En intressant observation är att när man berättar om det här så är en vanlig ryggmärgsreflex hos många pro-israeler att svara "Ja, men judarna har minsann också lidit". "Har du träffat några offer för självmords bombare då?". Logiken är alltså att Israel har lidit, däför har de rätt att utsätta andra för lidande.
Men kan vi som kristna reservationslöst stödja en sån logik?
Sen tror man att Israel måste göra en mängd saker, Israel måste bygga en mur som är längre än Berlinmuren, som går rakt över människors byar och gårdar. De måste det för sin säkerhet, visst den höjer säkerheten, men varför ser man inte det orimliga att den byggs helt utan respekt för människorna som bor där? Varför förmår man sig inte omfatta deras lidande? Jag förstår inte? Man är så bakbunden av sin uppfattning att man inte ens kan protestera mot det uppenbara.
Varför är tex banden som går genom röntgenapparaterna vid vägspärrarna gjorda så att de går så fort att äldre inte hinner med? De är gjorda för att människors brödkorgar, mat och frukter ska hamna i dammet. Det är inte säkerhet, det är förnedring och maktmissbruk. Varför ser en del bara det de vill se?
"Holocaust var något fruktansvärt! Men det var inte vi som gjorde det. Ändå är det vi som straffas!" Utbrister den kristne palestiniern uppgivet.
För mig är det självklart att det judiska folkets oerhörda lidande genom historien inte på något sätt kan ge dem frikort att vara vidriga mot andra. Det finns en växande medvetenhet om det här i Israel, och där har vi krafter som förtjänar allt vårt stöd!
