Jonas Melin sätter i en kommentar fingret på något som gör mig lite bekymrad. Nämligen att min blogg allt för ofta innehåller bearbetningar av tokiga saker jag mött i frikyrkan. Jag medger att det nu och då blir lite av den varan, kanske för mycket. Samtidigt så är min ambition inte bara att problematisera, mitt mål är att både själv och med hjälp av er läsare skissa på lösningar och möjligheter för framtiden. Kanske behöver jag trycka hårdare på det.
Jag jobbar ju som pastor i en församling i Borlänge, min vardag är fylld av samtal med människor, predikoförberedels, husgrupper, ungdomssamlingar, gudstjänstutveckling m.m. Ett av det mest spännande i höst är en grupp där vi tillsammans läser "Kristen på nytt sätt" av Brian McLaren. Alla vi i gruppen har erfarenheter av frikykran som vi bearbetar. Hoppets tänds så smått igen! Vi är ingen församling du läser om i Trons Värld direkt, vi finns inte med när man räknar upp dynamiska församlingar med dynamiska ledare ;-) men vi börjar se vad vår roll i det hela är och det är superspännande.
Påfallande ofta möter jag människor i min ålder som lämnat eller är på väg att lämna den kristna tron. Vi 70-talister har fått otaliga profetiska ord uttalade över oss, vi var på alla häftiga konferenser. Ändå är många av oss på väg att kasta in handduken. Orsakerna till det kommer ofta upp här på bloggen, helt enkelt därför att jag ser det här som en stor utmaning.
Jag håller förresten just nu på ett inlägg som jag kommer att kalla: "Församlingstukt the Jesus way" Där jag delar lite kring hur vi tänker och vad jag delat med församlingen jag finns i. Vad sägs om det?
13 kommentarer:
Joachim, jag håller med Jonas. Jag skulle tycka det var intressantare med mer konstruktiva ideer.
Något jag är oroad över (i bloggsvären överlag och inte specifikt på din blogg) är att en hel del bloggare verkar just bearbeta sin besvikelser och vad de tycker är fel i frikyrkan, men att det inte stannar där. Besvikelsen och/eller frustrationen leder dem istället till att anamma alternativa synsätt/tolkningar, inte enbart för att de är mer trogna bibeln utan av vad som verkar vara av mer känslomässiga skäl.
Jag har själv varit där när jag pluggade en smula telogi för några år sedan. Då var det lätt att anamma andra tolkningar än det man tidigare lärt sig för att det man lärt sig lätt till frustration när det inte tycks ha fungerat eller lätt i fel riktning på annat sätt.
Kunde inte välja att få uppföljningskommentarer på förra meddelandet...
Det ska bli spännande!
Det Joachim gör på sin blogg borde varenda församling göra. Upp med skiten, vänd ut och in på den, hitta den goda teologin för framtiden. Det samtalet måste alltid leva.
De församlingar som inte förstår eller ser skiftet mellan generationernas sätt att tänka, att vara kristen på ett annat sätt – kalla det "nytt" eller post-vad-som-helst, kommer inte att finnas kvar om 10 år.
Den som inte ser hur mycket unket det finns i våra kyrkor och dess subkulturer har inget liv utanför dessa. Träffar aldrig vanliga Svenssons. Vet inte hur de uppfattas.
Det finns få, få undantag i Sverige med församlingar som tar sitt uppdrag på allvar. De som vägrar anpassa sig efter det religiösa institutionella systemen. Gud välsigne dem. Må han ge dem kraft och ork att fortsätta.
Ser ni inte att frikyrkans teologi de senaste 200 åren ibland varit så långt ifrån Jesus som det över huvudtaget är möjligt?
De som bloggar om sin besvikelse gör så med all rätt. De finns tusentals och åter tusentals som är brända på grund av det som Joachim beskriver i sina texter. Besinna det.
Bara i min bekantskapskrets har jag fyra kvinnor i 25-30årsåldern som vecka efter vecka går i terapi hos St Lukas och KRIS för att bearbeta sina uppväxtår inom (främst) svensk pingströrelse. Varje vecka.
Viss ödmjukhet vore önskvärt.
Marcus, jag vet inte om du vänder dig till mig eller enbart kommenterar Joachims bloggtext. Jag tycker naturligtvis inte det är någo fel att bearbeta dessa frågor, inte heller att komma fram till andra svar än gängse, men om svaren till största delen är rotade i ilska och besvikelse då tror jag man kan hamna i ett andra dike som inte heller är sund för våra efterkommanden som kanske får gå i terapi pga detta...
Sedan är inte heller frikyrkan homogen så det är problematiskt att prata om *en* frikyrklig teologi. Jag har inte lidit så mycket av telogin som jag lärde mig i min hemförsamling (ÖM/EFK), men mer av det jag läst i böcker eller hört på konferenser som kanske var lite mer "radikala"...
Jag funderar på följande vis. I en församling eller vilket sammanhang som helst som är starkt normativt kommer alla som ifrågasätter normerna att lida, medan den som inte ifrågasätter inte ser problemet. I en församling som tillåter olikheter i beteende, åsikter och tolkning så kommer den som vill ha ordning och reda möjligen känna sig osäker, men knappast behöva gå i terapi åratal efteråt (fast vem vet? jag är för terapi och verklig själavård för alla människor).
Alla mänskliga grupper är uppbyggda av relationer. Relationer kräver tid och engagemang. Jag tror faktiskt att engagemanget i relationen är själva belöningen i sig. Ett rungande JA alltså till församlingar som bearbetar relationerna. Det kanske är tid för det nu? Jag tror att människan själv har kapacitet att känna om den fastnar.
Tror också det är viktigt att understryka att det inte räcker att bara säga att man tillåter människor att vara som de vill. Jag tror man måste aktivt jobba med gruppdynamiken i alla sammanhang, det är något många chefer går bet på och bara tar tag i (eller låter nån annan ta tag i) när det redan har gått alldeles för långt.
Jag anser att det är sunt att även belysa negativa saker och sådant man är besviken över! Problem försvinner inte för att man låtsas som om de inte finns!
När man reflekterar över olika saker vrider och vänder man ju på det, för att se det ur olika synvinklar.
Det är däremot osunt att skapa eller medverka till ett klimat där det inte är tillåtet att ifrågasätta saker, eller medge att man är bekymrad eller besviken över något. Att alla på något sätt hela tiden gemensamt upprätthålla en fasad om att precis allt är frid och fröjd, fast att alla vet att det inte är så.
Nej, ta upp både positiva och negativa saker. Erkänn att misstag ha gjorts ibland. Att se det som har gått fel och erkänna det, är en väg för att kunna förbättra. Att hålla uppe en falsk fasad håller ändå inte i längden, och får inte folk att må bra. Givetvis ska man också ta upp det positiva och glädjas åt det, men inte gömma undan det som fungerar mindre bra.
Hej!
Det är lätt att vara kristen när man bara befinner sig och umgås med kristna människor...Men när man, som jag, lika mycket umgås med folk utanför kyrkan, dvs även på sin fritid, ja då blir det betydligt svårare. Då krävs det att man har reflekterat kring många av de frågor som Joachim tar upp - om man inte vill bli betraktad som en hjärntvättad idiot, utan som en fräsch intressant vän.
Tack för en bra blogg!
Tomas: Hur upplever du Kolportören när det gäller "ilska och besvikelse"? Om du tycker det är för mycket så säg till!
Marcus: Min erfarenhet är liknande din. Jag tror vi måste våga tala öppet om det här. Tack för uppmuntran!
Maja och anonym: Jag håller med
Helena: Tack själv! Roligt att du också kommenterar här på bloggen. (Helena finns med i vår "Kristen på nytt sätt" grupp)
Jag tycker inte att du skriver för mkt om "det som varit förr".
Jag tycker det är bra!! För det har allt för länge varit en kultur av "se framåt, marchera framåt, se inte bakåt" i frikyrkan och det kan nästan få mig att spy.
Man ser framåt men ser inte ens inåt i den samling människor man är. Och om någon skulle lämna så är det självklart dem som lämnar det är fel på och som församling ser man inte sin roll i det hela.
Jag och min man flyttade från Sverige för 1,5 år sen och det enda vi hört från vår församling på den tiden är ett "tiggbrev" om pengar till renoveringen. Man ser bara till sig själv återigen.
Därför är denna blogg uppfriskande! Jag blir så glad när jag läser den för då känner jag: Men, det är ju inte fel på mig. Det finns andra som tänker annorlunda...
Jag vet inte vad som är rätt eller fel i församlingsbyggande eller kristet liv mer än att jag tror att man måste blir bättre på att hålla dialog i stället för monolog vilket man allt för ofta har gjort i frikyrkliga sammanhang.
(ps, jag har dessutom blivit kallad demompåverkad, utomäktenskaplig och andra hemskheter i den pingstkyrka så sent som på slutet av 90-talet av en grupp med "hårda bröder". Det känns nästan lite kult i efterhand men var självklart hemskt då det hände...)
Joachim, jag lovar :)
Eftersom jag var anledningen till att detta samtal kom igång är det väl på sin plats att jag är med och kommenterar.
Jag menar inte alls att man sak sopa saker under mattan eller undvika att bearbeta sånt som gått snett i det förflutna. Människor som blivit brända eller sårade i den frikyrkliga miljön måste givetvis få samtala om detta och bearbeta sin historia. Det är bra att man kan göra det på Kolportören.
I min kommentar bad jag Joachim att berätta mer om vad han är med och bygger nu. Och jag är glad att han har antagit utmaningen. Det är lätt att peka på vad som är fel men svårare att bygga något nytt. Det blir spännande att få följa vad ni bygger i Borlänge. Jag önskar er Guds välsignelse!
Jonas: Jag uppskattade din utmaning mycket. Det kommer säkerligen att bli en del kritik av det som varit/är även i fortsättningen. Fast å andra sidan om Kolportören inte ska åka fast för felaktig marknadsföring så gäller det att de goda nyheterna ligger i högt på prioriteringen :-)
Skicka en kommentar