Dagens artiklar om Livets ord behandlar ledarskpasfrågan. Här har jag några invändningar, men först. Jag är själv en sån ledare som gärna leder med andra, som gärna samtalar och är tillmötesgående. (ibland kanske för mycket) Jag är inte någon "peka med hela handen typ". Jag är alltså väldigt olik Ulf Ekman, i bland fruktar jag att det måste till "peka med hela handen ledare" för att få något gjort i Guds rike. Kolla bara på Lewi Pehtrus tex. Så i den bemärkelsen kommer jag till korta. Nu vet ni lite hur jag är.När det gäller ledarskapsfrågor har jag för det första ingen egentlig praktiskt erfarenhet av Ulf Ekmans ledarskap. Men en sak som slår mig när jag tänker tillbaka till trosrörelsen på 80-90-talet är den betoning på underordnade som man ofta mötte i dessa sammanhang. Som jag minns det så gick man initialt väldigt hårt åt det man kallade "religiösa andemakter" som fanns i de gamla sammanhangen (motstånd mot lovsång, motstånd mot "frihet", osv). Men efter några år när folk började ställa nya frågor så började man istället att betona underordnade väldigt starkt. Nu talade man inte längre om "religiösa andemakter" utan nu var det istället "upprorsandar" som var problemet när människor kände sig tveksamma och frågade. Människors egna initiativ och visioner som inte stämde överens med ledarens stämplades som uppror.
Detta mötte jag dock inte på Livets Ord utan mer i mindre närliggande församlingar. Jag mins en pastor i en trosförsamling som sa: "Om jag har fel så ska ni ändå lyda mig, er uppgift är att underordna er. Gud dömer mig om jag har fel. Er dömer han om ni inte lyder".
Med sådana pastorer så behöver man inga andemakter överhuvudtaget, man har händerna fulla ändå! Men lite av den här kulturen odlades ändå från Uppsala som jag minns det.
Sen har vi hela "visa respekt för pastorn" grejen. Jag har vänner inom LO som korrigerade mig när jag sa Ulf (sa man "Uffe" så kunde blickarna mörda). De gjorde det vänligt men bestämt: "vi säger Pastor Ulf". Jag minns att man var väldigt beroende av att saker sanktionerats från plattformen, jag kommer tex ihåg en vän som konstaterade att nu var det okej att läsa Peter Halldorf för det hade Pastor Ulf sagt. Det lät lite märkligt i mina öron. Jag reagerade mot hela titelgrejen med en insändare i Dagen 2004 (läs den som pdf här) Det har gått några år sen dess och insändaren känns kanske inte helt relevant idag.
Många av dessa trospastorer distanserade sig också från "vanligt folk". Här anar jag en märklig ämbestssyn. Intressant att Ulf Ekman även i Dagens artikel betonar ämbetet. Ett arv från den Lutherska kyrkan månntro? Flera av de här pastorer vet jag ångrar sig idag och har lagt om stil och det är ju jättebra. Men jag är nyfiken på varför man i första hand valde det här mer auktoritära och hierarkiska sättet att tänka kring ledarskap? När jag frågar brukar man peka på den klassiska frikyrkopastorn som en mes/tönt som inte har något att säga till om. Men är det hela sanningen? Måste en ledare vara auktoritär för att få något gjort i Guds rike? Vad säger ni?
Jag rekommenderar Jonas Melins på Barnabasbloggens tankar kring ledarskap. Del 1, del 2.
5 kommentarer:
Jag kan bara svara för mig själv. En auktoritär pastor/ledare får INGET gjort genom mig eftersom jag vänder på klacken och går därifrån. Jag föredrar ledare som inger sund respekt genom att vara ett gott föredöme.
Ämbetssynet är snarare katolsk än luthersk...det mästa kring själva ämbetet stammar ju enten från själva rhema läran, eller från den tidiga latter rain movement var apostlar och "profeter" var av högre rang än alla "de andra".
Tack för att du delar med dig.
I den profana världen kan man vara ledare utan att leda aktivt om själva strukturen kräver lydnad av den som står under (hierarki). Men frågan är om man kan vara ledare på det sättet i Guds församling. I dag ifrågasätter många hierarki, ämbete och maktstrukturer överhuvudtaget. Det tycker jag är bra. Men vi slipper nog inte ledare för det.
Gud har i alla tider insatt ledare, men de bibliska exemplen visar åtminstone som jag kan se att det handlar om ledare som leder genom sitt exempel. Så om auktoritär ledarstil är att tydligt visa i ord och handling vad man anser är Guds vilja - då är det faktiskt befriande med auktoriteter! Men om auktoritär ledarstil handlar om att "peta i" och detaljstyra människors liv, då vill inte jag vara med. Jag tillhör dem som läste Watchman Nees böcker på 80-talet och dessa hade en hög uppfattning om underordnande eller rent av underkastelse. Det är många som dömer ut den undervisningen idag. Men den överlever i husförsamlingsrörelsen i Kina - där det finns en hög tilltro till auktoriteter - men som är en till stor del "pastorslös" rörelse. Intressant tycker jag.
"Genomskinliga" ledare med en stark auktoritet befriar - auktoritära ledare utan karaktär och äkthet binder.
Jag har följt din blogg ett tag nu och måste uppmuntra dig för du är så ärlig, gillar skarpt din äriga ton, man märker för att du vill åt sanningen, inte att hacka ner för hackandes skull.
Jag har precis avslutat en tvåårig tjänst nu i en missionskyrka och fått lära mig lite mer om ledarskap med tanke på att jag varit ungdomsledare.
Jag har tänkt på att det finns så många olika sorters ledarskap el ledargåvor el ledarpersonligheter.
Jag har märkt nu under mina år en sak, att jag själv är, en sorts ledare som har byggt relationer med mina ungdomar, och kanske inte den som har gjort att det har kommit flockvis med människor till kyrkan. Och det är inte min uppgift heller, utan Gud använder en ju för den man är Och Gud ska ju arbeta genom en, även om man misslyckas gång på gång. Och sen har jag sett andra vänner/ledare som verkligen vågar peka med hela handen och verkligen kan man få med sig hela gruppen, men dennes styrka är mer då att leda hela gruppen framåt och kanske får med sig mer folk medans jag då kanske har en mindre grupp, men mer djupa relationer.
O jag har tänkt att församlingar behöver nog i sitt ledarskap båda sorters gåvor. Det är jätteviktigt!
Men kan placera sådana gåvor på en o samma person, allt är möjligt för Gud. Sen är det svårt o bygga relationer med var och en.. Men åk till Willow Creak o kolla in Bill Hybels efter mötena. Ingen fullkomlig, men ett bra exempel på att ta tid med församlingsmedlemmar
Jag har märkt att när jag själv predikar att om jag har mött dem innan face to face o vi har fått ett bra samtal, och gott intryck av varandra, då har jag mycket lättare att få med denna i min predikan.
En annan sak när jag tänker just auktoritära ledare så är det så sjukt viktigt att den vågar vara ödmjuk och vågar säga att den har fel och liksom kommer ner på jorden.. Där har jag bra ex på bland annat Carl-olof Hultby o Torsten Åhman som jag själv träffat och som jag tycker behandlar mig med respekt trots att jag bara är en yngring på 23. ( Nu är inte min mening att måla upp att det är perfekta, vi har alla brister)
Jag tycker - enligt artikeln också, som Ulf skrev, att förlåtandet ska ske mellan 4 ögon, men frågan är då hur han ska nå de människor som farit illa. Om de skulle hjälpa med en tidningsrubrik som står "FÖRLÅT MIG" somm Johannes Amritzer skrev för några år sedan... kan de locka de sårade att kanske få samtal med Ulf el andra ledare där de kan gå i botten med problemet.. Men, det är något om jag inte ska lägga mig i...
Allt för mig, man skriver ju utifrån sin egen erfarenhet, jag har ju ingen hög ålder så jag har ju inte hört Ulf Ekman uttrycka de ord som har gjort att en del fått många sår. Men de jag har hört o sett är att jag ser JESUS i honom. Jag får mycket nytt av Herren när jag läser hans blogg o ser lyssnar på undervisningen!
Den generation som växer upp behöver andliga fäder och mödrar som har förlåtit varandra, dags för att den generationen säger förlåt till varandra.
Så att ni är ett gott exempell till oss att vi också ber om förlåtelse till varandra!
// Christian
Christian: Välkommen hit! Jag håller med dig.
Skicka en kommentar