I helgen har vi firat Lucia, har man barn så hamnar man automatiskt på några Luciauppträdanden och i år slog det mig att jag inte hade en aning om vad stjärngossarna står för. Visst är de en märklig uppenbarelse? Men tack och lov för Wikipedia. Visste du om att förebilden är de österländska stjärntydarna? Visserligen firar kyrkan dem på trettondagen men vem bryr sig om detaljer. Struten och trollstaven ansågs visst tillhöra standardutrustningen för en mager från Medien. (även om det mer 
påminner om Merlin om du frågar mig, kunde inte låta bli att konstatera att tomtens lösskägg ytterligare hade förstärkt bilden).En sak till. Vem är den där Staffan som de sjunger om? Det är ju Stafanos förstås! (Apg 6:1-15) Visserligen firas han på annandagen men återigen, varför fastna i detaljer. Ja men säger du, det där med stall och dräng då, hur passar det in? Lyssna här. Enligt någon gammal legend så var Stefanos Herodes personlige stalldräng! Se där, pusselbitarna faller på plats.
Kan ändå inte låta bli att tycka att vissa av våra traditioner är aningen långsökta och rent ut sagt märkliga. Men gläder de någon så ska då inte jag kasta grus i ögonen på stämningsmaskineriet!
8 kommentarer:
Alltså, nu kommer du ju få bloggen full med kommentarer om hur det egentligen är. För det brukar ju vara så med traditioner att vi är ganska många om att ha sanningen bakom fenomenet.
Och jag vill ju inte vara sämre jag.
Så, alltså: stjärngossarna - och deras vita dräkter - kommer också av de medeltida djäknarna (unga män som studerade borta) som vid Lucia (vilket var den gamla tiden för årets längsta natt) gick runt och viggade pengar av folk så att de skulle ha råd att åka hem över jul. Djäknarna fungerade också som korgossar, varför de helt enkelt använde sina vita särkar i festligheterna. Den vita särken var det första plagg man bar i mässan (djäknar = diakoner), som sedan blev underplagg till mässhakar och mantlar och sånt som präster och biskopar har på sig.
Prästens röcklin och lucianattlinnet är alltså inte lika bara av en slump.
En annan staffanstradition var att man red. Dels för att det kunde vara dags att rasta hästarna som stått inne hela hösten, dels för att det blev en ungdomstävling av det. Så pass att traditionen vid ett flertal tillfällen förbjöds enligt lag. Det gick överstyr helt enkelt - stjärngossarna, ofta mycket unga barn, fick en sup i varje gård. Sen är det ju den här stalldräng-hos-Herodes-traditionen som du också nämner. Man tror att legenden om Stefanos som stalldräng är yngre och kom till som en kristen pålaga på en äldre, hednisk hästtradition som redan fanns vid tiden för den kristna kulturens införande här i våra länder (som det vore en anakronism att kalla "Sverige"). Det är nämligen inte troligt att en historia om en uppdiktad stalldräng hos Herodes givit upphov till en sådan spridd tradition, som finns i många varianter.
Att vuxnas förehavanden överförs till barnens värld är ju verkligen inte något unikt. Barn härmar alltid. Men just sånglekar och liknande, staffansvisor etc, formades ganska kraftigt under 1800-talets borgerliga nationalism in i en slags fostrande, svenskskapande funktion som traditionerna inte haft tidigare. Man strök superi- och matchmakingdelarna rätt kraftigt, och höjde det eteriska och det kristna, och började lära ut sånger i skolorna och sätta dem i körsättning för pedagogiska syften. Det bet mot subkulturen på ett sätt som inga lagar hade kunnat. If you can't beat them, join them!
Traditioner är verkligen märkliga eftersom de förs vidare som i viskleken. Efter några led förefaller de både orimliga och ologiska, eftersom man har tappat ursprunget de uppstod i. För att reda ut vad de egentligen står för kan man då uppfinna en vad man tror logisk förklaring, som några led senare blandas ihop med ännu fler påhittade analyser - och så vips en sisådär 1500 år senare har man djäknar, pepparkaksgummor och en italiensk martyr i minivariant på svenska förskolor. Det allra svenskaste är alltid det mest mångkulturella - DET gillar jag. It's only Swedish Lucia Christmas tradition, but I like it!
Lucia-kulten uppmuntrades väl(?) i Sverige efter reformationen för att dämpa den förhatliga Nikolaus-kulten?
Hur som helst: borde inte både protestanter och katoliker egentligen vara lite skeptiska mot Luciatågen. Protestanter eftersom det lyfter fram två helgon; katoliker eftersom de båda helgonen snarare hånas än hedras.
Maja: Tack för det, du borde registrera dig hos Wikipedia och dela din kunskaper med mer än min blogg!
Johan: Jag är lite skeptisk, men inte så att jag ropar efter bojkott. Som Maja skriver så finns det något små charmigt mångkulturellt över hela grejen. Spännande det där om Nikolaus-kulten. Jag trodde vi svenskar bara hade hustomten alá Rydberg, + julbocken kände inte till någon kult kring det ursprungliga helgonet.
Nikolaus är ju helt klart oändligt mer sympatiskt (på alla sätt) än Coca-Colas bild av tomten som nu mer får anses som den gängse. Det stora skägget, den korpulenta kroppshyddan, det bullriga skrattet osv. Jag kallar honom för konsumismen inkarnerad i mänsklig gestalt!
Själv stör jag mig på att Lucia som ju skall representera ljus i mörkret, reducerats till att bli en skönhetstävling. Jag vill minnas att det i skolan alltid var den populäraste tjejen eller tjejen med längst och fluffigast hår som blev vald till Lucia. I inget fall upplevde jag den utvalda som speciellt trevlig eller något ljus i mörkret...
På döttrarnas förskola var det gott om lucior, några tomtar, samt en och annan pepparkaka. Inte en stjärngosse så långt ögat kunde nå. Undrade nästan om det fanns några kvar?
När jag var liten skulle alla killar vara stjärngossar, så var det bara, punkt slut. Jag kände mig alltid som en narr med klänning och dumstrut på huvudet... Det hade ju varit coolare om någon sagt att man var en österländsk magiker, typ Gandalf eller liknande :)
Luciatåg med småbarn är ju hur gulligt som helst, men jag kan nog tycka att det är en märklig tradition som vi så gärna upprätthåller i våra kyrkor - ett tåg med helgon (Lucia, St Nicolaus och Stafanos) plus ev lite peppakakor...
En italiensk martyr med fluffigt hår och läppglans, några oknytt och vättar i Coca cola-röda kläder, ett gäng diakoner/stalldräng-hos-Herodes:ar, sjungandes
VI KOMMA VI KOMMA FRÅN PEPPARKAKELAND
- ah, då känner man att Guds ankomst är nära :)
Vi har ju också St Staffan - Hälsinglands apostel! Utsänd från norra tyskland för att predika evangelium i min hemtrakter - där vi också hittar flera Staffanskyrkor och Staffansgymnasiet och inte minst Staffans stupa (grav) på Norrala Kyrkogård. Enligt legenden tyckte han mkt om hästar och red omkring och välte avgudabilder av Tor & co över ända och därför blev han ihjälslagen av uppretade hälsingar i trakterna av Själstuga i ödmården (den mäktiga gränsskogen mellan Gästrikland och Hälsingland)En fin Ikon med honom avbildad finns i Bollnäs Kyrka. Staffan i munkkåpa med fem hästar (den femte grå med sadel)och linblommor omkring (Hälsinglands landskapsblomma). Det sägs att han levde och dog på 1000-talet.
På mina söners dagis lyste stjärngossarna med sin frånvaro - nästan. Två var de. Och de var mina! En komplicerande faktor som jag tror avskräckte många att låta sina pojkar vara stjärngossar var att de firade UTOMHUS. Kallt, kallt och struten är ju alltid den svaga länken. Därför hade jag sytt stjärngosseluvor, alltså modell tomteluva fast vita med guldstjärnor på. En given utomhushit!
I min kyrka har jag lekt med tanken på att lansera guldkronor i stället för strut för att knyta an till stjärntydarna - som ju brukar betecknas som "tre konungar"... kan vara kul för pojkarna att få vara lite prinsiga ngn gång!
Sulan: Välkommen hit och tack för ytterligare några bitar i Staffanspusslet!
Skicka en kommentar