Ofta låter det som att framgångsrika ledare nästan med automatik måste lämna trasiga människor efter sig. Det hör liksom till om man vill få något gjort. Ledaren ser något, har fått en vision för något och allt annat måste kliva åt sidan eller ta skada. Så brukar man förklara Lewi Pethrus behandling av oliktänkande. Till viss del är det nog sant, det är inte lätt att vara en driftig ledare utan att trampa folk på tårna men måste man verkligen krossa dem?
Framgångsrika ledare finns det ju på alla områden. Ledare som skaffar sig positioner som de bevakar och utvecklar. Ledare som är bereda att offra allt för sina visioner. Ledare som med framgång driver sina företag/rörelser/kyrkor/partier/organisationer framåt. Kosta vad det kosta vill.
Men frågan som inte lämnar mig någon ro är: Vad är signifikativt för kristet ledarskap? Jag tycker frågan är superviktig. Behöver vi rentav omvärdera vår syn på en del driftiga kristna ledare? Lämnade de helt enkelt för många skadade efter sig för att tjäna som exempel i kristuslikhet, trots enorma framgångar? Jag bara undrar. Kommentera gärna.
20 kommentarer:
Föräldrarna är familjens ledare, får de lämna skadade människor bakom sig? Fåraherden, lämnar han skadade får bakom sig? Läraren, lämnar hon eller han skadade elever bakom sig? Ledarskap handlar så mycket om att ta hand om människor och så väldigt lite om att bestämma. I viss mån är det alla relationers pris att man blir skadad, förändrad, omstöpt i dem. Men det måste gälla även (och inte minst) ledaren själv. Just kristna har ju fått ett tydligt exempel av Jesus när han offrar sig för oss, och när han tvättar sina lärjungars fötter. Det är en extremt tydlig ledarskapsmodell, 'bara att följa' skulle jag vilja säga, svårt förstås men vi kan ju inte säga att vi inte fått vägen utpekad för oss.
Bra inlägg och bra kommentar från Maja!
Och jo en sak till, det står ju skrivet: vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men förlorar sig själv. Framgång måste vara något relativt, kvalitativt, inte kvantitativt. Kanske det först och främst handlar om att söka förmågan att låta sig ledas..? En indianhövding lär ha sagt: Det är klart att jag följer dem - jag är ju deras ledare.
Bitte, tack tack :) Jag måste skriva en sak till: KG Hammars och Ami Lönnroths "Jag har inte sanningen, jag söker den" innehåller ett mycket läsvärt kapitel om kristet ledarskap (men hela boken är bra).
Finns undersökningar om procentsatsen psykopater i ledande ställningar.
Verkar tyvärr vara så att ett inte helt försumbart antal ledare, för att komma fram till toppositionerna, kunnat
bortse från vanliga människors skrupler.
Vore förvånad om det inte finns vissa beröringspunkter med frikyrkostatistiken.
Mvh MS
Jesus och hans förhållande till sina efterföljare bör väl vara förebild även i fråga om ledarskap. Dvs tvätta fötter och var den minste.
Signifikativt för kristet ledarskap är ju tjänandet och att älska andra lika mycket som sig själv.
Det farliga med starka ledare är inte bara deras egen personlighet och deras eget begär utan de leddas begär efter att ha någon att beundra. Att vi som församlingsmedlemmar sitter i bänkarna och väntar oss en andlig ledare som ska ha starkare kontakt med Gud än vi själva har. Att ha andliga ledare som visar det kristna liv vi själva inte orkar leva men gärna vill drömma oss bort till. Det är vi som höjer upp ledare så till den milda grad att pressen på dem blir stark nog att aktivera deras begär efter makt (ett begär jag tror att de allra flesta människor har innerst inne).
Om vi visade större kärlek till våra ledare skulle vi också ta oss omaket att korrigera våra ledare, att leva närmare dem och se att även de är svaga människor som vi. Vi skulle be mer för dem än vi gör osv.
Så frågan som jag ser det är inte alltid "vad är fel med våra ledare?" utan "vad är fel med oss?"
Alla, tack för bra kommentarer. (Jag väntar fortfarande på att någon ska träda in och försvara ledare med hårda nypor). Jag håller med Maja och ni andra som lyfter upp Jesu exempel. Jag tror också Teas poäng är viktigt. Vi har ett ansvar när vi följer och hur vi följer. Kanske är bästa testet att protestera och korrigera och sen se om ledaren har tendenser till det som Mikael varnar för.
Tidsandan är säkert en viktig faktor.
Att ledare uppträdde som de gjorde var också synonymt för hur det patriarkala samhället fungerade, där altifrån aga-kutym, till "överhetens" särställning som med automatik erhöll bugande undersåtar.
Det stora bekymret i dag är nog inte tidigare föredömens brister, utan att dagens ungdomsgeneration har en enorm stor brist på kristna förebilder.
När "vi mogna kristna" ägnar oss åt bloggande och andra fritidsintressen på lördagar så har dagens kristenhet stängda kyrkportar på lördagar.
Då när ungdomsbehovet & konkurrerande nöjesutbud är som störst bommar västkustens samlade kristenhet igen kyrkportarna för ungdom.
Det är realitet hos en kristenhet som gärna talar om "kristna oaser" men inte förmår att erbjuda den miljön där behoven är som störst.
Ungdomsperspektivet är 2 viktiga lediga kvällar: fredag & lördag.
Varav kyrkorna har rationaliserat bort den ena.
Konsekvensen är att ungdomar rationaliserar bort den kyrkliga miljön...
Vad betyder då en bok som skrevs på 50-60 talet ?
//
Nils
Nils: Smyrnakyrkan i Göteborg har i alla fall ungdomskvällar på fredagar. Nu kunde de kanske haft det även på lördagar för all del, men jag tror inte att rätt väg att gå är att aktivera barn och ungdomar ständigt och till varje pris. Då får vi en generation passiva "kyrkkonsumenter" som saknar förmågan att leva ett eget kristet liv. Att det finns mötesplatser för unga är viktigt, att se till att kyrkkalendern är fullbokad alla de kvällar och dagar kyrkans ungdom annars riskerar att lockas ut i "världen" är däremot inte av nöden. Kanske behåller vi ungdomar i kyrkan om vi lyckas isolera dem från alla kontakter utanför kyrkväggarna, men ger vi dem ett liv i Gud på det sättet? Orden om att leva I världen gäller väl även de unga.
Till sist: Lästips om ledare i församling som lämnar sargade människor efter sig: "Maktmänniskan i församlingen" Edin Lövås (kom även ut under titeln "Den farliga maktmänniskan")
R !
Helt fel !
Ledighet på Lördagar är pga sekulariseringen bland kristna ledare i dag...
Man anställer ungdomspastorer med kriteriet att de behöver vara ledig på lördag för de har ju också fritidsbehov & en familj ev.
Kan du slänga lördagsstängt i ansiktet på de flera hundra kanske tusen inflyttade studenter som ser sina studiekamrater ta del av nöjesutbudet på lördagar, medans de kristna alternativen har bommat igen kyrkportarna.
Att hänga med i nöjesutbudet blir då alternativet & pastorns lördagspredikan hålls för den krympande supporterskaran.
Nej lördagsöppet i kristenheten ska självfallet ha det signum som Elsanders negationer riktar sig gentemot - de var trots allt besjälade av uppdraget !
//
Nils
Nils: Jag respekterar din uppfattning. Men själv tror jag att Bibelns ord om att vi ska leva i världen betyder just det. Att vi ska leva I världen. Inte leva på en kristen ö, isolerad från resten av världen. Om vi defensivt vill behålla de som fötts in i kyrkan som medlemmar är det förstås en framkomlig väg att s.a.s. låsa in dem i kyrkan och kasta bort nyckeln. På så vis vet vi åtminstone att de blir kvar i kyrkbyggnaden och i medlemsmatrikeln, även om det inte behöver säga något om deras gudsrelation. Men om vi vill att församlingen ska växa och budskapet om Jesus spridas är det att befinna sig där människor finns faktiskt den enda vägen. Vi kan sitta i våra kyrkor och undra varför ingen kommer dit, eller vi kan möta dem där de är. Det senare kräver förstås att vi vågar tro att inte bara våra anställda utan också våra ungdomar och andra medlemmar är, som du uttrycker det, besjälade av uppdraget. Och att vi inser att kyrkobyggnaden inte är den enda lokal där uppdraget kan utföras.
För mig uttrycker den där rädslan för att se, höra eller läsa något som inte har den godkända kyrkliga stämpeln faktiskt ett förbryllande lågt förtroende för tron. Om det enda sättet att bevara vår tro är att aldrig möta icke-kristna, aldrig läsa icke-kristen litteratur, aldrig se icke-kristen film, kort och gott att hålla oss undan från världen. Vad är då vår tro värd? Är det ens en tro?
R: Jag håller på dig här.
Nils: Du kommer med en massa påståenden, förr det första så jobbar alla pastorer jag känner på lördagarna. Ofta är måndagen en ledig dag. Däremot så ser jag det som mycket viktigt att vi inte stänger in oss i våra kyrkor. Även om lördagen för mig innehåller mycket av predikoförberedelse så vill jag försöka prioritera gemenskapen med vänner som inte är med i kyrkan. Jag ser det som mycket värdefullt att tex vara med mina barn på fotboll. Anledningen till att många pastorer inte vill vara uppe sent på lördagskvällen är att de ska predika på söndagen.
Sen vet jag inte vad du vill med din kommentar om bloggar. Mitt bloggande leder ofta till bra samtal i församlingen, jag ser absolut ingen motsättning där. Bara dina påståenden tex skulle räcka för en samtalskväll med ungdomarna.
Mycket intressant och viktig artikel du skrivit.
Du söker någon som vill försvara dessa "hårda ledare", jag hoppas de är få. Jag skulle vilja gå ett steg längre med att säga att det inte är kvantiten som är viktigast utan kvaliten. Ledare som går över lik med sin lära är av helvetet. Dessa kan man lugnt lämna åt sitt öde.
Jag tänker på det Herren sa om att det är bättre en kvarnsten hängdes runt deras hals och de kastas i floden. Visst det är hårt - men de nya martyrerna är alla de som lidit/lider av snevriden lära och av snevridna ledare. Jag personligen bryr mig inte smack om hur "stora" och "duktiga" dessa ledare är - jag bryr mig mer om "det" som de lämnar efter sig.
Jag är själv ett tidigare offer av en snevriden lära så jag vet hur jobbigt det är och blah, blah, blah. Men idag handlar det om att med hjärna och hjärta försvara och predika den oförfalskade modersmjölken.
R.
Du talar förbi mig.
Det spelar ingen roll om du så har pastorn eller andra pastorer med dig.
Jag ifrågasätter ändå dagens verksamhetsinställningar från kyrkor i allmänhet när predikoturer & mötesannonser gapar tomma för människor som behöver mötesplatser.
//
Nils
Vill man ha en bekvämlighetskristendom, så ska man självklart inte ge sig hän & försöka agera motvikt till det sekulariserade nöjesutbudet.
Men brinner det en vision om att "världens barn" ska räddas, då är det en naturlig konsekvens att engagera sig som motvikt till det sekulära nöjesutbudet.
Eller är det dagens ledares uppfattning att det sekulära nöjesutbudet är "det glada budskapet" som "kristen ungdom" ska ta del av ?
Tyvärr har många av dagens kristna ledare inställningen, att det är okej att ungdomar emellanåt tillbringar sin fritid på krogen & man uppmuntrar dessutom obefästa människor att mer umgås med sina profana kamrater.
Har man varit med ett tag, så läser man av frukterna av denna typ av "Lassey Fairt" ledarskap.
Sen är det kanske inte upp till var & varannan församling att klara av alternativ med engagemang, men kan man skriva Jesus-manifest tillsammans med vitt skilda kyrkotraditioner så kan man säkert inom regioner fördela ansvar och gemensam strategi för att erbjuda lördagsalternativ.
Svårare än så är det inte om bara viljan finns...
Joachim !
Det är väl ingen som förväntar sig att du ska vara tusenkonstnär map. engagemang.
Har du en pastoral föreståndartjänst, så är det fullt förståeligt att du inte kan vika lördagar generellt till att vara ungdomsledare.
Det jag beskriver är församlingsledningars ansvar med verksamhetsinriktning där ungdomsarbetet måste få en mycket mer framträdande plats generellt.
Inte för att erbjuda myspys & lördagshäng utan en klar attraktiv kristen motvikt gentemot sekulärt lockande nöjesutbud.
Hur det innehållet ska vara kan det finnas många aspekter på.
Det enda jag vill betona är att församlingar & kyrkor måste ta till sig att vi måste sätta mycket högre fokus & besjälat engagemang när ungdomar har sin prioriterade fritid...
Eller så kan man kanske likna kyrkor numera som dåliga välmående föräldrar, som köper sig fri från ansvar & närhet ???
Nu gled jag från ämnet som trots allt Elsander skapat - Ursäkta !
Men jag gav detta som motvikt, då jag uppfattar att visst fanns det säkert stora brister hos tidigare ledare... men deras kanske främsta egenskaper var att de var besjälade "även på lördagar"
//
Nils
Jag hängde inte i kyrkan som tonåring men har sett ungdomarnas verksamhet där som vuxen. Det är klurigt, bägge sidor har rätt. Kyrkan kan mycket väl vara öppen så ofta det bara går, det kan drivas av församlingsmedlemmarna själva (obs! på lust, inte utnyttjande av gratis arbetskraft). Se Allhelgonakyrkan i Stockholm som har kurser och dans och fester och allt möjligt i sin kyrka hela veckan lång. Men stängda verksamheter för vissa kristna familjers barn tror jag inte på. Det har vi sett nog av, och vad leder det till? Att de som senare blir präster och pastorer rekryteras ur den miljön; att det faktiskt blir ett krav för att få fäste i kyrkan som vuxen (tro mig, vad jag har kämpat tills jag gav upp). Rundgång, rundgång. Man måste som förhålla sig inut och utåt på samma gång. Om alla kyrkligt anställda var som Joachim skulle församlingslivet se helt annorlunda ut i det här landet.
Nils:
Jag förstår dina tankar om att kyrkan ska vara öppen absolut (om man nu ska han en kyrkolokal men det är en helt annan fråga). Hade ett samtal med en mycket fin människa som inte följer Jesus om hur hon en dag ville gå till kyrkan men fann dess dörrar stängda och låsta. Detta leder till vissa problem, delvis är det otroligt svårt att ha en lokal öppen dygnet runt om man antingen inte har en lokal utan massa ljudsystem, projektorer och andra dyra saker som man är rädd för att bli av med. Om man väl har det och ändå vill ha en byggnad som är öppen dygnet runt får man väl antingen bosätta sig i sin lokal eller anställa någon som är där.
Detta tror jag inte är vägen att gå. Jag läser kyrkan som ett folk. Guds nya mänsklighet satt att vara hans kropp mitt i vårt brutna värld. Den kyrka har aldrig stängt, den tar ständigt emot brutna människor med öppna armar och visar på Jesus.
Vilket leder mig till varför jag valde att kommentera ditt inlägg. Jag tror helt enkelt att du har fel i ditt tankesätt att kyrkan (som lokal) ska vara öppen lördag kväll är svaret på ungdomsproblemen. Däremot så tror jag att svaret är att frigöra den riktiga kyrkan (som folk) att vara öppen fredag, lördag ja alla dagar på de platser som ungdomarna söker sig till. Gärna på puben (om individen i fråga är 18 såklart) där har jag haft otroligt många samtal med människor om Jesus som sedan lett till djupa relationer.
Shalom / Knut
Knut !
Återigen pratar någon förbi mig.
Visserligen angav jag "öppen kyrka på lördag".
Men kyrkan i sig är underordnad dess innehåll i form av besjälade vägledare.
Med respekt så förstår jag att andra kristna ser kyrkan som Gud bor i & besöket där innebär en kristen upplevelse.
I den tradition jag växt upp med är lokalerna i sig inte avgörande, utan de människor som står för innehållet.
Jag har också den erfarenheten att ungdomar dras till aktiviteter som de finner attraktiva & de är beredda till "ganska stora" uppoffringar bara attraktionsvärdet är stort.
Då har jag den övertygelsen att de vuxnas bekännelse måste påvisa detta som förebilder med vilken verksamhetsinriktning som erbjuds.
Jag uppfattar att Maja & jag delar liknande erfarenheter...
//
Nils
Nils.
Ok jag tror jag förstår vad du menar men håller inte alls med dej. Vet inte riktigt om du förstod mej. Jag tror inte att kyrkobyggnaden är Gud eller att Gud bor där. "Jag läser kyrkan som ett folk. Guds nya mänsklighet satt att vara hans kropp mitt i vårt brutna värld." skrev jag i min förra kommentar.
Jag tror inte en att en attraherande kyrka är vägen framåt, jag skulle snarare vilja se en kyrkan där ledarna vandrar ut till de som verkligen har det svårt. Leder Guds församling till de brutna. Deltar i protestaktioner, dela ut mat till hemlösa, hänger med invandrarna som inte får något jobb osv.
Nåd och fred / Knut
Skicka en kommentar