Det finns en psalmvers som jag gått och nynnat på den senaste tiden. Det är egentligen en påsksång: "Vi tillber inga läror och ingen from idé. Vi är ett folk på vandring i tro på livets Gud"
Det finns en version av kristen tro där rätt lära är viktigare än rätt liv. Där fromma idéer väger tyngre än praktisk handling. Jag samtalade nyligen med en god vän som är ute på ett missionsfält någonstans. Han berättade att han alltid brukar bära med sig sina grannars sopor när han går till soptunnan. En annan missionär frågande honom varför. "För att visa på Jesu kärlek" svarade han. Den andra missionären rynkade sin panna och sa: "Tror du någon blir fräst genom gärningar?" Det visade sig att för den missionären var det viktigare att dela ut biblar än att bära ut sopor.
Den här berättelsen illustrerar något jag möter ibland. Så fort man antyder att det kristna livet handlar om något synbart och konkret så finns det de som frenetiskt börjar prata om nåden och risken med det man kallar "laggärningar". Det här förvånar mig alltid lika mycket därför att jag aldrig sett någon motsättning här. Jag har mina misstankar att det här tänket bygger på en grav missuppfattning om vad Guds rike, ja hela den kristna tron handlar om. Med andra ord: Varför är det så ofta lättare att värna om ortodoxin än om ortopraxin?
Vad säger ni?
5 kommentarer:
Det där är typ min favoritpsalm...
"Varför är det så ofta lättare att värna om ortodoxin än om ortopraxin?"
Frågan är väl snarare varför det är så svårt att hålla ihop lära och liv. Vi flyr rätt lätt in i att betona det ena eller andra. Livet prövar läran och läran tolkar livet.
Då har vi samma favoritpsalm!
Joachim!
Jag möter ofta samma reaktioner som du. Håller med Mattias ovan i att utmaningen är att hålla samman dessa, och tror att svaret på din fråga är att vi alltid har lättare att tala om lära frånkopplad från livet av det enkla skälet att det inte kräver ändrade praktiker av varken oss eller de som eventuellt lyssnar. Det är helt enkelt bekvämt att hålla Jesus på armlängds avstånd.
Jag drar mig till minnes ett citat av Philip Yancey från förra årets Torpkonferens: "Det finns ca 34.000 kristna samfund i världen, och alla verkar tävla om sanningen. Tänk en kyrka som tävlar om att vara bäst på nåd!"
Jag tänker att här kommer ortopraxin in, som ju egentligen är ett uttryck för god ortodoxi...
/Fredrik Lignell
”Visa mig din tro utan gärningar, så skall jag med mina gärningar visa dig min tro” (Jak 2:18)
Det slår över åt båda håll ibland, jag tror vi tänker för mycket att det måste vara antingen eller istället för en symbios. Kärleksfulla trosgärningar kommna ur helgelse tror jag är det Jakob talar om.
Tack alla för era bidrag. Självklart är det sant att det är bäst med balans mellan dessa, jag egentligen gillar jag inte att överhuvudtaget dela på dem. Jag tror själv på en holistisk approch till det här.
Men ändå, när jag ser på mitt egen liv så är det oändligt mycket enklare att låta just "läror" och "fromma idéer" definiera min tro mer än "kött och blod" och praktisk handling. Min erfarenhet är att slagsidan nästan alltid ligger åt "ordodoxin" på bekostnad av "ortopraxin".
Skicka en kommentar