Piedestalernas (och superapostlarnas) tid är förbi

Det är lätt att förfasa sig över Todd Bentley och nu senast Michael Guglielmucci. Men är inte dessa män också offer för tendensen att ständigt ställa "smorda" ledare på alltför höga piedestaler? Hade Guglielmucci sluppit pressen att ständigt vara den fantastiskt "smorde" sångaren/låtskrivaren hade historien troligtvis blivit en annan. Hade Bentley tagits ner på jorden istället för att exponeras i spektakulära möten och TV-sändningar hade han sen sluppit "superapostlarna" och det medföljande snacket om "Next Wave", "Det mäktigaste Gud gör just nu!", "Outporing", "Väckelse" etc så hade hela Lakeland-grejen sett annorlunda ut.

Det här är ett stort problem inte bara i den karismatiska kristenheten utan överallt där man riskerar att prioritera position över relation, auktoritet över ansvarighet och karisma över karaktär. Vi är människor av kött och blod, vi har svagheter. Det spelar ingen roll hur begåvade vi är på olika sätt, vi är fortfarande människor i behov av andra. Jag behöver inte "superapostlar" över mig utan vanliga människor nära mig som känner mig och älskar mig. Människor som vet vem jag är rakt igenom men ändå bryr sig.

Allvarligt talat: Hur mycket urskiljning behövs för att fatta det?

Hur är det? Jo tack, själv då?

Igår så predikade jag om tro och tvivel. Jag pratade bla om vårt behov att verkligen mötas, att våga ta av våra masker och säga hur det är.

Varför är det här så svårt?

Jag citerar från bloggen Kingdom Grace. Vacker, sorgligt och många gånger sant.

Why don’t I tell you of the tears that stain my pillow?

The hurts and fears that seem too big to share.

I don’t expect your help in carrying my pain.

Why invite you into my ongoing despair?
~

If there were easy answers,

I would tell you of my need.

Then we could rejoice when I am fixed,

And everyone be happily relieved.
~

When the brokenness endures with no end in sight,

It is asking too much of you to continually care.

When the only thing I have to share with you is pain,

I want you to be free of the burden I silently bear.
~

And when you ask me how I am,

I will answer, “I’m fine, and how are you?.”

Hur reagerar du på frågor som: Hur är det?/Hur mår du? osv.

Brukar du själv ställa dem? Vilka svar förväntar du dig?
Ärliga eller artiga?

Uppdaterat: David Nyström på Metanoia problematiserar det hela här.

Förlåt!

Det är inte bara barnen som har jobbigt med det här.
Varför är det så svårt att säga förlåt?
Vad tror vi att vi förlorar?

Förlorade generationer

Jag läser med intresse Dagens artikel om en församlings uppgång och nedgång. Det jag saknade i artikeln var mer av kritisk analys över frikyrkornas historia och de misstag vi gjort. Jag tycker det här intressant då jag själv finns i en äldre församling. Kyrkan jag jobbar i grundades på 30-talet. Ibland hör man människor tala om den tiden som en fantastisk “väckelsetid”, då man hade väckelsemöten, man hade strängmusik och jättelika söndagsskolor m.m.
Allt det behöver vi igen, eller...

Visst fanns det ljusglimtar i det som skedde då, människor kom till tro och blev engagerade, man tog ett socialt ansvar osv. Min slutsats är ändå den att man satsade på fel frågor. Kanske är det förmätet av mig att ha den åsikten men jag står fast vid att mycket gick snett. Frågor jag ställer mig är: Tänk om man satsat mer på relationer än väckelsemöten, mer på att bygga en familjevänlig öppen gemenskap än att betona “vi och dom“ perspektivet.

När jag bläddrar i gamla matriklar, programblad och liknande så kan jag bara konstatera att om pastorerna på den tiden sagt: “Hör ni, det som är viktigast är att våra barn och våra vänner trivs här, så prioritera era relationer mer än verksamheten. Det viktigaste av allt är att vi bygger en gemenskap” så hade allt sett annorlunda ut.

Om de tänkt mer så är jag övertygad att vi hade vunnit oändligt mycket. Det är med sorg jag konstaterar att man till stor del missade den sk “rekordgenerationen” född på 40-50 talet. Just nu har jag ofta samtal med människor från min egen generation, den född på 60-70-talet (Generation x) och jag inser att om vi inte förändrar allt från grunden riskerar vi att tappa oss också. Sen har vi 80-talisterna och 90-talisterna. Det finns en sak som brinner i mig och det är detta: Vi får inte förlora ytterligare generationer!

Hur kunde man tappa dessa människor? Jag tror det delvis berodde på hårda bud och nyckfulla uteslutningar. Man tänkte ofta helt enkelt fel när man tänkte församling. Församlingen var en gemenskap där man skulle vara helig mer än en gemenskap där man kunde bli förändrad . Man la en enorm vikt vid frälsningsögonblicket då man trodde att allt förändrades på en gång. Människor som visade att så inte var fallet genom synd och misslyckanden uteslöts. Hela "syndakatalogs grejen" uppmuntrade inte till verklig förvandling inifrån snarare blev det ytan man putsade på. Människor med någorlunda känslighet kunde snabbt anpassa sig rent socialt till vad som gällde i denna gemenskap. Man betedde sig på rätt sätt, i alla fall när det gällde yttre saker och beteenden, och man slog hårt ner på synliga avvikelser. Vi odlade en miljö med självklara och tillrättalagda svar på allt, kritiskt tänkande och reflekterande uppmuntrades överlag inte som det borde ha gjorts.
Vi missade till stor del hela tanken på tillväxt och process.

Jag är kanske lite orättvis, givetvis fanns det undantag. Men det som gick fel är allvarligt därför att många av de här konstigheterna följer oss än idag hela feltänket har kommit att prägla även min generation. Vi har så mycket att återupptäcka när det gäller vad en församling är! Tycker ni jag är för tuff mot tidigare generationer? Reagera i så fall!

You must not go alone!

Nu tar jag ledigt från bloggen några dagar. Den här helgen så åker vi nämligen bort på gemenskapshelg med kyrkan jag jobbar i.
(en form av kickoff inför hösten alla utmaningar kan man säga) Temat är gemenskap!

Det här är viktigt, för faktum är att vi klarar oss inte ensamma.
I de berättelser som jag gillar så behöver man varandra. Det finns alltid ett sammansvetsat gäng som tillsammans kämpar och uträttar något. Visst, det finns också berättelser om den ensamme hjälten som inte behöver någon men de berättelserna har aldrig tilltalat mig.
Därför att de i grunden inte är sanna.
Frodo tex behövde de andra i ringens brödraskap för att klara sitt uppdrag i Sagan om ringen. Han behövde dem därför att verkligheten är sån att vi behöver varandra.

Det här ser vi gång på gång i bibeln. Mose behövde sin bror Aron. David hade sina hjältar. Daniel hade sina vänner osv. Det här fortsätter in i Nya testamentet. Jesus kallar tolv lärjungar till att följa honom i det största äventyret. Han skickar inte ut dem ensamma, utan två och två, därför att han vet att de inte klarar sig själva. Det här fortsätter i den första församlingen. Vi ser tidigt att man samlades inte bara i templet utan också i hemmen till bön och gemenskap.

För mig är det oerhört tragiskt när församlingen inte är den här gemenskapen. Då har vi missat vårt syfte. Det här behöver sägas gång på gång: Församlingsgemenskapen består inte av namn i en medlemsförteckning utan av människor av kött och blod som vi har lärt oss att älska och respektera i en gemenskap!
Det är därför jag tror så mycket på smågrupper, små förtroliga gemenskaper där man kan dela sitt liv. Utvecklings möjligheterna är enorma och vi har bara börjat skrapat på ytan!

You must not go alone!

Allt Gott!