Postmodernism, berättelsen och modern kreationism

Det pågår mycket spännande i bloggsvären just nu. Daniel Astgård på Tro & Tänk har precis börjat en spännande följetong om postmodernism vs modernism. Det händer så mycket intressant i alla de bloggar jag följer att jag nästan drar mig för att introducera en ny infallsvinkel men jag gör det ändå!

I helgen träffade jag en god vän som varit på Genesis årsmöte i Gävle den 28-30 september. Genesis är en förening för kreationister (skapelsetroende) dvs kristna som menar att det är viktigt att bevisa att skapelseberättelsen håller för en vetenskaplig granskning. Egentligen gillar jag inte namnet, alla kristna är naturligtvis kreationister i bemärkelsen att man tror på ”Gud, allsmäktig Fader, himlens och jordens skapare.”
Min vän hade mixade känslor efter besöket på Genesis årsmöte. Vi samtalade om varför.

Utifrån detta samtal tar mitt inlägg sin grund i följande fråga:
Vad vill bibelns första kapitel egentligen säga oss? Måste dessa urgamla texter läsas genom moderna vetenskapliga glasögon som kreationisterna gör? Är det, det enda "riktiga" sättet att förstå dem. Eller är det tvärt om en felaktig utgångspunkt? Jag lutar åt det senare.

Min erfarenhet är att i brottningen och samtalet med/om dessa texter så är det andra saken än fosiller och bergarter som kommer upp. Frågorna är i min erfarenhet mer existentiella. Här tänker jag lite annorlunda än tex Mats Molen som är den kanske tydligaste förespråkaren för det här sättet att tänka i Sverige. Han menar att evolutionsteorin är det största hindret för människor idag att komma till tro.
Mats är duktig och påläst men min erfarenhet är inte den han beskriver.
När jag samtalar med människor om kristen tro över en kopp kaffe, på Alpha-kurser osv så har jag väldigt sällan/aldrig upplevt att människor fastnat i frågan om evolutionen, det är annat som hindrar människor från att få en kristen tro.

Det här inlägget berör kanske speciellt människor i min generation som är uppvuxna i frikyrkan, vi som genom hela vår skolgång kände oss tvingade att "försvara" Gud mot evolutionsteorin. Man tvingades försöka vara mer påläst än läraren för att kunna hävda alla evolutions teorins misstag. Problemet var att motivet ofta var rädslan att om inte detta stämde skulle kanske allt rasa! Jag hade någon sorts domino syn på bibeln, dvs om inte allt stämde till punkt och pricka så skulle allt rasa som en massa dominobrickor. Tron i den här tappningen blev inte ett äventyr med Gud utan något skört som när som helst skulle kunna rivas och rasa om jag inte höll mig uppdaterad.

Min erfarenhet idag är att när vi som var med då kommer upp i 30-års åldern så får vi ofta problem med det här, vi upptäcker att vi kanske ställt fel frågor till de urgamla texterna. Vi fick lära oss att de viktigaste frågorna var: när? och hur? Vi hade försökt läsa bibeln som en naturvetenskaplig faktabok,och tro mig, det har inte lyft den! Därför är jag ibland kritisk till att kalla bibeln för tex ”Handbok för Livet”. Handen på hjärtat, hur många blir exalterade över en manual? hur många läser instruktionsböcker med entusiasm? Nej, ge mig stället en spännande deckare eller ett bra fantasy äventyr. Borde vi inte lyfta fram bibeln som berättelsernas Berättelse i stället! (nåväl det är ämne för kommande inlägg här på bloggen) Kanske är det här en förklaring till att bibelläsandet ligger på så låga nivåer i min generation?

När jag idag samtalar och predikar om skapelsen och 1 Mos så hamnar samtalet i frågor rörande vem? och varför? Ingen normalt funtad 30åring funderar över Kains hustru! (skaratta du, men de frågornas var viktiga när jag var tonåring) Det människor i min generation funderar över är sitt eget liv, sina egna relationer. Man funderar kring brustenhet och vilsenhet. Här finns det mycket att säga utifrån dessa inledande kapitel och här någonstans tror jag vi hittar huvudpoängen med dessa berättelser.

Ta berättelsen om syndafallet och vad den berättelsen lär oss om Gud och om oss själva. Det finns så mycket här att ösa ur. Även om det "bara" är en väldigt grundläggande berättelse om människans bortvändhet mot Gud, så har jag inga problem med det. Poängen för mig är inte om det hänt exakt som det beskrivs, men att det händer gång på gång. Människor fattar beslut som gör dem till främlingar både inför Gud och varandra.

Sen är det självklart för mig att lyfta fram Gud som skaparen och vilka konsekvenser det får för oss och våra liv. Det är något oerhört grundläggande och utmanande som borde påverka oss rent praktiskt mer än det gör, jag tänker på miljön, förvaltarskapet osv. Summan av kardemumman är att jag känner mig lite lurad på 1 Moseboken. Något jag nu gör mitt bästa för att ta igen. När jag pratar om det här är igenkännings faktorn ofta hög hos jämnåriga.
Min poäng är att vitsen med de första kapitlen i bibeln inte är att vi ska förstå dem helt och fullt. Passa in dem i någon sorts naturvetenskaplig mall, vare sig det är evolutionsteorin med alla dess brister eller kreationisternas många gånger smala ramar med svar på alla frågor.

Poängen är att vi ska fascineras och förundras över en väldig Gud som skapat allt! Att vi ska fascineras över en Gud som tar en sån risk att han skapar människor med en fri vilja med allt vad det leder till.

Vad säger ni, hur ser ni på skapelsen, vetenskapen och den största av alla berättelser?

Allt Gott!