Ibland när jag pratar med ungdomar (och andra) gillar jag att ta "regissörs perspektivet". Tänk dig att ditt liv är en film, vilken roll skulle du då vilja spela? Hjälten eller skurken? Vad skulle du vilja ha med i berättelsen? Det brukar sätta igång associationerna. Sen fortsätter jag med att förklara att våra liv faktiskt är berättelser, berättelser som vi skriver varje dag, genom våra ord och våra handlingar, och som inte bara påverkar oss själva utan alla omkring oss.
När du och jag ställs inför olika saker. Ta frestelsen till otrohet tex, då är en väldig bra fråga att ställa sig den här: "Okej, vill jag ha det här i min berättelse?" eller kanske ännu viktigare: "Vill jag ha det här i min frus berättelse?", "I mina barns berättelser?" osv. Eller när jag frestas att vara pastorn som alltid är borta på nått viktigt: "Vill jag ha den gudsbild det lätt leder till i mina barns berättelser?". Eller när jag är försenad på väg till något och en bil kör sååå sakta framför mig..., eller när jag träffar den där dryga... etc, etc.
Utmaningen är dock att jag kan låta Jesus (berättelsens verkliga hjälte) forma mig och berättelsen om mitt liv när jag samarbetar med honom och möter behoven runt omkring mig. Då påverkar jag också andra människors berättelse men på ett positivt sätt. Ja, ni hänger med. Walter Brueggemann säger att det viktigaste vi som förkunnare kan göra är att få människor att byta manus. Spännande perspektiv tycker jag.
Tänk så tragiskt att en dag komma på att man varit skurken (eller rättare sagt, gått "skurkens" ärenden). För en komisk twist på det hela kolla in den här videon:
"Hans, Are We the Baddies?" Lysande!
Den här versionen av samma dram är om möjligt ännu roligare med citat som detta:
"I am just increasingly uncomfortable about our place in the narrative structure of this war..."
6 kommentarer:
Goda tankar. Gillar särskilt det där med att byta manus, av Brueggemann (tack för länken förresten, det var ju grönbete. Han är ju ingen dumskalle precis). Det är viktigt att förstå att vi genom våra val skapar berättelsen om oss själva. Vi är inte offer för den. Sen har vi olika förutsättningar, och är, mänskligt talat, mer eller mindre fria att spela ut vår "roll". /Martin
Ja jösses. Det är verkligheten för den kristne som du beskriver. Jag väljer Herrens väg, då den leder till frälsning. Visst frestelser och kompromisser finns hela tiden. Man "vill" ta genvägar, man vill "hjälpa" Gud, mm.
Samtidigt nuddar du vid det som jag tycker är det viktigaste för ett kristet liv och vandel, nämligen den personliga kontakten med Herren. Det privata där Herren kan nå oss med sina direkta tilltal och fostran. Den levande personliga samvaron med Livets Herre är helt unik och enastående, då den endast är mellan mig och "min" Herre. Jag tror att denna privata sfär i bland de kristna blir bara mindre och mindre, då dessa "sätter av" tid för att vara med honom istället för att "leva" honom.
Det är endast nåd.
Björn
http://bjornhorst.wordpress.com/
Gillar idén med berättelsetänkandet! Vi är ju alla vana vid berättelser från sagor, böcker, film, osv.
Om jag ska problematisera så innehåller den klassiska berättelsen alltid minst ett problem. Det måste finnas någon form av spännande dramaturgi för att det ska vara någon vits med berättelsen/sagan/filmen/myten. En dålig berättelse är:
Katten satt på mattan.
Det måste till något:
Katten satt på mattan. Den hade ont i magen.
Eller för all del:
Katten satt på mattan. Den var mätt och utanför fönstret sken solen.
Nu är ju våra liv aldrig tomma på drama. Vi behöver sannerligen inte föra till problem varken för oss själva eller andra för att det ska hända något mellan vaggan och graven. Men bara att ha i bakhuvudet att idealberättelsen aldrig kan vara kav lugn tycker jag hjälper. Man kan ha sån ångest över att ens liv aldrig känns perfekt och då kan man behöva påminna sig om att ens favoritfilm antagligen inte heller är en beskrivning av ett perfekt liv, utan ett sant liv.
Vill bara tacka för tanketråden som jag spann vidare på i gårdagens predikan på ungdomsgudstjänsten. Din tråd blev en viktig pusselbit till det andra jag förberett. Allt gott!
Peter: Vad glad jag blir! Det är bara plocka om du hittar något mer du finner intressant.
Skicka en kommentar