Att "älska syndaren men hata synden". Hur ser det ut?

Ett uttryck som ofta återkommer i lite olika varianter är att vi ska: "älska syndaren men hata synden". Det låter ju rätt och bra men jag undrar, klarar vi alltid av att skilja på synden och syndaren ens i vårt eget liv? Leder inte det här tänket lätt till förakt av människor, både oss själva och andra? (Är det tex lätt att skilja en högmodig person från hennes högmod?) Om vi inte är trygga i Guds kärlek och Guds förlåtelse så återstår inget annat än förakt och självförakt och det blir ingen bättre av. Lägg sen till vår tendens att var dömande så blir det helt enkelt inte bra.

Samtidigt finns det naturligvis sanning i det. Det är klart att det finns saker hos mig som Gud ogillar, som Han vill ta itu med, förlåta och hela. Det finns saker i mitt liv som jag måste jobba med, ta itu med och rent av "döda" som Paulus skriver (Kol 3:5). Så är det för mig och så är det för dig. Gud vill ju helga och upprätta oss. Bibeln ger stöd för att Gud hatar ondska och orättfärdighet i alla dess former. Men jag tror samtidigt att Guds hat skiljer sig från vårt. Guds princip är ju att besegra det onda med det goda. Vi får aldrig glömma att Gud är Kärlek. Hur ofta ser vi förresten Jesus i evangelierna uttrycka hat?

När det gäller oss människor så misstänker jag att hat i alla dess former är riskabelt oavsett vem/vad vi riktar det mot. Jag säger inte att det här uttrycket är fel, bara att det måste användas genomtänkt och med tanke på vår trasighet. Så resonerar jag. Hur tänker ni?

Jag uppskattar annars den här överlåtelsebönen:

Gud, du som ville mitt liv och har skapat mig efter din vilja,
allt i mig känner du och omsluter med ömhet,
det svaga likaväl som det starka
det sjuka likaväl som det friska

*
Därför överlämnar jag mig åt dig utan fruktan och förbehåll.
Som ett lerkärl lämnar jag mig i dina händer.
Fyll mig med ditt goda så att jag blir till välsignelse.

*
Jag prisar din vishet du som tar till dig det skadade
och lägger din skatt i bräckliga lerkärl

*