Jag samtalade med en överlåten ateist på twitter igår och det slog mig att han såg på tron som enbart något intellektuellt. Något som krass logik lätt skulle kunna smula sönder. Han utmanade mig att att genom teoretiska argument försöka övertyga honom om Guds existens. Jag insåg att hans antaganden om vad tron innebar för mig gjorde vårt samtal väldigt svårt.
Jag pratade med en annan ateist för ett tag sen, den här gången i ett helt annat sammanhang. Jag mötte honom på RIA där vi bla bjöd hemlösa på mat: "Jag har aldrig sett Gud" sa han (samma argument hade den förste). Den här gången var det lättar för mig att ta spjärn mot något. Jag svarade att Gud finns i mackan han just ätit. Guds kärlek motiverade någon att gå upp på morgonen och bre den. Det är Gud för mig. Så konkret är tron när den är som bäst.
Men alltför ofta är vi på samma plan som den förste ateisten. Hans antagande om vad tron innebär för mig och andra kristna är allt för ofta helt korrekt. Tron är en terapi för oss, en intellektuell grej vi sysslar med ibland, något som underhåller tanken och ger oss tillfredsställande svar på våra existentiella grubblerier.
Men den får oss inte att bre mackor!
