Jag inser mer och mer att just den här frågan är otroligt komplicerad. Det finns så många offer på båda sidor. Jag kommer att fortsätta uppröras av orättvisorna som palestinierna utsätts för. Men jag kommer heller aldrig att känna annat än djupast medlidande med Israeliska offer för terror och deras djupa känsla av utsatthet.
Jag kommer att sky förenklingar som pesten. Både mina egna och andras. Jag önskar att inte kristna ledare fortsatte att vara så ensidiga. Jag önskar att den enda teologi vi blandar in i frågan är en kärlekens och barmhärtighetens teologi. Eskatologiska spekulationer borde portförbjudas från varje Jesus efterföljare som vill ha nått att säga i den här frågan.
Jag fortsätter att bearbeta och vill verkligen rekommendera den israeliske författaren Amos Oz och hans bok "Hur man botar en fanatiker" Han sätter gång på gång fingret på konfliktens kärna. Eller vad sägs om det här. Vi européer får huka oss och skämmas:
"En bidragande orsak till att konflikten mellan Israel och Palestina är så besvärlig är det faktum att det i grunden är en konflikt mellan offer. Två offer för samma förtryckare. Det Europa som koloniserade Arabvärlden, exploaterade den, förödmjukade den, trampade på dess kultur, tog kontrollen över den och använde den som en imperialistisk lekplats, är samma Europa som diskriminerade judarna, förföljde dem och till slut utsatte dem för massutrotning i ett folkmord av aldrig tidigare skådad omfattning.
Man hade kunnat tro att två offer genast skulle komma att utveckla en ömsesidig solidaritet, som till exempel i Bertolt Brechts dikter. Men i det verkliga livet är det just konflikter mellan två offer för samma förtryckare som är de allra värsta. Två barn till samma grymma föräldrar älskar inte nödvändigtvis varandra. Mycket ofta ser de i varandra den grymme förälderns exakta avbild. Och detta är just fallet inte bara mellan israel och palestinier utan också mellan jude och arab. Båda parter ser i varandra bilden av sina forna förtryckare."
