En ska bort?

Jag läser om jättekonferensen i Asien där både Ulf Ekman och Carola delar scen med Benny Hinn. Detta är bloggningsvärt av följande anledning, jag tycker mig se en sund trend hos Livets Ord och Ulf Ekman och många av de trevligaste bloggarna har sin bakgrund i trosrörelsen. De är reflekterade och genomtänkta människor.
För mig rimmar det här illa med Benny Hinn. (Se gärna den här dokumentären om du undrar vem Benny är). Givetvis kan inte Ulf eller Carola stå till svars för vilka andra som inbjuds till den aktuella konferensen. Men ändå reser det här några frågor.

Jag menar att Benny står för det sämsta av "Business kristendomens" avarter, där det kristna livet i praktiken handlar om pengar, överflöd, Jetplan och showartade föreställningar.
En relevant fråga blir: Skulle Benny kunna komma till Uppsala idag? Jag hoppas inte det.

Någon kanske undrar varför jag drar upp Benny. Jag gör det därför att jag idag möter människor i Sverige som går på hans insamlings metoder. Jag fick nyligen ett av hans brev via en sådan kontakt. Rubriken på brevet är "Har du någonsin undrat över varför andra får sina böner besvarade när du inte får det?" Nyckeln till bönesvar är förstås att ge till Benny Hinn. Tack vare "God Channel" och liknande TV-kanaler så kommer Benny och hans gelikar in i många pensionärers vardagsrum. Där kan han sen garantera bönesvar och välsignelser bara de ger till hans tjänst och jag undrar, är det här på något sätt moraliskt försvarbart?

Dessutom stör jag mig på att breven är gjorda för att se "personliga" ut, precis som om Benny tog av sin dyrbara tid bara för att skicka ett brev med vädjan om hjälp till tant Klara i Sverige. Det värsta är att människor går på det.

Vad säger ni om allt det här?

"Kristna" prylar

Läste idag om den "kristna" versionen av Wikipedia som fyndigt nog heter Conservapedia. Sen finns ju GodTube istället för YouTube. Ni kan säkert fler "kristna" varianter på olika företeelser.

Jag undrar stilla, behövs de verkligen eller blir de inte i själva verket bara "subkulturs förstärkare"?

Apropå uppryckandet så har i alla fall författarna till "Left Behind" böckerna gått ut med en försäkran att Barak Obama troligtvis inte är antikrist! (suck!)

Annorlunda, inte konstig

Jag funderar fortfarande kring de senaste turerna i den karismatiska kristenheten. (Läs mer här). Jesus kallar oss till efterföljelse i vardagen. Vi kallas till en tro som fungerar i kön på ICA likaväl som i talarstolen. Jag brottas just nu med frågan hur det kan bli så knäppt, korkat, knasigt, kalla det vad du vill, i den karismatiska fåran av kristen tro. Jag räknar mig själv som en karismatiker. Men så mycket har jag varit med om att jag lärt mig följande läxa: Om något verkar helgalet och uppåt väggarna så är det troligtvis... Helgalet och uppåt väggarna! Många karismatiker har en otrolig dragning åt det spektakulära och tyvärr alltför ofta till det rent konstiga.

Låt mig erkänna en sak. Jag försöker att inte vara konstig. När jag predikar så vill jag använda samma röst som när jag busar med barnen eller pratar med grannen. Det är livsviktigt för mig, jag kan ju inte gå om kring och vara en massa olika personer. Eller? När jag ber så använder jag samma röst som när jag pratar med en vän i telefonen. Jag använder samma ord, betoningar och nyanser. Allvarligt! Varför är det här så svårt, varför spårar det så lätt ur och blir konstigt?

En anledning kan vara att vi missuppfattat det anstötliga i evangeliet. En del tycks tro att vara en "dåre för Kristus" betyder att man ska bete sig som någon med svåra psykiska problem!
Det är helt fel! Det dåraktiga i evangeliet, själva utmaningen, finns i att leva annorlunda. Att inte hänga på den här världens konsumtionshysteri, att inte hänga på myten som säger att våld kan försona, att älska istället för att hata, att besegra det onda med det goda. Att helt enkelt leva annorlunda liv. Det är att i sanning vara en "dåre för Kristus".

Inte att skrika i falsett när man ber, inte att skaka huvudet så det håller på att ramla av, inte att rycka, rulla och bete sig allmänt extatiskt. Inte att bete sig som ett kedjat vilddjur i predikstolen. Jodå, jag vet att Gud kan komma på olika sätt och att vi reagerar olika på det. Men vår reaktion på gudsmötet är aldrig i första hand något märkligt och konstigt utan något konkret och praktiskt. Jag är beredd att ta en seriös teologisk debatt om det. (Läs gärna Stefan Greens undervisning om gensvar på Guds närvaro, del 1, del 2, del 3, del 4.)

Klicka på den här länken och fråga dig allvarlig vad det är du ser. (varning för riktigt knepiga grejer) Det är från Todd Bentleys apostoliska installation (eller vad man ska kalla det) strax innan hans problem kom i dagen. Varför fortsätter kristna ledare att försvara utryck som de i Lakeland? Jag förstår inte. Ärligt, jag hänger inte med.

Vi har mött Gud, säger man, jo visst men visst är det så att Gud ibland möter oss trots, vissa saker än på grund av dem. Så skulle jag vilja förklara Lakeland och liknande. Slutligen rekommenderar jag verkligen J. Lee Grady gästkrönika i dagens Dagen.

Rekommenderade länkar:
Call it Apostolic Fallout
Is Bently Taking the ICA Down With Him?
Cutting the Crap: A Call for Charismatic Reform
Charismatic Cleanup on Aisle 6!

Apostolic Bullshit
Apostolic Bullshit II
Apostolic Bullshit III
An Apostolic Tale

Karismatiska hycklare - följetongen Bentley fortsätter

I'm weary of weird Christians

Dagens predikan och kristna tillrop

I dag fortsatte jag att predika över vad det innebär att vara församling i en postmodern tid. Jag pratade bla om vår tendens att tala ett religiöst språk som ofta är obegripligt för vanliga människor. Jag sa vidare att vi aldrig ska tala om människor som inte ännu funnit en kristen tro som”de ofrälsta”. Nej, i allt vi gör bör vi använda samma språk som vi skulle använt om så hela kvarteret fanns med på gudstjänsten, inte bara några kristna. Om vi gör det så kanske folk från kvarteret verkligen vågar sig in. Å andra sidan är församlingen inte kyrkobyggnaden utan överallt där vi finns. Det handlar inte om att de ska komma till oss, det handlar om att vi lever ut Guds rike överallt.

En märklig biverkan av det här perspektivet är att jag just nu har ruggigt svårt för kristna tillrop som halleluja och liknande. Jag vet att det förekommer i psaltaren och jag vet att det säkert har sin plats som uttryck för tron. Men just nu känns det bara... konstigt. Missförstå mig inte, jag känner mig mer entusiastisk än någonsin över de goda nyheterna. Men måste inte språket även här ha någon form av kulturell relevans? Visst kan man hojta halleluja i den privata bönevrån eller på bönesammlingen om man nu känner att det behövs, men kanske man ändå ska låta bli om andra än "religiöst härdade" finns med. Vad säger ni. Är jag för anpassad nu?

God natt och fridshälsningar ;-)

Konstiga kristna?!?

Som ny bloggare så vill man ju att så många som möjligt ska hitta ens blogg, därför så har jag lagt den till diverse bloggportaler (du ser dem nere i hörnet, det är förresten det närmaste reklam du någonsin kommer att se på den här bloggen!)

Jag kollade runt lite för att hitta kristna portaler, då snubblade jag in på något som heter:
Jesus sajten top 100 kristna webbplatser & sajter. Jag har sett att en del av mina bloggande vänner länkar dit, så jag tog mig en titt för att se om det var något för min blogg.
När jag surfade runt där ett tag så hittade jag mer märkligheter än på länge. Där hittade jag ”superkristna” sidor, med tvärsäkra svar på allt. Där fanns massvis med höga anspråk på tilltal från Herren.
Jag snubblade också över några ”domssidor” (kom inte på något bättre namn på dem)
I ärlighetens namn så fanns det mycket bra där också, många sunda kristna hemsidor fanns med. (ni märker att jag är ruggigt subjektiv här, men den friheten får man ta sig ibland)

Jag vill verkligen inte sätta mig till doms över de sidor jag uppfattar som svart/vita, oreflekterade och rent av märkliga eller de personer som gjort dem. Jag vet verkligen inte allt, jag har haft min resa och de har haft sin och jag är övertygad om många av dessa sidor görs med de bästa av intentioner.
But its not my cup of tea.

Det här väckte dock några frågor hos mig. Varför ska det vara så svårt att berätta om Jesus? Inte en massa tvärsäkra åsikter om den sista tiden, inte en massa domsord över Sverige, andra kyrkor och avfall i största allmänhet, inte en massa mer eller mindre suspekta profetiska tilltal.
Utan det enkla budskapet om Jesus. (Givetvis finns andra diket där man inte alls nämner Jesus och det är precis lika illa) Men varför är det så svårt att presentera de goda nyheterna? Vad säger det om vår gudsbild? Vad är fokus? Räddas vi från något eller till något? Vad handlar Guds rike om? Är det om en vred Gud som bara väntar på att himmel och jord ska brinna eller är det en Gud som i Kristus vill upprätta allt? Jag tror det senare!

Om någon undrar vad jag står teologiskt så delar jag Lausanne deklarationen och jag tar just nu många intryck från ”Emerging church” tänket. Jag slänger med ett klipp från min favorit predikant. Rob Bell. Klippet är från Nooma videon: Bullhorn

Allt Gott!