- Skapelsetron: Att tro att Gud skapat himmel och jord handlade under min uppväxt i frikyrkan inte så mycket om fascination, förundran och trygghet utan mer om fossil, kol 14 metoder och ständig osäkerhet och behov att hävda sig mot fysiklärare, kamrater och dyl. Skapelseberättelsen skulle förstås bokstavligt annars rasade allt i ens tro.
Numera betonar jag att Gud är skaparen och att texterna i 1 Moseboken främst handlar om frågorna vem? och varför? Med rätt fokus kan dessa texter verkligen hjälpa oss i samtal med människor, inte stjälpa. Läs mer här, här och här.
- New Age: Sågs under min uppväxt som något ont och farligt, vi bad ständigt emot ockulta affärer och ockulta klädesmärken. (stackars dig om du råkade ha fel tröja!). Överdrifter här gjorde att jag fick höra att allt från källsortering till vegetarianer var "New Age".
Dessa förkunnare som åkte runt och varnade missade helt att se vad hela vågen av nyandlighet egentligen stod för. Längtan hos människor efter Gud. En längtan som vi kristna, med några få undantag, missade.
Mitt svar är detta. Självklart köper vi inte allt nyandligheten står för men vi söker tackla det hela på samma sätt som Paulus gjorde i Athen (apg 17). Han presenterade hela berättelsen från början. Även om han upprörs över att all denna längtan kommit vilse (v. 16) så berömmer han dem för deras religiösa nit (v.22). Han kan deras kultur (v. 28) och han hittar en plattform att förkunna Kristus (v. 23). Konstruktivt!
- Knäppa karismatiska yttringar: Många fick nog i kölvattnet av en del underliga grejer på Livets Ord. Sen kom skratt-väckelse, Toronto-välsignelse m.m. Man tappade tron på en sund och fungerande karismatik. Kanske tappade man tron på alltihop.
Jag vill betona att den helige Andes kraft är för vardagen, inte häftiga engångs kickar. Vad den helige Ande gör ser oftast inte konstigt ut utan är väldigt jordnära och "vanligt". (om än otroligt utmanande!)
- Konstig eskatologi, oreflekterad dispensionalism med bla "Du blev lämnad kvar teologin"och konstiga spekulationer om den yttersta tiden ställde till det för många. Inom ramen för detta faller också en ensidig fokusering på Israel. Den som problematiserade kring Israel och mellanöstern kunde inte vara riktigt frälst. (Man välsignade inte Israel och då var det kört) Läs mer här.
- Väckelsefrustration: Den ständiga väckelseivern (som profeterades på var och vartannat möte) hjälpte föga i vardagens alla utmaningar. (Läs mer här och här) Det blev en ständig jakt efter skatten vid rengnbågens slut. Istället för att göra oss mer missionella så cementerade denna iver oftast vår subkultur.
Speciellt de två sista punkterna (men även 2:an och 3:an) skulle jag vilja tackla med en sund Gudsrikes fokusering.
Uppdaterat den jan 2009
Tidningen Dagen tar upp den här problematiken i en intressant serie här och här. Läs även Jaktlunds blogg här och här.
19 kommentarer:
Joachim,
Du betonar (som den postmoderna kolportör du är :-)) ofta de mer mjuka och existentiella frågorna varför och vem, istället för vad och hur. Jag har stor förståelse för detta, och delar ditt ifrågasättande av den modernistiska/tekniska inställning som många ’bibeltroende’ (hur definierar man ett sånt ord?) kristna har tex rörande skapelseberättelsen. Jag tänker egentligen inte kommentera det du skriver utan skulle istället vilja ge ett par motfrågor:
Finns det några problem med postmodernismens subjektiva sanningsdefninition? Är tider och platser i Bibelns berättelser viktiga eller bör vi betona kanonicitet över historicitet? Kan sanning förmedlas genom myter (här inte i pejorativ betydelse), och hur påverkar det i så fall vår syn på bibelns berätteler och dess sanningsanspråk?
Det här är inte ett försök att snärja dig - jag har inga planer på att skapa debatt - utan jag skulle bara vilja höra dina tankar...
David: Bra frågor!
Angående postmodernismen så är den full av utmaningar som vi som kristna måste möta. (precis som moderniteten var/är) Ett av de utmaningarna är ju att allt är så subjektivt. Jag kan gå med ett tag på den vägen men sen blir det stopp.
Jag tror att bibeln är en bok som är fast förankrad i historiska händelser. (Det är bla därför berättelserna om Israel är så viktiga) Det gäller inte bara NT utan också GT. Däremot så har jag ingen "domino syn" på det hela. Dvs att om en sak inte skulle visa sig stämma efter en viss mall så rasar hela bygget.
Jag tror sanning kan förmedlas genom myter därför att jag tror sanning kan förmedlas genom berättelser och genom poesi. (skapelseberättelsen*, psalmerna, Höga visan, liknelser m.m.) Jag tror nog att vi med våra moderna glasögon ibland ställer fel frågor till texterna. Jag tror tex inte att funderingar över vem Kains hustru var ledde till tros kriser för Josef, Mose, David och grabbarna!
Du sätter fingret på något jag funderat mycket på och det är varför man i min tradition alltid uttalat sig negativt om sagor. Jag hänger inte med. Jag gillar G.K. Chesterton citat “Sagor är mer än sanna: inte för att de lär oss att drakar finns, utan för att de lär oss att drakar kan besegras.“
(även om det inte är applicerbart på min bibelläsning, jag skulle inte säga att bibeln är en saga i bemärkelsen påhittad fantasi) Men å andra sidan ser jag inga vinster med att ständigt måla upp bibeln som en instruktionsbok, (handen på hjärtat, vem läser en instruktionsbok nu för tiden?) då vill jag hellre läsa den som ett det största av alla äventyr. (och sannaste). Sen innehåller den givetvis instruktioner men kanske har vi i sann modernistisk anda överbetonat "handboksaspekten" på bekostnad av äventyret?
Låter jag helflummig nu?
*För mig är det här ingen stor fråga. Skulle jag träffa på Adam och Eva en dag så skulle jag ta ett långt snack med dem över en kopp himmelsk cafe latte ;-)
Jag gillar den här bloggen mer och mer! Det är fascinerande att följa er frikyrkopojkar så här på håll; själv såg man ju er i skolan kringgärdade av förbud som man inte förstod vitsen med. Och det gjorde inte ni heller, förstår man nu!
Men medan vi ateister växte upp utan dogmer så saknade vi också ett sammanhang som är självklart för alla er inom frikyrkan. Ni har haft ett "vi", en storfamilj, ett gemensamt tänk kring Gud, som vi utanför frikyrkorna fått komma fram till alldeles på egen hand. Jag kan vara väldigt avundsjuk på er gemenskap. Ni verkar ha oändliga nätverk i vilken stad ni än kommer till. Tar ni det förgivet? Det verkar nästan så.
Men vad trött jag är på ordet postmodern... ni inom frikyrkorna (ja, jag tycker att det är ett bra begrepp även om jag vet att det är problematiskt av flera skäl) verkar vara inlärda i att bara kunna tänka i ett system i taget. Nu är det postmodernitet som gäller, förut var det... vad skrev du, skratt-väckelse? :O Har du tänkt på det? Ni frikyrkopojkar runt 30 som bloggar, ni kämpar verkligen på samma vis som ni blivit upplärda: att med vissa nu gällande koder försöka få medhåll av gruppen.
Jag skriver detta med den varmaste, ömhetsfullaste mening. Har inget att invända alltså emot bloggposten utan menar bara att jag betraktar det du skriver utifrån, eftersom jag aldrig tillhört.
Maja: Roligt att jag kan glädja dig! Det är spännande med ditt utifrån perspektiv. Jag håller med dig om att termer som postmodern och liknande kan stå en upp i halsen, men just postmoderniteten är ju inte en frikyrklig term. Tvärt om, det betecknar ju det paradigmskifte som är på gång i hela (det västerländska) samhället.
Du har rätt, jag tar nog lite för mycket för givet. Kanske är det också sant att jag till viss del bloggar för att få "gruppens bekräftelse". Men samtidigt ser du att det bryter och bänder även på de kristna bloggarna. Långt ifrån alla håller tex med om vad jag skriver/kan inte förstå det.
Maja! snälla, fortsätt att kommentera! Blir något för knasigt så ryt till! ;-)
Alltså, jag vet vad postmodernismen är. Och jag har inget emot den. Det är bara det att jag har aldrig hört några tala så mycket om den som ni frikyrkobloggare :)
Och sen menade jag nog bara typ 'förstår ni gåvan i er gemenskap, uppskattar ni den?', inte att skälla på dig på något sätt. Jag är avundsjuk alltså. Det är svårt att bara plötsligt tänka i "vi" när man aldrig gjort det. Menade inte heller att 'ni bara bloggar för att få medhåll' utan att jag ser att ert sätt att vara kyrka fungerar så att ni vill diskutera och förankra. Det ser jag som typiskt frikyrkligt på nåt vis. Oftare hänvisningar till Bibeln än något annat - självklart, tycker ni säkert, men jag tror egentligen att man kan vara kristen alldeles utan Bibeln. Eller: Bibeln är fler böcker än 77. Men så är jag ju en omvänd ateist också!
Maja. Är du ateist fortfarande? Jag är bara nyfiken.
Joachim. Ditt inlägg är intressant ur flera aspekter. Det påminner mig främst om min (och din?) uppväxtmiljö, som inte längre finns, annat än i små muséer över andlig historia (pensionärsförsamlingarna).
Vi växte upp med kampen mot de demonbesatta darwinisterna och skräcken för New Age osv. Det känns märkligt att detta nästan är helt borta nu. Kristendomen som vi kände den är nästan utrotad.
För mig känns detta nästan lite traumatiskt. Man skulle nästan behöva lite debriefing.
Tack Joachim, jag håller med om mycket av det du skriver, även om jag nog skulle formulera en del detaljer annorlunda. Sedan har jag också en personlig aversion mot att identifiera mig med någon speciell –ism; för min del nöjer jag mig gärna med epitetet kristen. Problemet när man befinner sig inom ett paradigm är ju att man till stor del saknar förmågan att utvärdera dess styrkor och svagheter objektivt. Om hundra år kommer troligtvis kristna kunna leverera lika hård kritik mot vår postmoderna generation som vi gärna vill rikta mot 1900-talets modernister.
Jag tror postmodernismen har fört med sig många välkomna korrektiv till teologisk reflektion, men något som karakteriserade modernismen, och som vi absolut inte får släppa, är tron på och respekten för absolut sanning. Vissa saker är faktiskt antingen eller, oavsett hur vi upplever det personligen. Ett exempel är ju Guds existens; Han kan inte både finnas och inte finnas, och om det senare gäller är vårt hopp förgäves även om det känns bra inombords när vi står i ring och sjunger kumbaja :-) Men jag antar att du håller med om detta...
I det stora är vi nog ändå överrens; en av de sämsta ’bibeltitlar’ som producerats genom åren är väl ändå ’Handbok för Livet’? Skriften är så mycket mer än det, och kommer vi med fel frågor till texterna är ju också risken stor att vi hittar fel svar. Personligen tycker jag många av de tidiga fäderna hade en mycket sundare inställning till Skriften än vad vi finner i många moderna ’bibeltrogna’ kretsar.
P.s. Chestertoncitatet du gav är ett av mina favoritcitat. Jag älskar sagor och fantasy, och delar inte alls den skräck för kontemporär kultur som man finner hos många karismatiska kristna.
maja säger att man kan vara kristen utan bibeln... om det är ngt vi behöver idag så är det en fördjupad bibelläsning. I bibeln finns vår judisk-kristna historia, vishetslitteratur, profeterna som förutsade Messias, poesin och evangelierna som bevisar att vår Herre har uppstått. Vi har Paulusorden med föreskrifter till församlingen. Skrifterna är tillförlitliga och avskrifterna omfattande. Varje bok i bibeln är inspirerad av Guds Ande och processen att ta fram kanon var mycket omsorgfull. Hur i kan Bibeln vara oviktig för oss som kristna?
David Nyström och Johan och David: Vad roligt att vi är helt överrens!
David N: Jag delar helt ditt resonemang!
ang torontovälsignelsen (skrattväckelsen) som du nämner så måste jag opponera mig. Min erfarenhet är att denna period fick många av mina kristna vänner att ta sin tro och efterföljelse på allvar. Flera av dem är idag pastorer och ledare i olika kristna sammanhang. din kritik mot denna rörelse är ofta onyanserad - ibland kan det se lite knasigt ut till det yttre, men Gud gör ett djupt verk i människan...
och btw hade det andliga klimatet i EFK varit annorlunda idag om det inte hade hade varit för Toronto - ex är etableringen av New Wine i Sverige en direkt följd av den rörelsen.
Igenkännandets glädje (eller kanske sorg...)Det brukar heta att det gäller att välja sina strider, och frågan är om man gjorde rätt val?
Det här är viktiga frågor och jag hoppas på samtal i flera av dem.
david: New Wine kopplad till skrattväckelsen? Njäe...New Wine är väl snarare Wimberkopplad och tidig Vineyard.
/ Thomas
thomas
Jo det vet jag. Men jag menar att ebaleringen av New Wine i Sverige gjordes som en direkt följd av torontovälsignelsen. Det var Kjell-Axel Johansson fd pastor i Sthlm Vineyard (som påverkades av toronto) som först tog kontakt med New Wine runt 95-96 ngt dvs strax efter Torontovälsignelsen påverkat Sveriges kristenhet.
Broder, du är orättvis..
det är inte bara folk i 30års åldern som tacklas med detta :P jag e ju bara 25;) dessutom med svensk kyrklig bakgrund (om än inom oas/credo).
vad jag skulle vilja se är en öppnad attityd hos oss som blivit kritiska mot vår bakgrund där vi inte bara kritiserar den utan visar på alternativ, hur skulle en karismatik som du känner dig hemma i se ut? Du börjar skissa här, det är toppen! Vi behöver få igång ett rejält samtal om detta tror jag.
Johan Stenberg: Nä. Och jag var aldrig hätsk utan mer undrande inför religionen och Gud.
David: Jag sa inte att Bibeln inte är viktig, jag sa att Bibeln är mer än de 77 böckerna. Eller: det jag menar är att jag som inte vuxit upp med bibelciterande pastorer och gamlingar förhåller mig till hela min värld och kultur som jag förhåller mig till Bibeln. Jag ser mycket viktigt mänsklig erfarenhet gestaltad i t ex Tolkiens Sagan om Ringen, i filmer av Ingmar Bergman, i mina egna drömmar och i barnens teckningar. För mig betyder inte det att jag förkastar bibeltexterna utan tvärtom att de förankras i en levande, ständigt utvecklande värld. Att texter är intertextuella och parallellt förekommande, ungefär som att tala i många språk. Visst ligger Gud bakom Bibeln, men Gud ligger ju bakom allt, även mina drömmar. Jag ser inte de texterna som separata från allt annat på samma sätt som jag tror du gör. Min tro gör mer hela världen lysande av symboler.
Jag var länge rädd att tycka någonting alls som kristen för jag hade sån respekt för "de kristna" och ville inte säga något som någon skulle uppfatta hädiskt, men nu står jag för min tro och hur den gestaltar sig. I allt jag har fel så kommer Gud så småningom leda mig rätt (om jag lyssnar och det försöker jag ju göra).
Vad jag blir glad när jag läser din bloggpost. Jag är inte heller en frikyrkograbb på 30 utan snarare en frikyrkotjej runt 25 gift med en 30 årig frikyrkograbb som känner igen oss så i din bloggpost.
Tyvärr har vi hamnat utanför allt nu även om vi fortfarande är medlemmar i en kyrka så har vi svårt för att ställa upp på hela den kulturen.
Vi har alltså inte lämnat vår tro eller så, men hela den fryikyrkliga kulturen som vi känner den ger oss allt för ofta kalla kårar längst ryggraden.
Men vi vet inte hur vi ska gå vidare i allt, vi har 2 barn som vi gärna vill ge en kristen gemenskap men inte alls på det sättet som det i dag erbjuds.
Kommer med stort intresse och glädje fortsätta läsa din blogg!
anna
känner igen mig i era tankar. jag och min fru (o 2 barn:) har startat en husförsamling där vi försöker leva ut efterföljelse mitt i vardagen nära våra medmänniskor. vi har aldrig känt oss så hemma som nu:) vill peppa er att också göra ngt alternativt till det ni upplevt i frikyrkan! Man kan så lätt hamna i cynism annars...
frid
david
Ja absolut, cynisk och bitter är det sista jag vill bli. Just nu lever vi ett ganska "skyddat" liv utomlands då det gungar ganska mkt i "vår" församling med skilsmässor, bråk osv. Gud beskyddade oss i och med flytten och vi lever nu ett mer harmoniskt familjeliv. Tex har vi nu möjligheten att vara hemma med barnen något vi vill göra..
Hur som haver, vi har lite smått börjat titta på församling där vi bor men det är nästan komiskt hur kulturen är den samma trots 100-tals mils avstånd. Det sjungs samma sånger fast på andra språk, ja som sagt, komiskt.
Vad som händer när/om vi kommer tillbaks till Sverige igen vet bara Gud och i det vilar vi just nu.
Ibland tror jag att det ska finnas tid för vila i en människas liv och i det har vi varit nu i 1 år efter att i ett helt liv levt i "krav" på hur man ska leva sitt kristna liv.
Be blessed!
Anna: Vad glad jag blir av din kommentar! Det är därför jag bloggar och nu orkar jag fortsätta ett tag till ;-)
David: Jag vill inte nedvärdera Toronto grejen. Det betydde säkert mycket för många. Men jag undrar fortfarande kring eftersmaken. Jag var med i det hela och även om jag aldrig upplevde skaket, skrattet "and the rest of the works" så ville jag desperat möta Gud, men han mötte mig inte där. Jag vet andra som delar min erfarenhet, tvärtom så riskerar hela tänket kring karismatik att bli något märkligt och konstigt, inte något för vardagen. Men som sagt jag respekterar er som mötte Gud i "den mäktiga stormen". Men visst finns det ett behov av att problematisera lite kring vissa saker. Eller?
Johan & Thomas: Roligt (eller sorgligt) att ni känner igen er. Ni är inte ensam och vi bör fundera mer kring det här och vägen framåt. (Här är din resa spännande Johan)
Elof: Tänk att jag är tio år äldre än dig! pensionen hägrar ;-)
Men det är intressant att du känner igen dig, det är aningen märkligt att min erfarenhet är att de här frågeställningarna berör människor från 25 upp till 50. Ett ganska stort spann. Jag ska försöka vara mer kreativ, förresten låt oss vara det tillsammans.
Skicka en kommentar