. Jag upplever också därför relationen till Gud som mest verklig, och jag känner Guds närvaro som mest - just i de tillfällen så jag som starkast är närvarande i nuet.
Jag tror en balans är bäst. (Lagom svenskt så där. ;)) Det är bra att ha löftet om det framtida paradiset för allt som är trasigt men samtidigt ger nuet det enda verkliga tillfället till förändring. Så jag tycker man skall fokusera på det som är här och nu, men med det framtida löftet som hjälp när det känns svårt.
Flummigt kanske, men jag hoppas någon fattar vad jag menar.
Mitt inlägg var nog lite flummigt, jag delar dina åsikter i allt väsentligt och tror att svenska kristna skulle må bra av en stor dos just do it teologi( fundera på vad det kan betyda) - det finns en skillnad på eskapism( onödig? flykt från verkligheten)och hopp ( sanna bilder som skapar kraft till förändring)
Uppgörelsen med eskapism är viktig ..det är blir lätt en kristen version av shangrila.
Vad kristna flyr ifrån kan man fundera på ...Här kan man dels säga utifrån Filipperbrevet att jag är gäst här ..jag tillhör nån annanstan .det skaver och ibland blir det en flyktlängtan eller så är det att man faktiskt är upptagen med sig själv och vill slippa det betungande ansvaret ?
Vi som har en ganska god tillvaro bör nog bli agenter för en nu befrielse, men det är inte bara enkelt. Kollar lite på din blogg för att se vad som händer hemma
Hör gärna av dig och har du vägarna förbi är dörren öppen för dig o familjen
Daniel R. Håller med dig (och Joachim) i detta. Kul förresten att höra från dig!
/Jonas Lundström
http://blog.bahnhof.se/wb938188
Tjena, Joachim!
Jag får väl bli lite gubben mot strömmen då...
Förstår inte riktigt din farhåga. Min känsla är att kristna västerlänningar har helt andra utmaningar än att man längtar för mycket till himlen. Två perspektiv:
1. Jag tror inte att en längtan till himlen nödvändigtvis gör oss världsfrånvända. Tycker vår historia är full av exempel på människor som levt med huvudet i himlen och fötterna på jorden. Där hoppet och evighetsperspektivet snarare gett tyngd åt det man uträttat i sin vardag.
2. Den moderna människan löper ju betydligt större risk att fastna i nuet med prylar, pengar och karriär. Tycker nog att förkunnelsen om himlen och evigheten blir extra viktig i en tid som vår. Känner personligen ett större allvar än någonsin runt vårt fokus, som så lätt tappar evighetsperspektivet.
Utmaningen, som jag ser det, är att förkunna hoppet om himlen på ett sätt som inte passiviserar eller skapar eskapism, utan som motiverar och skapar ansvar för skapelsen, medmänniskorna och den tid vi lever i. Behöver det stå emot varandra?
Fredrik Lignell
Fredrik kul att du skriver här! Jag ser inte riktigt var vi skilljer oss åt, håller med i dina två punkter. Det hela hänger på hur man definerar himlen, ser man himlen som något som kommer emot oss från Gud. Om himlen är en förnyad/upprättad jord så får ju det samma effekter som du efterlyser. Då ger verkligen hoppet tyngd åt det man gör nu, man ser sig själv som en som är kallad att redan här visa på det kommande riket. På samma sätt så vet man att makterna i den här världen är förgängliga man fostras att se med skepsis på prylar, pengar och karriär. På det sättet är man en gäst och främling. Vi tillhör inte den nuvarande ordningen utan den tillkommande så att säga.
Jag instämmer att förkunnelsen om himlen och evigheten är mycket viktig. Men inte himlen som någonting långt borta i en okroppslig tillvaro, (det leder riskerar att leda till det jag varnade för i min bloggpost. Passivitet etc) utan något som kommer emot oss. En "förandligad" syn på himmelriket tror jag inte hjälper oss speciellt mycket i den dagliga kampen mot mammon etc.
För mig är hoppet om himlen det samma som hoppet om upprättelse och där är vi helt överens.
(Man kanske kan tycka att det här är att fastna i detaljer och hårklyverier, jag vet att människor med en "traditionell" syn på himlen också gjort stora saker men jag tror att något viktigt riskerat att gå förlorat. Jag rekommenderar verkligen "Suprised by Hope" av N.T. Wright)
Joachim!
Då är vi överens. Viss förkunnelse på dessa områden har ju varit mer gnostisk än biblisk, där skapelsen helt lämnats utanför. Vi får be om nåd att få förkunna evighetsfrågorna så att det sätter folk i rörelse och inte passiviserar.
Guds välsignelse!
Fredrik
Om man lever sitt liv i väntan på "den andra stranden" finns nog en väldigt stor risk att man i alla fall mentalt flyr alla sorters ansvar för sin omgivning och blir väldigt självupptagen. Jag har mött svenska kristna som resonerar som så, att eftersom nåden tar mig till himlen så spelar det inte så stor roll hur jag lever här och nu, och eftersom "nåden räcker" så kommer nog de flesta in.
Ser fram emot kommande inlägg!
Fredrik. En viktig fråga är förstås om skriften ger stöd för uppfattningen att vi ska till himlen. Jag menar att den inte gör det.
Om vi bortser från detta med himlen så tror jag vi behöver både en tro på att Guds rike har kommit nära genom Jesus och Anden, och att vi därför redan nu kan leva ut Guds eskatologiska vilja, samtidigt som vi väntar på det kommande gudsriket då Gud ska bli allt i alla efter att alla fiender har lagts under Jesus fötter. Utan ett starkt hopp tror jag vi inte orkar i längden.
/Jonas Lundström
Sången du citerar var den enda sången min adoptivfar ville höra på dödssängen...
Du har en poäng med det du skriver men, tror inte detta i.s.f. är ett stort problem idag. Tror eskapismen var större på 50 och 60 talet med lite efterskalv på 70 talet....
Nu ifrågasätter en del huruvida vi ö.h.t. SKA till himlen eller om himlen kommer till oss.
mvh
D
Daniel:
"Nu ifrågasätter en del huruvida vi ö.h.t. SKA till himlen eller om himlen kommer till oss."
Hur tänker du själv i detta?
När det gäller evigheten tror jag att vi väntar på "en ny jord där rättfärdighet bor" (2 Petr 3:13). Även Uppenbarelseboken slutar på en ny jord (Upp 21-22). Det är kanske det en del tänker på när de pratar om himlen, men det blir lite fel eftersom man får känslan av en plats "ovan molnen" och inte en plats med träd, frukt och floder.
Himlen tror jag är att komma till Kristus i väntan på uppståndelsen (Fil 1:23). Därför kan Paulus skriva "vårt hemland är himlen" (Fil 3:20).
När det gäller balansen mellan att leva på jorden och ta ansvar här och att leva i hoppet om Guds rike, skulle jag vilja föreslå mottot: att ha båda fötterna på jorden och hjärtat i himlen. Eller kanske: att leva ett sant mänskligt liv i djup gemenskap med Gud.
Hej, allihopa!
Det intresssanta samtalet om eskatologin fortsätter. Jag tror, att det har funnits mycket osund förkunnelse om himlen, men det andra diket är att vår tro bli inomvärldslig. Vi bör ha det dubbla perspektivet på livet, livet här och nu och i evigheten. Att spekulera om livet efter detta är onyttigt och t.o.m. skadligt. Men som kristen bör jag vara medveten om att den kristna tron bär mej till evigheten, att "alltid vara hos Herren". Jesus Kristus var SANN GUD och SANN MÄNNISKA, såsom vi bekänner vår tro. Gud är från evighet till evighet, men vi är SKAPADE en gång till evighet. Syndens fatala konsekvenser lider vi här i världen hur vi än försöker göra det rätta. Hur kan man beskriva Upp 7:14, om man inte tror på "bedrövelsen", som finns här på jorden. Denna vers säger några viktiga saker. Först "bedrövelsen", som finns här på jorden. "Reningen" dvs. det måste finnas något, som måste renas bort, dvs. synden. "Lammet", dvs offret, som är Kristus."Blodet", som är att ge livet. Allt detta talar starkt om försoningen, som Kristus har vunnit åt sina utvalda. Om vi har det rätt så bra i livet, materiellt, hälsa, osv. är det fara, att vi fastnar i Guds goda gåvor i stället för att fokusera på Honom. Vi kan inte vara hundra på att vårt liv fortsätter i det lugna lunket. Det viktigaste är att vara försonad med Gud genom Kristi gärning. Om vi lever, så lever vi för Herren, om vi dör, så dör vi för Herren, som Paulus skriver.
Vi flyr inte livet här och nu till himlen, utan vi ska LEVA här och nu för Herren, men om vi dör, så dör vi i tron på Herren, som har besegrat döden.
Den framtid, som bibeln förkunnar är KROPPENs uppståndelse och Herren blir allt i alla. Detta är inte lätt att förstå med vårt förstånd, men Jesus Kristus kom utifrån och Han kommer också föra ut sitt folk från alla bedrövelser till sin härlighet. Är det inte vårt hopp? Medan vi lever här i tiden ska vi leva i tron på Honom och göra gott. Paulus predikar inte om någon passiv väntan och Jesus varnar i sin liknelse om talenterna att vara passiv och frukta.
Det kan vara intressant att studera sångtexter, som vi sjunger. En del sånger är väldigt "eskapistiska", jag håller med dej, Joachim, att sjunga om himmelens pärleportar och gator av guld, är inget viktigt för mej, utan jag vill mer sjunga om Guds rena Lamm, oskyldig... Denna lovsång föds här i tiden och fortsätter ända till evigheten!
Mvh
Hannu
Skysst att ge sig på gamlingarna som levt på hoppet om någonting bättre hela sitt liv. Det är väl inte konstigt att dom hoppas på gator av guld när dom känner sig närmare slutet än början. Det är ju inte lätt att byta teologi när man har blivit indoktrinerad sen tidiga barnsben att så här är det.
Problemet med eskapism är betydligt värre i ungdomskretsarna. Idyllen och fromheten gör att man inte lever ärligt. Kyrkan blir en flykt från det liv man verkligen lever. Man kliver in i en roll där man är hängiven i lovsången för att hoppas att ingen märker att man tvångsrunkade just innan. Eller att man alltid sitter långt framme med bibeln i hand för att visa att man är med fast man aldrig egentligen förstått vad Jesus menar.
Flykten blir ett sätt att överleva en kultur som inte fungerar.
Samuel. Mitt i prick.
/Jonas
Lite svar till Samuel.
Jag förstår dej och det du vill säga. Det ligger lite utanför den frågeställning, som startade detta stycke, det jordiska här och nu och det kommande himmelska och om den spänning, som ligger mellan dessa två. Men du ser mer "eskapism" i fråga om att leva som kristen här i tiden.
Jag tror att den sortens eskapism är resultat av felaktig förkunnelse. Att mäta människans helgelse med det synliga yttre, t.ex. hängiven lovång, extas eller annat är fel. Och när man praktiserar det leder det till falskhet och "eskapism". Varför? Vi kristna är fortfarande SYNDARE, som faller fortfarande i olika synder, även om vi inte vill det. Det är just det, som Paulus skriver om i Rom 7.
Att predika helgelse är nödvändigt, men det måste ske på nådens grund. En sann helgelse byggs endast på kännedom om sin synd och Guds nåd.
Jag menar att här ligger karismatikernas svaghet. Man vill tro på mirakel, vem inte vill bli bättre kristen? Vem inte vill bli heligare? Syndfriare? Karismatikernas frestelse är att förkunna Guds kraft, som förflyttar i ett slag den kristne på högre nivå.Om det vore så, då skulle vara viktigt att söka upplevelser, men bibeln uppmanar ingenstans till att söka upplevelser och manifestationer. Det är helt ok, att ha upplevelser, men det är sällan i de karismatiska kretsarna, att man talar om ånger och sorg över synden eller annat "negativt", utan man ska ha "positiva" upplevelser. Under en viss period undervisade man i de karismatiska kretsarna om "positivt tänkande" och att ha rätt bekännelse, dvs. inget negativt, som synd, sjukdom eller död fick man tala om.
Jag tror, att många dessa undervisningar har glömts bort, men ändå finns alltid tendenser att bli bättre och heligare kristen.
Det är en stor befrielse för dagens kristna att gå tillbaka till reformationens två huvudtankar: Bibelns 66 böcker är GUDS ord, inte mer eller mindre. Den andra huvudtanken blir så nära mej och dej: Gud rättfärdiggör en syndare genom tron. Reformationen är inte reformatorernas påfund, utan vilar stadigt på den tidigare teologin, som kommer från apostlarna. Tänk, att vi tillhör dem, som tror på Jesus Kristus och på Hans ställföreträdande offer här och nu och att det kommer en dag, då vi ska se Honom sådan Han är! Alltså, vi behöver inte tävla i fråga om andlighet och helighet, utan vara det som vi är!
Agnus Dei qui tollis peccata mundi!
mvh
Hannu från Småland
Joachim:
""Nu ifrågasätter en del huruvida vi ö.h.t. SKA till himlen eller om himlen kommer till oss."
Hur tänker du själv i detta?"
Jag har för tillfället hällt ut min teologiska ryggsäck i förberedelse för sista sträckan hem till Herren. Allt ligger på marken just nu.
Håller på att sortera vilka trossatser och läror som jag måste bära. Jonas svarade bättre än vad jag kan.
Men, generellt sett så ifrågasätter jag kraftigt en syn på Jesu tillkommelse som mer eller mindre baserats på ersättningsteologin. D.v.s. har jag börjat tvivla på att Jesus kommer två gånger.
Mycket pekar på att han "bara" kommer tillbaka en gång och att vi då rycks upp med honom. Det ser ju även ut som om himlen kommer ner och att centrum blir Jerusalem.
Men, jag har inte ens begynt att gräva i ämnet utan tänker högt :-)
/D
Skicka en kommentar