Hur är det? Jo tack, själv då?

Igår så predikade jag om tro och tvivel. Jag pratade bla om vårt behov att verkligen mötas, att våga ta av våra masker och säga hur det är.

Varför är det här så svårt?

Jag citerar från bloggen Kingdom Grace. Vacker, sorgligt och många gånger sant.

Why don’t I tell you of the tears that stain my pillow?

The hurts and fears that seem too big to share.

I don’t expect your help in carrying my pain.

Why invite you into my ongoing despair?
~

If there were easy answers,

I would tell you of my need.

Then we could rejoice when I am fixed,

And everyone be happily relieved.
~

When the brokenness endures with no end in sight,

It is asking too much of you to continually care.

When the only thing I have to share with you is pain,

I want you to be free of the burden I silently bear.
~

And when you ask me how I am,

I will answer, “I’m fine, and how are you?.”

Hur reagerar du på frågor som: Hur är det?/Hur mår du? osv.

Brukar du själv ställa dem? Vilka svar förväntar du dig?
Ärliga eller artiga?

Uppdaterat: David Nyström på Metanoia problematiserar det hela här.