Med en bakgrund i en karismatiskt miljö så har jag mött en undervisning om djävulen och demoner som något nästan enbart förekommande i ockulta företeelser. Typ spågummor, New Age, spöken etc. Eller något verksamt i andra mer primitva länder med häxdoktorer, avgudar av trä och lera och liknande. Jag har hört undervisningen om att man ska "rensa sitt hem" från ockulta föremål och liknade. Nu senast så aktualiserades den här synen genom den amerikanske pastorn Pat Robertsons uttalande om att jordbävningen som drabbade Haiti berodde på att man på 1700-talet ska ha ingått ett avtal med djävulen. Det finns mycket att säga om sådana förklaringar.
Det som bekymrar mig är risken att det här tänket både förminskar och förstorar djävulen.
Du får en väldigt stor djävul på individ basis, du får en djävul som kan ladda föremål med demonisk kraft, du får en djävul som verkar väldigt lokalt genom uppenbart ockulta saker som spådom etc. Det här kan leda till att andliga förklaringar på nästa allt i tillvaron. Bilen pajar inte för att oljan läckt utan för att djävulen förstört den och liknade. Den tillvaron blir inte lätt att leva i och många far illa och kan drabbas av psykiska problem som i sin tur får en andlig förklaring och sen rullar snöbollen neråt.
Men samtidigt ger det här perspektivet en liten djävul när det gäller ekonomiska maktsystem och orättvisor. Det Paulus kallar för "makterna". System som gör att miljoner människor hålls i fattigdom, svält och förtryck. System som orsakar krig och och förödelse och som bokstavligt dödar miljoner. Det som är jobbigt med den här synen på ondskan är att vi plötsligt blir involverade, vår del i dessa system ställs på sin spets. Det räcker inte med att slänga den där souvenir Buddhan som stått och samlat dam i bokhyllan. Observera att jag inte helt tar avstånd från det första perspektivet. Jesus gör både ock, han befriar människor från demoniskt betryck samtidigt som han utmanar (och besegrar) makterna och väldigheterna. Jag vill bara peka på den ensidighet jag mött här.
Jag tror vi behöver en balans mellan dessa sätt att se på ondska. Ett bra exempel är den här artikeln apropå Robertsons utalande. Den lyfter frågan från att jordbävningen kan skyllas på några desperata och förtryckta människor på 1700-talet till att visa att västvärlden idag har en stor del i Tahitis fattigdom genom tex lån som orsakar en stor skuldbörda m.m. och att fattigdomen i sin tur gör tragedin så mycket större.
Det här är svåra frågor. Känner ni igen er i min beskrivning? vad säger ni om de olika perspektiven på ondska?
Uppdaterat: David Nyström har också skrivit inlägg om det hela som är värt att läsa.
