Fredagsfrågan: Om synd???

Från Guds perspektiv: Är synd mest ett brott som måste straffas eller en sjukdom som måste botas?

Fundera på den ett tag. Jag anar att var vi landar avgör väldigt mycket när det gäller vår syn på Gud, Jesus, försoningen, nåden, upprättelse m.m. (Jag vet det kan vara både ock, men vilken fot sätter vi ner hårdast och varför)

Att "älska syndaren men hata synden". Hur ser det ut?

Ett uttryck som ofta återkommer i lite olika varianter är att vi ska: "älska syndaren men hata synden". Det låter ju rätt och bra men jag undrar, klarar vi alltid av att skilja på synden och syndaren ens i vårt eget liv? Leder inte det här tänket lätt till förakt av människor, både oss själva och andra? (Är det tex lätt att skilja en högmodig person från hennes högmod?) Om vi inte är trygga i Guds kärlek och Guds förlåtelse så återstår inget annat än förakt och självförakt och det blir ingen bättre av. Lägg sen till vår tendens att var dömande så blir det helt enkelt inte bra.

Samtidigt finns det naturligvis sanning i det. Det är klart att det finns saker hos mig som Gud ogillar, som Han vill ta itu med, förlåta och hela. Det finns saker i mitt liv som jag måste jobba med, ta itu med och rent av "döda" som Paulus skriver (Kol 3:5). Så är det för mig och så är det för dig. Gud vill ju helga och upprätta oss. Bibeln ger stöd för att Gud hatar ondska och orättfärdighet i alla dess former. Men jag tror samtidigt att Guds hat skiljer sig från vårt. Guds princip är ju att besegra det onda med det goda. Vi får aldrig glömma att Gud är Kärlek. Hur ofta ser vi förresten Jesus i evangelierna uttrycka hat?

När det gäller oss människor så misstänker jag att hat i alla dess former är riskabelt oavsett vem/vad vi riktar det mot. Jag säger inte att det här uttrycket är fel, bara att det måste användas genomtänkt och med tanke på vår trasighet. Så resonerar jag. Hur tänker ni?

Jag uppskattar annars den här överlåtelsebönen:

Gud, du som ville mitt liv och har skapat mig efter din vilja,
allt i mig känner du och omsluter med ömhet,
det svaga likaväl som det starka
det sjuka likaväl som det friska

*
Därför överlämnar jag mig åt dig utan fruktan och förbehåll.
Som ett lerkärl lämnar jag mig i dina händer.
Fyll mig med ditt goda så att jag blir till välsignelse.

*
Jag prisar din vishet du som tar till dig det skadade
och lägger din skatt i bräckliga lerkärl

*

Pelle har en poäng

Apropå Pelle Gardells insändare i Dagen dök följande frågor upp: Vad vill vi bli kända för? Vad handlar vårt budskap egentligen om? Vad är viktigast? Ska vi jobba för att förändra värderingar i samhället genom olika kampanjer där vi talar om vad vi är för eller emot, vad som är rätt och fel? Eller ska vi istället bygga församling och se människor växa och förvandlas. Ibland tycks kristna resonera så här: Sverige är ju ett kristet land i botten, problemet är att vi kommit snett i mycket, tex synen på äktenskap, homosexualitet m.m. Därför måste vi genom olika kampanjer försöka vrida det här rätt igen så Gud fortfarande kan välsigna vårt i grunden ”kristna land”.

Men tänk om Sverige inte alls är ett ”kristet land”. Tänk om vi istället för att göra våra värderingar i olika frågor till vårt huvudbudskap, istället skulle satsa på att berätta med våra ord och handlingar vad de goda nyheterna om Guds rike handlar om och innebär för människor i dag. Tänk om vi istället för att profilera oss som de som är emot, får vara med och ge människor den bästa berättelsen av alla! Tänk om vi istället skulle ge allt vi har för att verkligen vara församling. Jag tror stenhård på följande ordning: Först känner sig vanliga sekulariserade människor välkomna i den gemenskap som kallas församlingen (för att de ska göra det krävs det förändringar), sen växer de fram till en tro i den gemenskapen, sen börjar ”helgelse processen”, förvandlingen helt enkelt. Den här resan fortsätter hela livet och vi gör den tillsammans med utgångspunkt i att vi alla behöver Guds nåd lika mycket.

Att börja med att försöka pådyvla människor vår moral och våra värderingar blir som att sätta vagnen framför hästen (för att ta en bild från det gamla bondesamhället).

I söndag så predikade jag från Luk 4:16-30 om när Jesus var hemma i Nasaret och predikade, min fråga var: Varför blev de så sura på honom? Mitt svar var bland annat att det var för att Jesus inte citerade hela Jes 61, han skippade delen om hämnd i vers 2. Det här var en viktig text för de av romarna ockuperade judarna. Istället betonar han nådens år från Herren som till och med sträcker sig till de andra, de utanför. Det här är så typiskt för Jesus och det är det här perspektivet som slutligen får honom korsfäst.

Jesus bedriver aldrig några kampanjer mot olika företeelser, de han tydligast går emot är fariseerna som trodde att bara folket skärpte sig så skulle allt nog ordna sig till slut. Tvärt om Jesus är framför allt känd som syndarnas vän. Vi får aldrig glömma att de inte var de ”perfekta” som trivdes med Jesus, det var de trasiga, de förvirrade och förtvivlade, de som livet på olika sätt gått sönder för. Vilka trivs med oss idag?
Allt för ofta blir det som den kristne satirikern på ASBO Jesus uttrycker i den här bilden. (klicka så blir den större.)