Jag läser med intresse Dagens artikel om en församlings uppgång och nedgång. Det jag saknade i artikeln var mer av kritisk analys över frikyrkornas historia och de misstag vi gjort. Jag tycker det här intressant då jag själv finns i en äldre församling. Kyrkan jag jobbar i grundades på 30-talet. Ibland hör man människor tala om den tiden som en fantastisk “väckelsetid”, då man hade väckelsemöten, man hade strängmusik och jättelika söndagsskolor m.m.
Allt det behöver vi igen, eller...
Visst fanns det ljusglimtar i det som skedde då, människor kom till tro och blev engagerade, man tog ett socialt ansvar osv. Min slutsats är ändå den att man satsade på fel frågor. Kanske är det förmätet av mig att ha den åsikten men jag står fast vid att mycket gick snett. Frågor jag ställer mig är: Tänk om man satsat mer på relationer än väckelsemöten, mer på att bygga en familjevänlig öppen gemenskap än att betona “vi och dom“ perspektivet.
När jag bläddrar i gamla matriklar, programblad och liknande så kan jag bara konstatera att om pastorerna på den tiden sagt: “Hör ni, det som är viktigast är att våra barn och våra vänner trivs här, så prioritera era relationer mer än verksamheten. Det viktigaste av allt är att vi bygger en gemenskap” så hade allt sett annorlunda ut.
Om de tänkt mer så är jag övertygad att vi hade vunnit oändligt mycket. Det är med sorg jag konstaterar att man till stor del missade den sk “rekordgenerationen” född på 40-50 talet. Just nu har jag ofta samtal med människor från min egen generation, den född på 60-70-talet (Generation x) och jag inser att om vi inte förändrar allt från grunden riskerar vi att tappa oss också. Sen har vi 80-talisterna och 90-talisterna. Det finns en sak som brinner i mig och det är detta: Vi får inte förlora ytterligare generationer!
Hur kunde man tappa dessa människor? Jag tror det delvis berodde på hårda bud och nyckfulla uteslutningar. Man tänkte ofta helt enkelt fel när man tänkte församling. Församlingen var en gemenskap där man skulle vara helig mer än en gemenskap där man kunde bli förändrad . Man la en enorm vikt vid frälsningsögonblicket då man trodde att allt förändrades på en gång. Människor som visade att så inte var fallet genom synd och misslyckanden uteslöts. Hela "syndakatalogs grejen" uppmuntrade inte till verklig förvandling inifrån snarare blev det ytan man putsade på. Människor med någorlunda känslighet kunde snabbt anpassa sig rent socialt till vad som gällde i denna gemenskap. Man betedde sig på rätt sätt, i alla fall när det gällde yttre saker och beteenden, och man slog hårt ner på synliga avvikelser. Vi odlade en miljö med självklara och tillrättalagda svar på allt, kritiskt tänkande och reflekterande uppmuntrades överlag inte som det borde ha gjorts.
Vi missade till stor del hela tanken på tillväxt och process.
Jag är kanske lite orättvis, givetvis fanns det undantag. Men det som gick fel är allvarligt därför att många av de här konstigheterna följer oss än idag hela feltänket har kommit att prägla även min generation. Vi har så mycket att återupptäcka när det gäller vad en församling är! Tycker ni jag är för tuff mot tidigare generationer? Reagera i så fall!
2 kommentarer:
Nej, du är inte för tuff mot tidigare generationer utan håller helt med i din syn på vad som gått snett.
Att allt måste förändras från grunden är något man sällan hör skulle vara nödvändligt. Kan det ske (utan ett under) så länge den äldre generationen är kvar vid makten i församlingen? Jag menar...så länge de vinner på att upprätthålla det gamla som de är uppvuxna med så behåller de sin position. Låter kanske märkligt att jag talar om makt och positioner men skriver det medvetet då jag tror att det är åtminstone en del av felet. De äldre ledarna själva är en del av problemet. Hur orkar jag inte förklara.
Men de är ju barn av sin tid och skulle väl känna sig otrygga med en något mer djupgående förändring. De kunde ju uppdagas att de måste ompröva hela sitt liv och kanske hamna i en (nyttig) troskris. Svårigheter skyr ju frikyrkliga som pesten då det (felaktigt) signalerar synd som man ska förneka eller fly genom att sjunga ännu fler lovsånger eller skylla i från sig på andra som "de onda".
Kanske jag snarare är den tuffa nu...har så ruskiga erfarenheter av gamla stammen. Sådan kärlekslöshet, trolöshet och inskränkthet.
Tack för din kommentar Eva-Maria. Det jag ibland oroar mig över är våra blinda fläckar. Men vad än kommande generationer kommer att döma oss för så vill jag inte att det ska var för att vi var hårda och kärlekslösa.
Skicka en kommentar