En fråga som lyfts i Dagens reportage är huruvida Livets Ord verkligen bröt mark på ett positivt sätt när det gällde församlingsplantering i Sverige. Ulf Ekman är övertygad om det, jag citerar artikeln:
Ulf Ekman tror att en stor del av kallelsen var att bryta igenom barriären och visa att det går att starta nya församlingar. "Alla samfund talar om det i dag, och det tror jag att vi är en av orsakerna till."Jag är lite tveksam av följande anledningar. Jag minns när Segerbaneret började i Leksand, Dalarna. Nästan alla församlingar i Borlänge upplevde hur familjer "bröt upp för att gå med Gud". Jag mins ett samtal till min familj från en person som valde att bryta upp från vår församling: "Ni måste följa med, Jesus kommer snart tillbaka och då blir ni i Korskyrkan kvar!" Så laddad var stämningen! Känslan att detta var det största och sista Gud gjorde var stark och påtaglig. Nu gällde det att hänga på! Pastorer stod villrådiga församlingar splittrades och mängder av sår skapades. Självklart var det inte bara de som gick som gjorde fel, många gånger kände de sig utfrysta och tvingade. Hela situationen var helt enkelt olycklig.
Jag vet inte hur det ser ut tex med Segerbaneret i dag (de verkar i alla fall inte ha en hemsida), men intrycket är att de för en ganska tynade tillvaro. (Jag är öppen för korrigering) Flera av de människor som drog iväg har kommit tillbaka till Borlänge, många har lyckligtvis hittat hem i andra församlingar men hel del hamnade i ett vakuum. Jag kan inte låta bli att fråga mig: Var det nödvändigt? Var det verkligen så bråttom?
När jag tänker mig församlingsplantering tänker jag något helt annat. Jag tänker mig församlingar som ser ett behov och som förlöser människor att fylla det behovet. Man planterar en församling och detta sker i kärlek och samförstånd med befintliga församlingar med utgångspunkt i en trygg moderförsamling.
När jag sagt det så vill jag betona att självklart så utvecklades många av dessa trosförsamlingar till stabila gemenskaper, jag har tex stor respekt för Centrumkyrkan i Heby (f.d. Herrens gård) som verkligen gjort upp med sitt förflutna och nu har väldigt bra relationer med de andra församlingarna i Heby. Tyvärr har det inte blivit så på alla platser.
Hur såg det då ut i Sverige på 1980-talet? Det är alltid svårt att måla upp ett "What if" scenario. Men låt mig försöka. Det fanns kontakter med församlingsplanteringsrörelser i England. Mitt samfund (Örebromissionen på den tiden) hade tex kontakter med församlingsplanteringsrörelsen Ichthus , troligtvis hade hela tänket kring församlingsplantering kommit hit ändå och kanske på ett mer mjukt sätt. Några församlingar/gemenskaper hade ju också planterats innan Livets Ord. Med det inte sagt att LO inte behövdes, men kanske är bilden mer m
ångfasetterad?Vad tror ni som idag jobbar med församlingsplantering, hur mycket hjälp har ni haft av Livets Ord? Är det mest hjälp eller stjälp? Jag är nyfiken.
33 kommentarer:
Mycket bra fråga Joachim! Vad jag hört så menar man att nya församlingar var tabu inom den etablerade frikyrkan vid den tiden. Speciellt inom pingströrelsen. Det var något som man inte gjorde. Nya församlingar sågs som splittrande. Det senare var väl inte något som Livets Ord avhjälpte precis.
Joachim, är det inte så att med din vision för församlingsplantering så har alla protestantiska, metodistiska, baptistiska osv församlingar vuxit fram på ett dåligt sätt? Kanske borde vi alla bli katoliker, omvända oss från vår splittring och återvända till vår Moder?
/Jonas Lundström
http://blog.bahnhof.se/wb938188
Att starta nya församlingar motiverade av missnöje och i opposition mot andra församlingar/kristna knappast kan vara sunt. "Om inte mitt gamla sammanhang ändrar sig, då tar jag mitt pick och pack och går och startar eget" är ingen bra grundprncip. Sedan kan det naturligtvis uppkomma situationer där man ändå ser sig tvungen att göra det,men det är något jag tror man ska undvika så långt som möjligt.
Sedan, så tror jag Gud kan tala till människor om att de ska grunda en ny församling, för att nå nya människor eller för att man vill leva som man själv upplever trognare evangeliet.
Tomas, Jag tror att att det krävs ett visst mått av missnöje med den nuvarande situationen för att man ska börja tänka nytt och bygga församling med annan församlingssyn, struktur, form osv.
Jonas: I get you piont! Givetvis så måste det ibland till en utbrytning, men jag tror det finns både bra och dåliga, nödvändiga och onödiga brytningar. Kruxet är väl bara att bedöma vilket. Hur tänker du dig en nyplantering? Visst måste det ändå vara bra att så långt som möjligt söka samförstånd? Du övertolkar min "moderförsamlingsbild" ;-)
Tomas: Intressant, du har säkert rätt utifrån en pingstbakgrund, men jag tror inte att tex ÖM var emot nya församlingar. Annars håller jag med dig.
Ok, det är inte lätt att göra en distinktion mellan plantera av missnöje och annan anledning. Det jag menar är att det ena, bra sättet, börjar med en "vision" eller ett tilltal av Gud. Det andra sättet utifrån en negativ attityd som jag kallar missnöje på ett mer personligt plan som (jag antar) inte kommer från Gud.
Naturligtvis kan det krävas andlig klarsyn för att separera dessa två och det är inte lätt. Om man när man planterar vänder sig mot andra kristna så ser jag det som ett tecken på att det kan vara frågan om en missnöjesplantering.
Och naturligtvis måste man vara missnöjd på något sätt men jag menar snarare att man som sund församlingsplanterare ser ett behov av en ny församling snarare än att man i första hand är missnöjd med de redan etablerade församlingarna. Ser du gradskillnaden?
Vid ett tillfälle var John Noble på besök i vårt hem (inte han från Sagan om ringen, utan Londonpastorn och fadersgestalten i karismatiska ”New Church”sammanhang).
Han berättade att han på 1970-talet reste en hel del i Sverige och ville uppmuntra till församlingsplantering. Han möttes av en stor oförståelse för detta. På den tiden kunde man bara inte planetera en ny församling i Sverige, det skulle vara något oerhört. Och så var det.
Kjell Sjöberg hade varit med när Järfälla Pingst (Aspenäskyrkan) startade. Han menade att det behövdes 20 nya församlingar i Stockholm. Det skulle dröja väldigt, väldigt länge innan en sådan klarsynt tanke kunde få gehör.
Förutom Peringe Pihlström i Tullinge 1979 (nedlagd) var det knappt någon som gjorde det. Jag flyttade till Brandbergen i januari 1984 och då hade Stefan Swärd m fl varit igång ett eller nästan två år med en församlingsplantering men de hade till att börja med kallat sig för en kristen gemenskap. Det blev sedemera en mycket fin församling som var mitt andliga hem i nästan 18 år, idag Söderhöjdskyrkan.
När Noble besökte oss på 1990-talet menade han att det var Livets ord som hade brutit igenom vallen vad gäller församlingsplantering.
Jag har svårt att säga emot. Tror att analysen stämmer och att Ekman alltså har rätt på den punkten.
Idag finns jag i en annan församlingsplantering, i Torslanda på Hisingen. Känner att det är viktigt att gå på Swärds linje att söka samförstånd så långt det går. Många trosförsamlingar startade nog i en lite märklig attityd men det ska ändå inte frånta Ekmans roll vad gäller att bryta ny mark. Visst kan man tänka sig att frikyrkligheten till sist skulle vakna inför detta ändå, men vem vet när.
John Noble, det var länge sedan jag hörde hans namn. Vi besökte honom i hans hem 1980; då var jag fem år och minns inte så mycket.
Ngn som vet vad han gör nu...?
Jag tycker anonym är något på spåren här. Är missnöje per definition något negativt? Varför? Givetvis kan inte missnöje vara den enda drivkraften, men varför skulle det vara dåligt om det tillhör motivbilden? Var inte Jesus missnöjd? Förändrar vi oss någonsin i positiv riktning om det inte finns missnöje med i bilden?
Hela diskussionen förutsätter väl att kyrkan i grund och botten är rätt ok, och därför är missnöje dåligt. Är detta inte det gamla "kritikens ande"-argumentet? Men tänk om kyrkan de facto har kapsejsat, eller om den åtminstone behöver en kraftig reformation? Hur kan i så fall äkta förnyelse komma utan ett mått av brytning med det gamla (nytt vin i...).
/Jonas Lundström
Jonas, det kan vara jag som inte lyckas formulera mig på rätt sätt. Missnöje får jag väl erkänna inte nödvändigtvis något negativt. Men om missnöjet gestaltar sig en negativ inställning till andra kristna och det som motiverar bildandet av en ny församling är det gemensamma missnöjet och underkännandet av andra församlingar så tror åtminstone jag att det inte riktigt är sunt. Däremot om du upplever att Gud kallar dig , eller med andra ord du får en vision att starta en församling så är det troligare att det är något sunt.
Livets Ord har varit och är en stor inspirationskälla för flera församlingsstarter. Jag själv försöker "plantera om" en församling(jag vet, totalt ute!). Om en start är detsamma som en plantering är den kniviga frågan, då många planteringar bara blir "starter". Många trodde att eftersom trosväckelsen var Guds rörelse i tiden så skulle ju församlingen automatiskt "segra". Så blev det ju inte. Känner dock flera som inte ger upp utan försökt starta nytt(eget, i vissa fall) men utan Livets Ord-stämpel.
Jag tycker det är synd att nya församlingar ofta ärver sitt andliga DNA (mötesformer, ledarsyn, värderingar och övertygelser) av de sammanhang de kommer från och därför så småningom ser precis lika (trötta) ut som moderförsamlingarna.
Tomas och Jonas. Intressant samtal om missnöje som drivkraft. Jag håller nog med er båda.
Roger, Beo och David: Okey, kan man säga så här då? Livets Ord var pionjärer när det gällde att starta församlingar, inget snack om saken. Man gjorde det. Fast visst måste man få fundera kring hur det gjordes?
Beo, när du säger att Livets Ord är en inspirations källa för dig så hoppas jag inte du tänker på "Vi är det sista Gud gör, häng på eller gå under" retoriken du syftar på. Som faktiskt präglade många av dessa församlingar initialt.
Även ni som försvarar trosrörelsens tidiga församlingsstarter måste väl också tycka att det ibland gick konstigt till? Ta bara namnen! "Herrens Gård", "Guds kraft", "Segerbaneret", "Glädje källan" osv. Vi hade en församling i Leksand med det anspråksfulla namnet "Sanningen", men den försvann!
Jag kan förstå Ulf Ekman och församlingen i Uppsala, det är liksom "the real deal" men sen fanns det en massa små kopior som liksom aldrig lyfte. Ofta med pastorer som var små "wanna be Pastor Ulf" kopior. Det är väl många av dem som sen inte fixade det.
Jag har pratat med församlingsplanterare som talar om "bränd mark" där vissa av dessa trosförsamlingar poppade upp, för att försvinna och lämna vilsna människor efter sig. Det var väl inte helt lyckad, eller?
Joachim, jag delar nog din syn i dessa frågor. Säkert är det många som bär med sig jobbiga erfarenheter från tiden då man lite för lättvindigt deklarerade att man skulle inta det ena och det andra.
Sedan är det förstås också så att det grundläggande hade funnits en stor iver att plantera församlingar under folkväckelsens tid och dess efterdyningar, det var inte nytt. Men just i den tid som var i början av 1980-talet så var det omvälvande.
Och det är mycket riktigt en skillnad mellan att å ena sidan "köpa orgel och starta eget" (för att alla andra kristna är dönickar) och, å andra sidan, att få en kallelse att vara med och forma en kristen gemenskap med syfte att nå människor som lever utan Gud och hopp i världen.
Personligen ser jag inte så stor skillnad i att vara med i något nytt eller i ett sammanhang som funnits i hundra år. Det är Guds rike som gäller och den andliga "frontlinjen" finns alltid både inom en människa och framför ens näsa, var man än befinner sig.
Intressanta tankar också om att ha ett heligt missnöje.
David, jag mailade en vän om John Noble och fick följande svar:
John is doing really well. He and Christine travel a lot and help a lot of churches. They are part of Pioneer but within Pioneer run a network called SpiritConnect. Here is a link to them. http://spiritconnect.org
Jag har lite svårt för talet om att "starta" eller "plantera" församlingar. Guds församling är som jag ser det något som uppstår genom Anden när budskapet om Jesus slår rot i människors liv. Både trosrörelsens och EFK:s formuleringar låter som om vi håller på med ett företag som vilar i mänskliga händer. För att inte tala om "att starta eget".
Den församling jag tillhör nu uppstod ur relationer och en längtan efter att bli bättre efterföljare, den var inte planerad . Vi upptäckte plötsligt att det fanns där. Däremot har jag tidigare slitit i sex år med mer traditionell "församlingsplantering".
Där två eller tre är samlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dom, sa Jesus.
/Jonas Lundström
Jonas, jag uppskattar alltid dina inlägg. Du tänker fräscht. Jag sitter väl fast i en massa gamla tankar och termer ;-) Jag håller i princip med dig. Det behöver inte vara krångligare än så. Jag tror också "företags tänkandet" är förödande. Allan Hirsch har många poänger här. Han menar ju att ju mer vi krånglar till församlingsgrejen ju mer tappar vi i lärjungaskap och tvärs om.
Jo Jonas, ”plantera församlingar” är som begrepp lite knepigt, ”starta” ännu mer. (Och om församlingen i NT liknas vid ett hus, en åker, ett tempel, en armé etc men aldrig ett företag så är det lite mysko att nästan all litteratur hämtar sina exempel från just affärsvärlden).
Men på 1970-talet skulle du inte i första taget kunna säga ”Den församling jag tillhör nu uppstod ur relationer och en längtan efter att bli bättre efterföljare”. Att kalla den kristna gemenskap som vuxit fram för en församling skulle väcka starka reaktioner. Som ett slags självpåtaget konventikelplakat, förbjöds en sådan självbeskrivning.
Själv tänker jag ofta på att det bara finns en församling i en stad, alla på Jesus troende, och att vi sedan har olika lokala uttryck för församlingen. Det är bara det att det blir så opraktiskt att uttrycka sig så. (Och ur detta föds sedan drömmen om stadens äldste, men det är en annan historia…)
Jonas och Roger, visst kan fundera över begreppen planter och starta. SJälv tycker jag inte plantera är så tokigt. Paulus pratar ju i dessa termer: 1 Kor 3:6 "Jag planterade, Apollos vattnade, men Gud gav växten." eller om att bygga en grund (grunda) 1 Kor 3:10 "Tack vare den nåd Gud har gett mig har jag som en klok byggmästare lagt en grund som någon annan bygger vidare på. Men var och en måste tänka på hur han bygger." (Förresten, tala om att låna termer... )
Roger: tack, kul att läsa!
Att tro att nya församlingar bara "uppstår" verkar lite naivt tycker jag.
Jag tror att väldigt mycket ansvar ligger på oss människor. Vi har fått det fantastiska uppdraget att vara Guds medarbetare och i det vilar ett ansvar. Självklart beror själva växten på Gud. Men jag tror ändå Gud vill och behöver människor som planterar, tänker, lever och bygger församling. Jag har lärt mig mycket om ledarskap i kyrkan genom att läsa management litteratur. Det vi behöver göra är att bryta litteraturen med Jesu undervisning. Att tänka strategiskt och smart behöver väl inte gå emot Jesu ledarskap som bygger på kärlek, tjänande, ödmjukhet. Men oxå på sanning, ärlighet och rakhet.
Församlingen i Sverige minskar. Församlingar läggs ner. Beror det på Gud eller beror det på människor?!
Anonym, jag tror du har rätt, men Jonas har också rätt. Åtminstone i den meningen att på hans sätt kan församlingar också uppstå,men jag tror det kan ske på olika sätt. I Sverige måste vi medvetengöra oss kristna om behovet av församlingsplantering och visa att det är möjligt och att vi faktiskt inte har något val. Däremot borde evangeliet spontant driva oss att preika och plantera församlingar. Vi måste bryta locket som hindrar oss från att göra det.
Joachim
Jag personligen är inte speciellt inspirerad av Livets Ord, även om jag uppskattar en del av Ulf Ekmans undervisning. Jag själv rör mig i gränslandet till det postmoderna - men med lite väckelsetouch...(hopplöst ute det med, men varför flyta medströms?)
Det jag menade med mitt inlägg var att flera nystartade eller omstartade församlingar har pastorer/grundare med sin största inspirationskälla i Ulf/LO.
Flera av dem jag känner har dock inte någon formell koppling till Livets Ord idag, utan står på egna ben. Eftersom jag har min bakgrund i pingst och gamla ÖM, så kan jag konstatera att det inte fanns mycket att hämta av nyetableringar på 80-talet när jag började att tjäna i församling(med några undantag i Stockholmsområdet). Därför var väl Livets Ord det enda man kunde inspireras av om man inte såg utomlands.
Jonas
Med att starta församling menar jag att många startade men fullföljde aldrig. De planterades inte (som jag tycker är en mer biblisk bild än att "starta"). Många skulle aldrig ha startats om grundarna varit något mer mogna.
Idag behövs det många nya församlingar, men framförallt måste som flera redan nämnt lärjungskapet återupptäckas. Många "gamla" församlingar upptäcker smågruppens dynamik, men hur är det med lärjungaträningen? Många smågrupper är bara en mindre variant på den "stora" församlingen. Det blir kanske lite mer gemenskap men det blir inte mer lydnad mot Jesu undervisning och ömsesidigt beroende.
Måste f.ö. läsa ngt av Alan Hirsch. Det verkar intressant, att döma av dina tidigare blogginlägg, Joachim.
Självklart kan det uppstå på det viset Jonas berättar, bla om sin egen församling. Men om vi bara ska vänta på att det uppstår, då ligger vi risigt till. Särskilt på platser där det knappt bor kristna som möts och har gemenskap. Paulus var ju väldigt strategisk i sitt renade, ledd av Anden. Det handlar om både och. Jag tror att Gud är smart! Är det något fult?
Anonym. Jag menar inte alls att vi ska vara passiva. Vi ska genom Guds nåd sträva efter Guds rike och söka gemenskap med andra lärlingar. Detta bör vi satsa hela våra liv på, även flytta, byta jobb osv om det behövs. Men församlingen är en grupp människor som samlats runt Jesus genom Anden, och inte något som kan startas mekaniskt. Det är Jesus som byggger sin församling, och det har pågått tusentals år.
När det gäller planterande så undrar jag vad det var Paulus planterade. Är det inte budskapet om Jesus, Messias (det han senare i samma text kallar "grunden")? Detta passar också ihop med Jesus gudsrikesliknelser och det planterande som pågår där. Vi kan (om vi har den gåvan) plantera budskapet om Jesus och Guds rike, och där detta tas emot så söker sig människor till varandra och, vips, så har man en församling. ;)
/Jonas Lundström
Följande fick jag mailat i måndags från en person i en traditionell svensk frikyrka:
"Vi är i ett skeende här i församlingen, nu är vi inne på fjärde veckan med bön varje kväll kl 20.00. Det är så fantastiskt det Gud gör, det är en ande av bön, förkrosselse och förlåtelse. Även fast vi satt att bönen är mellan 20.00 och 21.00 så är människor kvar fram till tio och elva."
Uppmuntrande va! Jag tänker mig att det är i en sådan bönemiljö som Gud ofta lockar oss att agera. Några möjliga exempel.
1.) "Vi fick oberoende av varandra till oss att vi ska öppna församlingsvåningen för stadens hemlösa" bör helst inte mötas av "men det går ju inte, tänk på de nya heltäckningsmattorna".
2.) "Under böneperioden har vi gång på gång fått klart för oss att vi ska flytta till nästa stadsdel för att initiera ett nytt arbete" bör helst inte förhindras av "det går inte, vi har redan så många församlingar i staden"
3.) "Avskilj åt mig Barnabas och Saulus för den uppgift som jag har kallat dem till." bör heller inte bemötas av "Knappast. Vårt samfund sysslar inte med sådant, vi tillåter bara religionsdialog"
Jag tror att det precis som Jonas skriver är Jesus-budskapet som är viktigast, samtidigt att det för dess uttryck spelar roll vilken kultur vi odlar i våra sammanhang och vilka mentala och andliga murar vi kan montera ned.
Du har fullständigt rätt, Jonas!
I pingstväckelsens begynnelse "ordnade" man en församling när tillräckligt många var med i gemenskapen. Själv tycker jag förstås att gemenskapen i sig är församling...
Jonas, Tack för dina synpunkter. Om det bara är Jesus som bygger sin församling så verkar han inte lyckas särskilt bra i Sverige. Vad tror du om människans betydelse i församlingarbete/församlingsplantering?
Anonym. Vi är Guds medarbetare! Utan oss - ingen Guds församling.
/Jonas
Jonas, varför kan man då inte plantera budskapet med syfta att det ska växa och bli en församling? För mig är åtminstone huvudsyftet med att vilja plantera församlingar att nå nya människor som annars inte nås. Sekundärt kan också vara att ge redan kristna en ny mötesplats, men om inte tanken är att planteringen ska växa och nå ut till andra än redan kristna då har man nog missat något väsentligt.
Tomas. Det kan man absolut. Sen tänker inte jag att alla kristna är kristna, vilket kanske ställer saken i ett annat ljus. Dom flesta kristna behöver möta budskapet om Jesus på riktigt, vända om och bli räddade och del av en genuin församling.
/Jonas
Jonas. Hoppsann det var något nytt, att börja tala om att det finns en exklusiv skara som verkligen är kristna och andra som bara tror att dom är det, men dessvärre tagit misste. Antar att du själv tillhör den exklusiva skaran:-)
Anonym. Det är verkligen inget nytt, utan djupt rotat i både den kristna traditionen och skrifterna. Både Jesus, Paulus och Johannes talade om avfall och sovande efterföljare o falska syskon som riskerar att hamna utanför riket.
Augustinus talade om en blandad kyrka och väckelsetraditionen har alltid insett att många som bär det kristna namnet behöver omvända sig. Baptismen tex har tillkommit på den grunden, både anabaptismen och senare.
Även idag räknar många ut kristna utan att tänka på det eftersom många menar att dom 80% eller så av Sveriges befolkning som är döpta inte är genuina troende.
Det hjälper inte att säga herre, herre om man inte gör det mästaren säger. Vi måste bära den frukt som hör till omvändelsen.
För egen del ser jag mig som en lärling, även om jag tvivlar emellanåt. Jag vill följa Jesus och lyda honom oavsett vad det kostar. Jag är genom Guds nåd och syskonens hjälp på väg mot Guds rike, om än stapplande och långsamt.
/Jonas
vi har faktiskt en bra hemsida (segerbanéret), fast ja kan inte adressen, ja hittade det här när jag letade efter den ;)
Skicka en kommentar