Annorlunda, inte konstig

Jag funderar fortfarande kring de senaste turerna i den karismatiska kristenheten. (Läs mer här). Jesus kallar oss till efterföljelse i vardagen. Vi kallas till en tro som fungerar i kön på ICA likaväl som i talarstolen. Jag brottas just nu med frågan hur det kan bli så knäppt, korkat, knasigt, kalla det vad du vill, i den karismatiska fåran av kristen tro. Jag räknar mig själv som en karismatiker. Men så mycket har jag varit med om att jag lärt mig följande läxa: Om något verkar helgalet och uppåt väggarna så är det troligtvis... Helgalet och uppåt väggarna! Många karismatiker har en otrolig dragning åt det spektakulära och tyvärr alltför ofta till det rent konstiga.

Låt mig erkänna en sak. Jag försöker att inte vara konstig. När jag predikar så vill jag använda samma röst som när jag busar med barnen eller pratar med grannen. Det är livsviktigt för mig, jag kan ju inte gå om kring och vara en massa olika personer. Eller? När jag ber så använder jag samma röst som när jag pratar med en vän i telefonen. Jag använder samma ord, betoningar och nyanser. Allvarligt! Varför är det här så svårt, varför spårar det så lätt ur och blir konstigt?

En anledning kan vara att vi missuppfattat det anstötliga i evangeliet. En del tycks tro att vara en "dåre för Kristus" betyder att man ska bete sig som någon med svåra psykiska problem!
Det är helt fel! Det dåraktiga i evangeliet, själva utmaningen, finns i att leva annorlunda. Att inte hänga på den här världens konsumtionshysteri, att inte hänga på myten som säger att våld kan försona, att älska istället för att hata, att besegra det onda med det goda. Att helt enkelt leva annorlunda liv. Det är att i sanning vara en "dåre för Kristus".

Inte att skrika i falsett när man ber, inte att skaka huvudet så det håller på att ramla av, inte att rycka, rulla och bete sig allmänt extatiskt. Inte att bete sig som ett kedjat vilddjur i predikstolen. Jodå, jag vet att Gud kan komma på olika sätt och att vi reagerar olika på det. Men vår reaktion på gudsmötet är aldrig i första hand något märkligt och konstigt utan något konkret och praktiskt. Jag är beredd att ta en seriös teologisk debatt om det. (Läs gärna Stefan Greens undervisning om gensvar på Guds närvaro, del 1, del 2, del 3, del 4.)

Klicka på den här länken och fråga dig allvarlig vad det är du ser. (varning för riktigt knepiga grejer) Det är från Todd Bentleys apostoliska installation (eller vad man ska kalla det) strax innan hans problem kom i dagen. Varför fortsätter kristna ledare att försvara utryck som de i Lakeland? Jag förstår inte. Ärligt, jag hänger inte med.

Vi har mött Gud, säger man, jo visst men visst är det så att Gud ibland möter oss trots, vissa saker än på grund av dem. Så skulle jag vilja förklara Lakeland och liknande. Slutligen rekommenderar jag verkligen J. Lee Grady gästkrönika i dagens Dagen.

Rekommenderade länkar:
Call it Apostolic Fallout
Is Bently Taking the ICA Down With Him?
Cutting the Crap: A Call for Charismatic Reform
Charismatic Cleanup on Aisle 6!

Apostolic Bullshit
Apostolic Bullshit II
Apostolic Bullshit III
An Apostolic Tale

Karismatiska hycklare - följetongen Bentley fortsätter

I'm weary of weird Christians

Urspårade apostlar

Hela Todd Bentley affären är djupt tragisk, sådana här saker brukar leda till att många människor tappar eller i alla fall skadas i sin tro Det sämsta man kan säga nu är: "Vad var det jag sa". En som däremot tidigt varnade för hela grejen genom sina fyndiga serier var ASBO-Jesus. Den här serien publicerades den 8 juni. Det visade sig att "kejsaren" verkligen var naken. Jag vill inte sparka på Todd, många är det som på olika sätt trampat snett och vår uppgift är inte att döma. Låt oss be för Todds familj och för Todd själv att han får ordning på sitt liv och sina relationer.

Samtidigt är det uppenbart att vi behöver fler sanningsägare som vågar ifrågasätta. Fortfarande så har vi så svårt för att på ett sunt och riktigt sätt pröva ett andligt skeende. Vi är så förtvivlat rädda för att kasta ut barnet med badvattnet så det enda vi har många gånger är tonvis med gammalt badvatten men inga barn. Vi säger att det är bättre att det kokar över än att det inte kokar alls när det i själva verket kokat torrt för länge sen.
(Okej, de de båda bilderna var inte helt kompatibla).

Todd stod nära "apostla-rörelsen" i USA med män som C Peter Wagner och Rick Joyner. Det fanns en tid när jag verkligen beundrade dem. Nu står det dock mer och mer klart att de fastnat i en allt mer spektakulär variant av kristendom. Det är inte utan att jag saknar John Wimbers jordnära och prestigelösa hållning. Är delar av den karismatiska rörelsen på väg att spåra ur totalt?
Uppdaterat den 19 aug: Läs mer här om hur knasig hela apostla-grejen blivit

En annan sak som jag är mycket kritiskt till är God-Channels sätt att försöka pressa fram varje uns ur hela "skeendet". Behöver vi verkligen sådana "kristna kanaler"? Är inte risken uppenbar att tittarsiffror och pengar blir viktigare än prövningen av vad som verkligen sker?

Uppdaterat den 19 aug: Jag delar helt Brother Maynards slutsatser. Läs också vad J. Lee Grady från det karismatiska magasinet Charisma skriver. Han skriver bla:

"We’re spiritually hungry—which can be a good thing. But sometimes, hungry people will eat anything."